Fruktansvärt... Jag träffade honom genom en bekant 1992 när jag precis hade börjat spela, vi pratade lite om lektioner men han hade redan då ganska fullt upp... 😉 Han gav mig lite tips och berättade en massa om giggande. Jag såg EST på Fasching 1993 tror jag, de hade då stängt av balkongen eftersom det var så pass lite folk där. Något som knappast gällde bara ett par år senare! Såg honom även med Jazz Furniture (i princip EST med gäster!) och naturligtvis med Lina Nyberg och Rebecka Törnqvist. Det första solo jag plankade var det han spelade på Rebecka Törnqvists "Madrid", otroligt lyriskt spelat.
Jag minns även Jazztältet på Vattenfestivalen(!), där alla möjliga spelade - Nisse Landgren, EST, de flesta i den unga jazzgenerationen. Detta gjorde ett ENORMT intryck på mig som då var i 17-18-års-åldern, och jag kan lugnt säga att jag förmodligen inte hade musicerat idag om det inte varit för Esbjörn. Han var som en naturkraft på piano och Rhodes, och jag såg ett antal konserter där han hade med en D-50 och senare en Nord Lead. Ett av mina favotirgigs var på Wayne's Coffe på Kungsgatan - de fick in trion bredvid bardisken på nåt sätt och eldade på ordentligt..! Det måste ha varit 1996, jag vill minnas att de spelade material från Monk-plattan.
Han och EST gjorde den kanske största insatsen för jazzen nån gjorde under 1990-2000-talet genom att spela på otippade ställen och med oväntad repertoar - EST var det som band ihop rock och pop med jazz för mig, de visade att allt var musik, att det inte fanns vattentäta skott utan att allt hör ihop. Jag minns hur de ibland avslutade jammiga låtar med Deep Purple-riff och tunga bassolon med stråke, dist och delay... Minst sagt en gränsöverskridande och banbrytande trio och en oerhörd förlust för musik-Sverige. Jag tänker på hans fru och barn, trion och alla andra han spelat med.