Två nya pluggar från Black Rooster Audio

Idag ska vi bekanta oss med Black Rooster Audio, ett rykande färskt pluggföretag från Tyskland. Jag har satt tänderna i deras VLA-2A och VLA-3A, företagets emuleringar av de två legendariska kompressorerna LA2A och LA3A från Teletronix. Hjärtat i dessa kompressorer är T4-cellen, en elektro-optisk detektor som enkelt förklarat avgör hur ljudsignalen reduceras. Men hur T4-cellen drivs och behandlar transienter skiljer sig kompressorerna emellan: LA2A är rördriven medans LA3A är transistordriven (mer om detta senare).

LA2A, som Black Rooster Audio emulerat, är driven av en T4A-cell medan den emulerade LA3An är bestyckad med en T4B-cell. T4A-celler är extremt ovanliga och tillverkas inte längre (omöjliga att rekonstruera) och är därför svåra att komma över. Tilläggas ska att det finns olika snabba T4-celler.

Båda kompressorerna varierar i ratio vid olika amplitud och frekvenser, vilket vi kan dra fördel av (mer om detta senare). En LA2A har en fixerad attack på 10 ms, men releasen är mer komplex; mellan 40-60 ms de första 50% för att sedan nå 100% release efter 0.5-15 sekunder, beroende på ljudmaterial.

Snabb reaktionstid
Exakt hur releasen agerar varierar från enhet till enhet och är beroende av vilken T4-cell som sitter i. En LA3A har i teorin samma release som en LA2A, men mycket snabbare attack vid skarpa transienter, tack vare en mer alert drivkrets. Den snabba reaktionsförmågan lämpar sig ofta därför ofta på perkussativa instrument och ljudkällor med stora hopp i transienterna. Frekvensmässigt tenderar LA3A att lyfta fram mellanregistret på ett sätt som många uppskattar, vilket gör att den ofta, om möjligheten finns, även är en kandidat för gitarrkanalen.

LA2A driver sin T4-cell med hjälp av rör, vilket gör att reaktionsförmågan är lite mer tillbakahållen än hos sin efterträdare. Soundmässigt tillför rörkonstruktionen ljudmaterialet en maffigare botten och en mer (enligt mig) tilltalande topp. Ett lite rundare sound helt enkelt.

Pluggarna
Rent grafiskt är pluggarna fagra och inbjudande. Gain och threshhold-kontrollerna är i sitt ursprungsläge känsliga, på snudd till för känsliga, men detta går att justera med hjälp av keyboard-kommandon om så önskas.

VLA-2A har ett tydligt gränssnitt och VU-mätaren följer ljudet som önskat.

Kompressionen är som utlovat frekvensberoende och med hjälp av bland annat ett sinussvep ser jag att den reagerar som svagast mellan ca 160 och 600 Hz för att sedan successivt öka i ratio i takt med frekvensen, för att slutligen nå sin peak mellan 6000-10000 Hz. Under 160 Hz ökar ration stegvis nedåt för att peaka vid 30 Hz. Det är alltså en bra mycket högre ratio i subben än vad det är i det låga mellanregistret, men dock inte lika hög ratio som i övre mellanregistret och diskanten.

Detta är värdefull information. I teorin vet jag i och med detta att VLA-2A kommer att tämja sången i övre mellanregistret och diskanten samt att den kommer att tämja elbasen i basfrekvenserna och i finger/plektrum-attacken runt 1-2.5 kHz, egenskaper som jag letar efter i en emulerad LA2A. Attacken ligger fixerad runt 10 ms som utlovat. Releasen sker gradvis med en initialt snabb inbromsning och med en slutgiltig mjuk landning. Releasen är snabbare än vad jag upplevt från LA2A:or jag använt tidigare.
När pluggen pressas så ser jag en serie över- och undertoner på frekvensanalysatorn.

Detta är intressant när vi sätter den i relation till sin transistorbaserade efterträdare (VLA-3A), som bara skapar övertoner och då färre sådana. Vi kan med gott samvete konstatera att utöver gedigen programmering av komprimeringsbeteéndet, så har sällskapet på Black Rooster Audio även lagt tid på att fånga LA2A:ns (och LA3A:ns) karakteristiska färg.

Men hur låter då färgen? Kort och gott trovärdigt, varmt, mjukt och krämigt och soundet inspirerar. Jag använder sedan tidigare IK Multimedias White 2A, men i VLA-2A ser jag ett starkt komplement, kanske till och med en ersättare. Men nog sagt om VLA-2A för stunden och över till VLA-3A.

VLA-3A
Vi ser även här ett tydligt och inbjudande grafiskt gränssnitt. Precis som hos sin föregångare reagerar VLA3A:s VU-mätare i takt med kompressionen och likt de flesta andra digitala VU-mätare följer den signalen bättre än hårdvarorna de emulerar.

Den initiala releasen är snabb men generationen efter är slappare, bra mycket slappare än hos VLA-2A.

Vi kan med all säkerhet konstatera att vi har två opto-kompressor-emuleringar med olika sound och olika releasekaraktär! Men hur är det med attacken hos VLA 3A? För det är här den verkligen ska glänsa i relation till sin föregångare. Gör den det? Jodå! För ju skarpare transienter vi stoppar in, ju snabbare reaktion får vi av kompressorn. Detta bådar gott.

Som utlovat är ration beroende av hur mycket signal VLA-3A matas med, men gällande hur ration reagerar över frekvenser skiljer den sig (som den bör) ifrån VLA-2A. Enligt mina mätningar ökar VLA-3A i ratio successivt från 10 Hz till 5000 Hz, för att sedan vara oberörd mellan 5000-7000 Hz, efter det sjunker den successivt (med undantag för att höjas igen mellan 20000-24000 Hz, för dig med fladdermusöron).

Nästan ingen dist
I och med att VLA-3A inte skapar lika många över- och undertoner kan vi med säkerhet konstatera att den är renare än VLA-2a, vilket också är fallet med hårdvarorna. VLA-kompressorerna förvränger alltså ljudet olika mycket, men förvrängningen ser även olika ut längs frekvensspektrumet. VLA-2A får en skjuts i basen samt ett ordentligt gupp runt den första oktaven, med en serie svagare övertoner efter det. VLA-3A har nästintill ingen distorsion alls runt första oktaven, men däremot ett gupp runt den andra oktaven.

Nu när vi nu vet på ett ungefär vad vi får ut frekvensmässigt av VLA-3A och vid vilka frekvenser den är som mest känslig, kan vi börja filosofera i vad den kan tänkas passa på för ljudkällor och instrument! Som tidigare nämnts reagerar VLA-3A med en regelbunden ökning i ratio över frekvensspektrumet och den ökar även i ratio beroende av amplitud. Den reagerar alltså olika snabbt beroende av hur skarpa transienterna är och lägger till övertoner som växer i takt med nivåreduktionen. Med detta i åtanke kan jag i teorin se pluggen glänsa på sångkanalen, i synnerhet på en sångare med aggressiv framtoning, men även på aggressivt spelad elbas; perkussiva element (kick, virvel, rytm.) samt på kompgitarren, el- såväl som akustisk.

Slutsats
Efter att ha mixat med VLA-kompressorerna i diverse projekt över några veckors tid så har jag kommit fram till att jag funnit två nya favoriter. Precis som hårdvarorna särskiljer de sig ifrån varandra genom sound, beteende och användningsområde. Ingenting är lämnat åt slumpen. VLA-kompressorerna går direkt in i min dagliga arsenal av kompressorer. Tilläggas ska, att även om Black Rooster Audio är ett nytt namn på marknaden, så är deras programmerare väldigt erfarna. De som numer jobbar på Black Rooster Audio ligger bakom några av industrins bästa kompressorpluggar; Shadow Hills Mastering Compressor (UAD), Vertigo VSC-2, bx_opto, ACME Opticom XLA-3 (samtliga Plugin Alliance), för att nämna några. Notera att det bland exemplen finns ett par högt ansedda optokomp-emuleringar.

Kolla även gäna in Black Rooster Audios övriga pluggar. Det finns nämligen ett gäng gratispluggar, bland annat en finfin gitarrförstärkare och en eq! Som gratisalternativ till nyss recenserade pluggar rekommenderar jag Klanghelms MJUC jr (Mac och pc).

Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!

Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du alla Fredagstipset-artiklar

Artikelförfattare: Viktor Rinneby