Blå Tågets (som gjorde Staten och kapitalet) sångare lät för j-ligt men bidrog till bandets charm och livekänsla på skiva. Vad gäller Bob Dylans röst har den ju genomgått en massa faser. Tyckte den var som bäst i mitten 60-talet när hans låtmaterial var som starkast, nyansrik och varierad. På Nashville Skyline (countryplattan) lät han smörsångaraktig som den värste Perry Como. Sen har den långsamt gått utför, verkar som han knappt kan ta mer en tre, fyra olika toner. Pinsamt t ex på hans 30-årsjubileum i Madison Square garden 1991 där han låter bedrövligt entonig. Tur att de andra artisterna där gör hans låtar så oändligt mycket bättre, t ex Don't think twice it's allright i makalös tungblues av Clapton.
Håller med om hans frasering, hans största styrka som sångare och Changing of the guards är en av hans starkaste 70-talslåtar.
edit: kom på lite till... 😎