övningstorka?

[Taure]

Hej, jag är trummis och har gått ut mitt första år på framnäs jazzlinje. Jag älskar att jamma, lyssna till andra musiker och försöka snappa upp så mycket som möjligt på rep och dylikt. Är egentligen pop/rock trummis, men har fått upp ögonen för jazz, spec bop, för några år sedan.

Mitt stora problem har alltid varit att jag aldrig riktigt fått in någon bra övningsteknik. Aldrig varit en schema-kille.. och har svårt att lägga upp mitt övande, rent på trumsetet alltså. Trumprylar ni vet:P

Tänkte att denna tråd kunde vara ett ställe som ni/vi trummisar kunde kasta ur oss åsikter, tankar, ren fakta efter egna övningserfarenheter etc. på hur NI gör när ni övar? hur ni tänker, går ni in i något speciellt sinneslag, speciella prylar ni övar på? hur tar ni övningarna och gör kreativa saker av dem som ni kan applicera i spel med andra sen? .. ähh.. ni förstår nog vad jag menar.. Jag ska inte göra tråden krångligare än vad den redan låter.. jag dedikerar den helt enkelt till trumövning.. (fastän övning på andra instrument kanske hade platsat in?)

Peace!

[JJRockford]

Nu är jag i och för sig gitarrist, men jag har följande övningsfilosofi. "Öva på hela låtar". Det sammanfattar det hela bra. Stöter ofta på gitarrister som har betydligt vassare teknik än jag själv, men ingen aning om hur man spelar en hel låt, eller hur man hittar på ett eget solo som inte bara är en massa skalövningar.

Antar att det är likadant med trummor? Och blanda så mycket du kan!! Att sitta och lira en AC/DC och få det att låta riktigt bra kan säkert vara lika svårt som att hänga med på någon av Frank Zappas låtar.

Och tänk aldrig teknikövningar. Därmed inte sagt att det är fel att sitta och öva på enskilda moment. Men välj då ut moment som finns i låtar!! Många gitarristiska gitarrister skapar alla möjliga konstiga övningar för att bli mer flexibla i fingarna. Att sen det låter jättekonstigt om dom spelar tydligen inte så stor roll. Då är det ju bättre att lägga tid på att spela något svårt som funkar i ett sammanhang.

[DieHard (oregistrerad)]

Själv gitarrist men det är ju så att man helt enkelt måste bestämma sig för att öva. Det handlar bara om disciplin. Men sen måste övandet kännas roligt. Att öva nåt som inte känns så kul kan vara ok då och då men i övrigt ska det kännas kul. Annars funkar det inte.

[maart (oregistrerad)]

jag är iofs inte trummis, men många övningstimmar blir det..🙂

för det första brukar jag skriva upp allt jag gör, t.ex. skalövningar (kanske inte så nyttigt för dig som trummis) joniska skalor, hoppa i kvarter, kvinter, terser, kromatiskt, o.s.v. Skriver även ut tempo och hur länge jag höll på. Sen går jag vidare med nästa grej. Metronom är en bra grej, speciellt som trummis (kan jag tänka mig).

För det andra tycker jag övning ska vara fokuserad och rolig. Man ska veta vad man övar på och inte hoppa förmycket mellan att öva olika saker. Om man vill ha enklare börja nästa övningspass ska man sluta "på topp".

Öva inte längre i sträck än att du orkar hålla dig skärpt. för mig är 20-25 minuter lagom, sen behöver jag 5-10 minuters paus när jag gör nått helt annat (dricker vatten, kollar mailen, o.s.v.), sen är det bara att köra igen. Då effektiviserar man övningen eftersom hjärnan håller sig skärpt bättre.

Play along är alltid trevligt och bra. Det kan även vara bra att spela till orginalet. Ibland, speciellt inom bebop och andra fartgrenar, behöver man sänka tempot för att hinna med. Gör det då och jobba dig sen uppåt.

Men det viktigaste är som sagt att man tycker det är kul och att man vet vad man jobbar med. Annars är övningstiden bortkastad.

[Taure]

jo, det låter väldigt vettigt. 😆 just när det är en helt ny stil också, jazz.. så handlar det ju mycket om att "lära sig ett nytt språk".. på något sätt.. får ta mig i kragen.. kul med ideer!

Man kanske skulle flytta denna tråd till något annat ställe.. istället för under kategorin trummor nu när jag tänker på det? hur gör man det? för övning sker ju faktiskt på samma sätt, även om det är olika instrument. Själva grundkärnan i övandet är ju ganska sig likt, om man inte är klassisk pianist eller något annat.. då kan jag tänka att övandet ser annorlunda ut..

Peace

[DieHard (oregistrerad)]

jo, det låter väldigt vettigt. 🙂 just när det är en helt ny stil också, jazz.. så handlar det ju mycket om att "lära sig ett nytt språk".. på något sätt.. får ta mig i kragen.. kul med ideer!

Man kanske skulle flytta denna tråd till något annat ställe.. istället för under kategorin trummor nu när jag tänker på det? hur gör man det? för övning sker ju faktiskt på samma sätt, även om det är olika instrument. Själva grundkärnan i övandet är ju ganska sig likt, om man inte är klassisk pianist eller något annat.. då kan jag tänka att övandet ser annorlunda ut..

Peace

Sen är det alltid bra och nyttigt att lära sig från nån musikstil som man inte spelar alls. Det breddar ju alltid ens kunskaper och tillför nåt nytt. Ja knappast om det handlar om dansbandsmusik förstås. 😆

[sixties]

http://www.resurs.folkbildning.net/projekt...olan/index.html här finns en trumskola med film klipp för varje lektion. förmodligen inget för den som lirar jazz men för den som inte kommit så långt så kanske det kan vara nått.

[JJRockford]

jo, det låter väldigt vettigt. 🙂 just när det är en helt ny stil också, jazz.. så handlar det ju mycket om att "lära sig ett nytt språk".. på något sätt.. får ta mig i kragen.. kul med ideer!

Man kanske skulle flytta denna tråd till något annat ställe.. istället för under kategorin trummor nu när jag tänker på det? hur gör man det? för övning sker ju faktiskt på samma sätt, även om det är olika instrument. Själva grundkärnan i övandet är ju ganska sig likt, om man inte är klassisk pianist eller något annat.. då kan jag tänka att övandet ser annorlunda ut..

Peace

Sen är det alltid bra och nyttigt att lära sig från nån musikstil som man inte spelar alls. Det breddar ju alltid ens kunskaper och tillför nåt nytt. Ja knappast om det handlar om dansbandsmusik förstås. 😆

Jag har också tänkt mycket elaka tankar om dansbandsmusik. Men på sistone har jag börjat tänka om lite. Förmågan att sitta och spela i 4 timmar och hålla jämt tempo på alla låtar är sannerligen inget man skojar om. Många trummisar kan ju inte ens hålla en rak takt i en hel vers. Har en kompis som försörjer sig som trummis, han började med dansband, men spelar numera allt han får betalt för; Han har sagt att dansbandslirandet har gjort att han aldrig har några problem med att hålla reda på antalet takter i vilken som helst musikstil. Ett jazzsolo på 32 takter, inget att räkna, det bara sitter liksom.

När det gäller att öva in nya tekniker så ligger nog maxtaket för nyttan på absolut högst 10 minuter, sen bör man göra något annat innan man ger sig på det igen. (Rent teoretiskt i a f 😎).

[Umemagnus]

Som skrivits förut, var fokuserad i övandet. Om man "bara" lirar låtar, så är det inte alltid ett effektivt övande, man kanske missar på just "DEN" grejjen i låten som är svår... så man lirar låten igen, och missar på samma ställe.

Ta ut det svåra, tekniska, eller vad det nu kan vara... eller bara öva att slå 4:e-delar och hålla stadig puls... efter fem mimnuter, slå 8-delar och håll samma osv ... Nu är jag inte heller någon trummis öht. Sysslar mest med stråk/sträng-instrument. Men idéerna med övandet tror jag är lika för alla instrument. Att verkligen veta vad man övar på, varför spelar man just som man gör...

Det är lite samma som att spela "rätt" eller "fel" ... Det hela handlar om medvetna val. Om man väljer att spela på ett visst sätt, och har full kontroll på vad man gör, så kan ju ingen säga att man spelar "fel". DVS, man har gjort ett aktivt val att spela just så. Problemet uppkommer när "det bara händer", man har inte själv gjort valet, det bara händer... då bör det kollas upp. (sen kan man ju blåsa liv i diskussionen "rent eller falskt" 😆 fast det monstret tycker jag vi undviker i denna tråd 🙂😎 )

För min egen del så har det varit väldigt nyttigt att själv undervisa på mina instrument. Då MÅSTE man verkligen rannsaka sitt egna spel, vad tusan håller jag på med? Hur ska jag kunna förmedla just denna sak till mina elever på ett bra sätt, utan att bara säga "... jamen, lyssna.. gör bara såhär, hör hur det låter..."

Har haft endel lärare som är helt fantastiska på sina instrument, men som är riktigt dåliga på att lära ut...

Kör hårt!

Själv så ska jag ladda för helgen och veckan som kommer... 12 gig på 6 dagar...

[Taure]

Det där med att lära ut är nog inte alls någon dum ide.. jag hade en trumelev ett tag och det är både kreativt och kul att lära ut, speciellt när man ser att det finns potential i den man lär.

Ofta kan det ju bli så att man övar saker man redan kan.. att man sitter och jammar med sig själv, istället för att ta tag i saker man har svårt för.. tex att uppgradera sin fotteknik.. så att man aldrig känner sig låst att göra vissa saker i fötterna.. när man spelar ihop med folk så ska ju ideer komma "just i stunden" och man ska ju aldrig vara begränsad, så att man kanske inte kan följa med eller "svara" på någon annans ide, bara för att man inte behärskar just den rytmiken. Sen så kan jag tänka mig att man måste kunna se saker ur längre perspektiv.. att man kanske måste jobba med ett visst ämne ett bra tag, och sen faller poletten ner och allting klarnar upp för en.. och det i sin tur kan öppna väldigt mycket annat som tidigare har varit ett hinder.

Fler spelningar hade nog också varit på sin plats.. Piteås uteliv är ju mest disco.. så att spela på pubar finns ju inte.. möjligen som trubadur.. och då får man hålla sig till creedence.. (inget ont om dem)

[maart (oregistrerad)]

En grej som är väldigt nyttigt är att spela in sig själv och lyssna på hur man spelar. Behöver inte vara nått "studioproducerat", det räcker med en enkel rumsmick. Då hör man direkt om något låter bra eller inte.

[tofumannen]

(har inte läst de andra inläggen) och kommer inte ge dig tusen tips, bara ett.

Jag är i första hand pianist men från början trummis. En av mina favvomusiker sa en bra grej som räcker långt:

"Whenever you play, it should be magic"

Om du vill ha det översatt till mer handfasta grejer: LYSSNA på klangen du skapar i alla trummor/cymbaler, verkligen lyssna, KÄNN, var NÄRVARANDE, hitta flödet,

såna saker är minst lika viktiga som tusen koordinationsövningar eller paradiddlar, inget ont om dom dock

Mina fem cent 😛

[Staffonly]

Det är bara att ta sig i kragen och sätta sig och trumma! 😛

Men visst, det måste ju vara kul att göra det också, anars känns det bara meninglöst 🙁

Mitt tips är att du laddar in några låtar du vill spela (gärna ganska avancerade) på din iPod eller Mp3 spelare och spela till dem. Sen så kanske du sitter där en timme eller så 🙂

Själv sitter jag oftast en halv till en och en halv timma och antingen bara spelar eller spelar med iPoden 😄

Men sen är det blir mycker roligare om man inte spelar precis samma sak som trummisen på låten spelar, för då har man ju mer fria händer, det är det fina med trummor, man har hyffsat fria händer när det gäller att spela!! 😄

Så... ... Sätt dig bara bakom trummorna (om du inte är konstig och sätter dig framför dem... 😄 ) och spela!

NU NU NU NU NU!! 😎

[TheYardbird]

Jag sätter mig helt enkelt vid setet och jammar vad som nu kommer upp i huvudet på mig och så sitter jag och tvingar mig själv att komma på och öva på nya saker så att det inte blir tråkigt, brukar sitta minst 1 timme åt gången då jag både jammar med mig själv eller spela med i låtar på min modul eller mp3.

[Flippe]

Jag är trummus och jag föredrar att du övar efter böcker. Det är jätte bra träning för både teknik och notläsning 😄

Har själv en bok för "The snaredrummer" så att säga, jättebra teknikövninar för den erfarne som nybörjare.

Kommer inte på vad bokjäkeln heter bara 😄

Lycka till!

[slejnard]

Jag har åxå gått på Framnäs! 😄 , för 90 år sen 😄

Kör med "äggklockeprincipen" Tex 5 min för varje övning sen lämnar du det och går till nästa grej. Kör så varje dag istället för att få bukt med det på en gång. Långsamt lärande är bättre. Öva till metronom o lär dig att spela både på/före/off beat. Funkar för mig som gitarrist och garanterat för trummisar så länge man "hör" ettan. Även som nån tidigare sa: Spela hela låtar å groova!

Lyssna o härma dom musiker du vill låta som. Och en grej som jag tycker många trummisar hakar upp sig på är att lyssna på basen jämt. Tänk melodier och lyssna hur sångmelodin ändrar dynamik o följ den.

Och Piteå har väl visst en bra scen: ValdinoJazz, Krokodil etc...

Keep rockin´! // Janne

[Opus99]

Gary Chesters 'New Breed' 1 och 2, bästa övningsböcker som gjorts för trumset i vår tid tycker jag.

Schema övning blir väldigt effektivt, men det är väldigt lätt att bara kolla på schemat och glömma bort VARFÖR man övar just det och var målsättningen finns med det. Att bara köra efter "förbättra lite grann" det håller inte i längden för det finns ingen motivationsfaktor i det. För min egen del satte jag mål som hade fasta aspekter. T.ex. spela 16-delstrioler i 200 bpm med en hand i 30 sek straight - båda händerna. Då hade jag något konkret att uppnå, istället för att bara sväva omkring. Det tog typ 3-4 år att få till det så att jag kunde göra det utan 20 minuters uppvärmning först. Det tycker jag är en effektiv målsättning.

Samma sak med nästan alla aspekter av trumspelandet, notläsing, fotteknik, koordination, koncentrationsförmåga, visualisering och inte minst att kunna hålla takten - t.ex. att programmera trummaskinen (min metronom) till att spela klick i 8 takter och sen fortsätta i 32 takter utan att klicket hörs, och vara kapabel att spela i takt nog för att komma in pang på slaget efter 32 takter utan hörbart klick. Typ sånt. Vinnie Colaiuta på Zildjan Days 1984 får mig illamående än .. när han spelar till en sekvens och så mutar dom ljudet för sekvensen (men den går fortfarande) och han drar ett solo och håller tempot i huvet. Efter precis 2 minuter så släpper dom upp muteknappen för sekvensen igen och då hörs den perfekt synkat med Vinnies tempo. Han hade följt tempot i sitt huvud med en nära nog maskinmässig exakthet. Monstruöst.

Målsättningarna jag beslöt mig att jobba efter, baserade sig på vad jag snappade upp av vad världens mest kapabla trummisar kunde göra och vad jag behövde kunna prestera som "normalbasis" för att bli användbar i jobbsammanhang. Jag kunde nog inte mäta mig med världens mest kapabla, men jag kunde åtminstone använda deras prestationer som övre gränsen på en måttstock. Att transkribera svåra tekniska solon från andra trummisar var en stor stor hjälp för det med.

Att bli inhyrd som inspelningstrummis och hamna i tekniska svårigheter .. no way in hell. För att göra något riktigt bra, så måste man kunna göra det på en nivå som nästan är "piece of cake". Det är samma sak som att en bil ska kunna köra i 110 km/h och ändå ta uppförsbackar. En bil idag kommer ju upp i minst 170-180 och det är för att dom ska kunna hålla 110 och ändå ha kontroll och styrka. Samma sak med trumspelet - man måste kunna blåsa på i 180 om man ska vara användbar i 110 under längre perioder. Att få en riktigt svår teknisk låt, typ en as-snabb metallåt med smattrande dubbelpedal, efter klick .. skulle jag bemästra det så måste jag träna på en sån nivå att även det tangerar på "piece of cake" nivån. Och det funkar faktiskt, om man ger fan i att lyssna på kollegor och ens egna intryck som försöker intala dig själv "men det är ju för faan omöjligt(?)". Hjärnan tror nämligen på vad man intalar dig själv, så övertygar du dig själv fullständigt om att något är solklart omöjligt, då blir de det också. Då tvingas man kämpa mot din egen övertygelse medan du övar och då är det kört redan innan man börjat. För mig så gällde en liberal grundregel: det jag inte kan göra i 5 minuter straight i övningsrummet, det låter jag bli att ge mig på ute i spelvärlden med. Hård linje, men .. ja, man undviker att hamna i mycket trubbel på så sätt med.

Gary Chester går in på det i sina första New Breed bok med. Man märker att om du bemästrar en sida i boken riktigt bra, så vänder du till nästa så är det sån skillnad i svårighetsgrad som om du börjat från noll igen. Dom är speciellt utstuderade för att vara så. Och i förordet så beskriver Chester att för varje gång du går en sida framåt så är målsättningen att du med tiden, gradvis ska höja grundnivån så att du INTE hamnar på noll igen för varje sida, utan att du blir så pass mycket bättre att du får upp grundnivån rejält.

Slutligen så måste det vara roligt att öva, för att jag ska kunna använda mig av det. Här tycks människor vara extremt olika. Vissa funkar bättre om de är helt nollställda, andra om de är förbannade etc. Men för mig så längtade jag. Jag ville. Det var lite som en kille som ville ha stora muskler, och längtade efter att få till känslan av att nu har man det, stå i spegeln och unna sig att gotta sig lite i det. Så jag ville absolut. Att det är roligt behöver inte heller innebära att koncentrationen är låg, tvärtom.

Så tänkte jag när jag övade. Det passar nog somliga, och somliga inte. Men det kan i alla fall ge upphov till tips och tankegångar.

Lycka till med övningen 😲

Redigerat 12 september 2008 av Opus99

[slejnard]

Gary Chesters 'New Breed' 1 och 2, bästa övningsböcker som gjorts för trumset i vår tid tycker jag.

Schema övning blir väldigt effektivt, men det är väldigt lätt att bara kolla på schemat och glömma bort VARFÖR man övar just det och var målsättningen finns med det. Att bara köra efter "förbättra lite grann" det håller inte i längden för det finns ingen motivationsfaktor i det. För min egen del satte jag mål som hade fasta aspekter. T.ex. spela 16-delstrioler i 200 bpm med en hand i 30 sek straight - båda händerna. Då hade jag något konkret att uppnå, istället för att bara sväva omkring. Det tog typ 3-4 år att få till det så att jag kunde göra det utan 20 minuters uppvärmning först. Det tycker jag är en effektiv målsättning.

Samma sak med nästan alla aspekter av trumspelandet, notläsing, fotteknik, koordination, koncentrationsförmåga, visualisering och inte minst att kunna hålla takten - t.ex. att programmera trummaskinen (min metronom) till att spela klick i 8 takter och sen fortsätta i 32 takter utan att klicket hörs, och vara kapabel att spela i takt nog för att komma in pang på slaget efter 32 takter utan hörbart klick. Typ sånt. Vinnie Colaiuta på Zildjan Days 1984 får mig illamående än .. när han spelar till en sekvens och så mutar dom ljudet för sekvensen (men den går fortfarande) och han drar ett solo och håller tempot i huvet. Efter precis 2 minuter så släpper dom upp muteknappen för sekvensen igen och då hörs den perfekt synkat med Vinnies tempo. Han hade följt tempot i sitt huvud med en nära nog maskinmässig exakthet. Monstruöst.

Målsättningarna jag beslöt mig att jobba efter, baserade sig på vad jag snappade upp av vad världens mest kapabla trummisar kunde göra och vad jag behövde kunna prestera som "normalbasis" för att bli användbar i jobbsammanhang. Jag kunde nog inte mäta mig med världens mest kapabla, men jag kunde åtminstone använda deras prestationer som övre gränsen på en måttstock. Att transkribera svåra tekniska solon från andra trummisar var en stor stor hjälp för det med.

Att bli inhyrd som inspelningstrummis och hamna i tekniska svårigheter .. no way in hell. För att göra något riktigt bra, så måste man kunna göra det på en nivå som nästan är "piece of cake". Det är samma sak som att en bil ska kunna köra i 110 km/h och ändå ta uppförsbackar. En bil idag kommer ju upp i minst 170-180 och det är för att dom ska kunna hålla 110 och ändå ha kontroll och styrka. Samma sak med trumspelet - man måste kunna blåsa på i 180 om man ska vara användbar i 110 under längre perioder. Att få en riktigt svår teknisk låt, typ en as-snabb metallåt med smattrande dubbelpedal, efter klick .. skulle jag bemästra det så måste jag träna på en sån nivå att även det tangerar på "piece of cake" nivån. Och det funkar faktiskt, om man ger fan i att lyssna på kollegor och ens egna intryck som försöker intala dig själv "men det är ju för faan omöjligt(?)". Hjärnan tror nämligen på vad man intalar dig själv, så övertygar du dig själv fullständigt om att något är solklart omöjligt, då blir de det också. Då tvingas man kämpa mot din egen övertygelse medan du övar och då är det kört redan innan man börjat. För mig så gällde en liberal grundregel: det jag inte kan göra i 5 minuter straight i övningsrummet, det låter jag bli att ge mig på ute i spelvärlden med. Hård linje, men .. ja, man undviker att hamna i mycket trubbel på så sätt med.

Gary Chester går in på det i sina första New Breed bok med. Man märker att om du bemästrar en sida i boken riktigt bra, så vänder du till nästa så är det sån skillnad i svårighetsgrad som om du börjat från noll igen. Dom är speciellt utstuderade för att vara så. Och i förordet så beskriver Chester att för varje gång du går en sida framåt så är målsättningen att du med tiden, gradvis ska höja grundnivån så att du INTE hamnar på noll igen för varje sida, utan att du blir så pass mycket bättre att du får upp grundnivån rejält.

Slutligen så måste det vara roligt att öva, för att jag ska kunna använda mig av det. Här tycks människor vara extremt olika. Vissa funkar bättre om de är helt nollställda, andra om de är förbannade etc. Men för mig så längtade jag. Jag ville. Det var lite som en kille som ville ha stora muskler, och längtade efter att få till känslan av att nu har man det, stå i spegeln och unna sig att gotta sig lite i det. Så jag ville absolut. Att det är roligt behöver inte heller innebära att koncentrationen är låg, tvärtom.

Så tänkte jag när jag övade. Det passar nog somliga, och somliga inte. Men det kan i alla fall ge upphov till tips och tankegångar.

Lycka till med övningen 😲

Jag längtar till att få höra några av dina extrema talanger. Fan vad kul att få höra.