Två storys ur mitt eget liv (förvänta ingen dramatik, men kanske nåt tänkvärt), som drar åt varsitt håll:
År ca 1997; jag jobbar med nischad spjutspetshightech, flyg, rymd, undervattens... En äldre kollega berättar om hur han "en gång i tiden" diskuterade yrkesval med sin dåvarande SYO. Kollegan stod som tonåring vankelmodigt med ett ben i vardera ganska väsensskilda brancher; dels "historia-bibliotikarie-nånting", dels "rymdålderns kärnfysik". SYOns tips:
Böcker och historia kan du mycket väl själv ha hemma i källaren ... litteratur är en utmärkt hobby, liksom kanske släktforskning... Ett kärnfysiklabb lär du däremot inte ha råd att ha därhemma...
Kollegan valde fysiken. Och är - det ska sägas - fortfarande utmärkt nöjd.
***
År ca 2003, jag gör som vuxen ett lappkast i yrkeskarriären och är ute på praktik som lärarstudent. En timme när jag inte har nåt speciellt för mig, deltar jag som åhörare vid en av musiklärarJohans lektioner i körsalen. Johan är gammal bekant till mig, som numera förutom lärarrollen är hyfsat högutbildad i komposition. Lektionen är en projektuppstart, arbetet med en musikaluppsättning ska precis dra igång. Gosig stämning råder i rummet, och jag berättar vem i hela friden jag är, med nånsorts glimt i ögat:
- Hej på er... När jag var i er ålder så var jag ute o giggade rätt mycket. Och jag stod ganska ofta på samma scen som Johan (pekar..). Vårt gäng lirade alltid brallorna av Johans gäng... (eller hur, Johan...)...
- Jo.. stämmer förvisso, replikerar J. Men du Bengan... Jag gjorde ju nånting av det där med musiken sen (gest mot rummets flygel)... vad gjorde du?
Leende tystnad... tja vad säger man... brallor nere...
***
Kör hårt Creel. Det finns många sätt att göra rätt. Och man kan ändra sig!
tjing
Bengan