Jump to content
  • Så skapar du Bob Marleys reggae-sound

    Säg reggae och de flesta nämner i nästa andetag… Bob Marley. Vi berättar historien om miljön och musikerna som formade hans sound. Vi fokuserar på albumet Natty Dread, som var Bob Marleys verkliga debut.

    Studio.se

    Av Olle Niklasson och Carl-Michael Herlöfsson

    1035447139_ingang_38871-hi-Bob_Marley2_1800_NY.jpg.b9d23dc50570d97297456a546e11f8b1.jpg

    blatt_streck.png.a3d6fd5757c48d9f258bd8f153072b06.png
    > Ladda ner material som tillhör artikeln (midi-fil och lista över utrustningen i Harry J Studios som omnämns nedan).
    blatt_streck.png.a3d6fd5757c48d9f258bd8f153072b06.png

    Trots att Bob Marley redan hade en karriär som sträckte sig mer än tio år bakåt i tiden var albumet Natty Dread på sätt och vis hans debut.

    Den ursprungliga Wailers-trion: Bob Marley, Bunny Livingstone och Peter Tosh, hade splittrats på grund av, som det brukar heta, musikaliska meningsskiljaktigheter: det vill säga pengar och makt. Efter de två första albumen på Chris Blackwells skivbolag Island, Catch a fire och Burnin’, hette bandet på Natty Dread alltså inte längre The Wailers utan Bob Marley and The Wailers.

    Ersattes av en kvinnlig kör
    Bröderna Barrett, Carlton och Aston – Family Man kallad på grund av sina 52 barn, vilket antyder att han var mer än bara en aning intresserad av själva tillverkningsprocessen – klev nu fram som ersättare för Bunny Livingstone och Peter Tosh när det gällde den fasta ryggraden i bandet, och de fick också status som likvärdiga medlemmar. Ett kontrakt som stipulerade att alla intäkter skulle delas lika mellan bröderna Barrett och Marley formaliserades aldrig och gav upphov till uppslitande domstolsprocesser efter Marleys död.

    Originalupplagan av Wailers byggde mycket på de tre sångarna. Till Natty Dread ersattes de av en kvinnlig kör: Rita Marley, Bobs fru; Judy Mowatt och Marcia Griffiths, som redan var etablerad med egna hits i bagaget. Trion kallades The I-Threes.

    Bandet repade och arrade låtarna i Chris Blackwells hus på Hope Road, som Bob flyttat in i 1972, och på kvällar och nätter spelade man in i Harry J:s studio. Anledningen till kvällspassen var att belastningen på elnätet var som minst då och man kunde lita på att utrustningen fungerade (bättre…). Harry J hade visserligen en egen generator men när den satte igång gav den ifrån sig en strömspik som regelmässigt tog kål på någon del av studioutrustning eller förstärkare.

    Mellan Harry J-sessionerna och den fortsatta produktionen i England hann Eric Clapton få en hit med Marleys I shot the sheriff vilket inte bara hjälpte till att sprida Marleys namn. Det bäddade också för reggaen hos den stora vita rockpubliken som fram till dess hade svårt att ta musiken på allvar.

    10bobmarley082107_1800.jpg.97e33d9021f7f2b687f1563df1af30ed.jpg
    ”Lively up yourself, ’cause this is the other bag”.

    När bandet senare återupptog produktionen i London var bristen på örter ett problem men när nöden var som störst och planerna som lösast fick Bob och grabbarna under en promenad syn på en kille med en bas i ena näven och ett sexpack i den andra på motsatta trottoaren. Och precis det de misstänkte visade sig stämma. Killen hette Al Anderson, och han hade inte bara en kompis som var välförsedd med Thai sticks. Anderson, som var från New Jersey, kunde spela gitarr också: Wailers-sättningen var komplett. Dessutom visade det sig att Al Anderson hade en syster och en kvinnlig kusin som kunde sjunga, och det är de två som körar på No woman, no cry. Fast på omslaget står det I-Threes, men det är en helt annan historia.

    Så växte reggaen fram
    Det har funnits många fantasifulla teorier om varför reggaen låter som den gör. En av de mer underhållande är att amerikanska radiostationer hördes så dåligt på Jamaica att när jamaicanska musiker skulle försöka spela de amerikanska hitlåtarna härmade de också de regelbundna urfasningarna, vilket är anledningen till den konstiga rytmen.

    En mycket bättre teori är att musikstilen "ska" uppstod i korsningen mellan traditionell mento och amerikansk rhythm and blues. Amerikanska rhythm and blues-artister som Fats Domino var mycket populära på Jamaica och om man tänker sig ett rullande boogie woogie-komp på piano och tar bort basen så har man kvar den typiska off beat-ackordrytmen.

    Gitarristen Ernest Ranglin påstås vara den förste som spelade in ska på Jamaica. Easy snappin skulle kunna vara r’n’b men är inspelad på Jamaica och brukar räknas som den första ska-låten.

    Första gången musik från Jamaica gjorde internationellt väsen av sig var 1964 när Millie Small fick en hit med My boy lollipop. Beatet var ska och gitarrist och arrangör var Ernest Ranglin. My boy lollipop var det lilla skivbolaget Islands första stora hit. Island Records hade startats av Chris Blackwell, född i England men uppvuxen på Jamaica, och förmodligen har ingen gjort lika mycket för att sprida jamaicansk musik över världen. Andra artister på Island var Jimmy Cliff och The Skatalites men också en yngling vid namn Robert Nesta Marley.

    Runt 1966 började en yngre generation musiker, mer influerade av James Brown än den äldre New Orleans-rhythm and bluesen, dra ner på tempot och skippa walkingbasen. Etiketten rock steady klistrades på efter Alton Ellis hit Rock steady.

    Reggaen som musikstil växer fram mot slutet av 60-talet och innebär mer intrikat trum- och basspel och ett annat sound: rytmiskt elgitarrkomp och orgel istället för piano. Tempot är snabbare än rock steady men långsammare än ska. Under den här perioden, före The Wailers genombrott, är Desmond Dekker den stora internationella jamaicanska stjärnan med hits som 007 (Shantytown) och Israelites.

    blatt_streck.png.a3d6fd5757c48d9f258bd8f153072b06.pngIs this love – Rytmpaketet

    Reggae är hur märkligt det än kan låta hopskruvad med disciplin. Spelar man percussion i ett reggaekapell står man inte och skramlar planlöst. Man har en figur och den håller man. Punkt! Att man sedan kan luta en hel del åt det ena eller andra hållet är en helt annan sak. Det här är för övrigt typiskt för all karibisk musik med rötterna i Afrika och vad det går ut på är att många element samverkar till en svängig väv av olika sounds och prickningar. Lyssnar man på en enda kanal eller ett sound kan det framstå som meningslöst eller till och med obegripligt men tillsammans faller allt på plats.

    Var man säger att markeringarna sitter beror på hur man räknar takten eftersom två och fyra blir samma sak som tre om man räknar dubbelt tempo.

    Backa och läs en gång till.

    Sådärja!

    Stoppar du in midi-filen i ditt inspelningsprogram stämmer takterna med en räkning på 120 bpm och då är virvelmarkeringarna på tre – klassiskt One drop. Sätter du tempot till 60 bpm hamnar de på två och fyra.

    Hihaten spelar oftast åttondelar utom i mer långsamma beats som Lovers rock, när kompet mer består av skönt sega triolfigurer. Virveln sätts på trean, eller två och fyra – återigen beroende på hur man räknar. Baskaggen sätter ofta samma markering som virveln, tre (eller två och fyra), men det finns beats där den bara sätter ettan, eller som i Is this love, på alla fyra. Den typen av beat brukar kallas Steppers.

    Till rytminstrumenten räknas heller inte bara slagverk utan också gitarrer och orgel.

    Gitarren spelar ett kort off beat-slag – och:et i räkningen ett-och-två-och… – och kallas ofta skank.

    Orgeln har den mest intrikata rytmiseringen, bortsett från hihaten i långsamma beats, och spelar en shufflefigur. Många gånger är orgelfiguren det enda som bryter upp beatet men i Is this love, där hela beatet bygger på en shuffle feel, spelar orgeln ihop med hihat och tamburin.

    Övrigt slagverk håller shuffle-tajmingen men det är också tydligt att både gitarr och orglar inte spelar på trean. Där ligger bara percussionmarkeringarna.

    notvarden.jpg.0500cc5381bb19e4fe741b4d765b3637.jpg
    Notvärdena i midi-filen motsvarar dessa instrument.

    blatt_streck.png.a3d6fd5757c48d9f258bd8f153072b06.pngSpelade in i legendarisk studio

    Natty Dread är inspelad i två studior, Harry J Studios, Kingston, Jamaica och Island Studios i London.

    Harry Zephaniah Johnson var en basspelande och musikälskande försäkringsagent som fick ett par stora jamaicanska hits som producent på 60-talet. Marcia Griffiths och Bob Andys cover på Young gifted and black slog dessutom i England och tog sig upp på topplistans femteplats, en framgång som följdes upp av Pied piper med samma duo, och Harrys lycka var gjord. Här ska också sägas att när man läser ordet producent på jamaicanska inspelningar så är det praktiskt taget aldrig i den betydelse vi lägger in i ordet idag. Producenten var helt enkelt den som betalade för studion.

    Pengarna från Bob & Marcia investerade Harry Johnson i en studio och med hjälp av Chris Blackwell kunde ett 16-kanals Helios-bord installeras i Harry J Studios 1972.

    Hos Harry J spelades inte bara Natty Dread in utan även de två första Wailers-albumen Catch a fire och Burnin’. Under 70-talet var sedan Harry J stället där alla de största jamaicanska artisterna spelade in. Mot slutet av 70-talet började studion av olika anledningar sagga betänkligt och när Reggae International 1982 gjorde en genomgång av studior på Jamaica skrev de så här: ”Harry J betraktas av de flesta musiker som den sämsta studion på Jamaica.

    DSCN0044_1800.jpg.1dcd33d730faa5c71f5c3edea80f0285.jpg
    Harry J Studios runt 2010 – en studio med skön atmosfär.

    Underhållet är eftersatt, lyssningen är dålig, låga bastoner kan bara urskiljas svagt vid playback. Det finns inte två förstärkare i studion och därför lajnas både bas och gitarr och det bristfälliga monitorsystemet gör det svårt att separera dem från varandra.

    Å andra sidan ligger studion bra till och Sylvan Morris är också en bra tekniker när han sätter den sidan till. Eller: Om han inte gillar musikerna eller låten så blir det en dålig inspelning. Om han gillar musikerna eller låten så gör han ett förstklassigt jobb. Framförallt är Morris känd som en väldigt bra livetekniker. En mycket välkänd gitarrist som har jobbat över hela världen har vittnat om att Morris tog fram det bästa akustiska gitarrljud han hört – han jämförde då med de allra bästa studiorna i Los Angeles – vilket är anmärkningsvärt med tanke på studions skick.

    Känslan i studion är emellertid skön och stället är ett legendariskt häng, särskilt när ägaren, Harry J själv är där. Harry är en vänlig själ och mycket underhållande, och, det får man aldrig glömma, det var här Marley gjorde vad många anser var hans bästa musik. Under första halvan av 70-talet var studion på topp, vilket man också kan höra på inspelningarna som låter väldigt bra.

    Natty Dread-banden togs sedan till London för pålägg och mix i Island Studios på Basing Street, inhyst i en före detta kyrka. Studion bytte namn till Sarm West i början av 80-talet, och drevs då av inga mindre än Trevor Horn och Jill Sinclair, men studion lades ner 2013.

    Efter att Harry J Studios legat nere i många år bestämde sig Harry Johnson för att återigen blåsa liv i verksamheten 2002. Harry J Studios är numera en modern studio med ett SSL 4000G-mixerbord och inspelning på Pro Tools HD3 eller Studer 24 och med outboards och mikrofoner av bra standard.

    bob_marley_05_NY_1800.jpg.3234c144fb037da900badbc6c3db3995.jpg

    Trivdes inte i kalla Sverige
    1971 bodde Bob Marley i Stockholm under en period och skrev filmmusik. Johnny Nash, sångare och skådespelare från Texas, mest känd för I can see clearly now, hade fått en roll mot Christina Schollin i den svenska filmen "Vill så gärna tro".

    Nash, som var den förste icke-jamaican som spelade in reggae på Jamaica, hade knutit alla tre i The Wailers till sitt förlag Joda och nu ville han att Bob Marley skulle skriva filmmusiken ihop med honom. Nash, Marley och organisten John Rabbit Bundrick installerade sig i en villa på Sigurdsvägen där de började arbeta, men Marley trivdes aldrig i Stockholm, han tyckte det var för kallt och gick med vinterkläder trots att det var mitt i sommaren, och han fullföljde heller aldrig låtskrivaruppdraget. En dag var han bara försvunnen tillsammans med Johnny Nashs gitarr och bandspelare, och de enda låtar som man med säkerhet kan säga är resultatet av vistelsen är Comma, comma och You poured sugar on me.

    Bob Marleys Gibson Les Paul Special
    …och vad är det för en gitarr han har? Har han byggt den själv i slöjden och klistrat på en Gibson-logga? Nej, Bob Marley hade inte byggt den i slöjden. Modellen hette Gibson Les Paul Special och tillverkades mellan 1955 och 1960. Special var en billighetsvariant av Les Paul helt i mahogny utan den välvda lönntoppen och försedd med två P90-mickar.

    På Marleys gitarr var det kombinerade stallet/strängfästet utbytt mot ett standard strängfäste och ett Tune-O-Matic-stall och någon gång under sin livstid fick den också plastplektrumskydd och skyddet vid mickswitchen utbytta mot aluminium. Gitarren finns utställd på Bob Marley-museet i Kingston.

    2002 tillverkade Gibson en begränsad upplaga på 200 kopior av Bob Marleys Les Paul Special.

    Bob Marley med trummaskin? Jodå. No woman no cry är inspelad med en krattigt programmerad trummaskin istället för trummor. Vad man hade haft i teet just den dagen vet väl ingen men låten blev en världshit hur som helst.

    blatt_streck.png.a3d6fd5757c48d9f258bd8f153072b06.pngJag var där – Bob Marley på Gröna Lund ’80
    Länge ägdes Gröna Lunds publikrekord av ingen mindre än vår alldeles egen reggaekung, Mr Marley. Ledningen för Gröna Lund hade nog underskattat stockholmarnas behov av baktakt för när det var dags att hedra Jah så hade 30 000 personer på något vis lyckats tränga sig in på planen framför scen.

    Ansvariga på Gröna Lund försökte stänga de grindar som avgränsar scenområdet från resten av nöjes­fältet för att på så sätt begränsa antalet människor framför scenen men detta skapade ett tryck på dem som försökte ta sig fram och det hela höll på att sluta väldigt illa, så den taktiken lades snabbt ned. Nästan längst fram hade en ung Carl-Michael suttit hela eftermiddagen och förförts av de – för dagen lite extra färgglada – ljusen från pariserhjulet. Som belöning kunde man sedan avnjuta varje släng med dreadlocksen utan att missa en detalj. Det svängde fint om musiken också…

    bob_marley_bibel_red.jpg.119d2bd272b95b1561f1d82edd03c957.jpg
    Bob Marley läser bibeln i turnébussen i Milano runt 1980.

    blatt_streck.png.a3d6fd5757c48d9f258bd8f153072b06.pngRökrutan
    Bruket av: ”herb”, ”weed”, eller det vanligaste namnet, ”ganja”, är ju utbrett och i stort sett ett krav för att vara en rättrogen rastafari. Rastafaris pekar till och med ut flera bibelcitat där bruket av cannabis tydligt rekommenderas. Man kan väl, utan att sticka ut hakan, påstå att cannabis har påverkat en hel del hur det låter om reggaen.

    På samma sätt som Iggy Pop förmodligen inte hade klättrat på högtalare, skurit sig blodig och skrikit ut sin finstämda lyrik utan heroin och alkohol, så hade nog inte baktakten varit lika tung, basgångarna lika rullande eller Jah lika hejdlöst prisad utan ”the mighty Herb”. Och man kan väl också förmoda att den tongivande rasta-producenten, Lee ”Scratch” Perry, inte hade tyckt att det var en sån lysande idé att gräva ner masterbanden på bakgården, för att de skulle gotta till sig lite, utan ett ansenligt antal konsumerade spliffs innanför den röd-gul-gröna västen.

    blatt_streck.png.a3d6fd5757c48d9f258bd8f153072b06.pngLively Up Yourself, spår för spår

    För att få en uppfattning om hur det gick till när man skapade reggae­magi så tar vi oss igenom, spår för spår, en klassisk Bob Marley-låt, Lively up Yourself, från albumet Natty Dread. Vi har fått tillgång till masterbanden…

    Låten spelades in i Harry J Studios på Jamaica där det endast fanns tillgång till en 16-kanalsbandspelare. Men man kan konstatera att sällan har väl 16 kanaler använts så effektivt som i detta sammanhang. Varje kanal är fullmatad med effektivt sväng. Generellt så är metoden: komprimera utav bara fanken och använd lite halvtaskiga mikrofoner. Pressa gärna analogbandet till max för den sköna bandkompressionens skull.

    Lyssna på Lively Up Yourself (Spotify / Apple Music)

    Kanal 1: Bastrumma
    En skön pappig bastrumma är ett måste för att få till ett reggaegroove. Det är inte så värst mycket botten i den och som med de flesta trummor i dessa sammanhang så är den lite lätt distad. Väldigt dämpat skinn och gissningsvis inte en så värst stor trumma. Bastrumman spelar på trean i takten. Det är ett av de klassiska reggae-knepen för att bygga upp det där sköna hänget i rytmen.

    Kanal 2: Virvel
    Virvelljuden i reggaeinspelningar är ett kapitel för sig. En väldigt högt stämd, odämpad trumma är en utgångspunkt. Sedan distar den när man tar i lite hårdare. Det är nog inte så mycket avsiktligt som att det är ett resultat av att den är så otroligt dynamisk. När virveln inte spelar ett fill så är det lätta, lätta slag som gäller. Så för att kunna höra dessa är nivån uppskruvad ordentligt. Sedan när det är dags för fill… Ja då går alla mätare i taket och alla är helt ense om att just så ska ett virvelfill låta på Jamaica. Den spelar även den, tillsammans med bastrumman, distinkt på treorna fast med en rad skuggslag där emellan. Sedan har vi förstås de så typiska virvelfillsen – vad vore reggaen utan dessa små signaler? Framför allt som intro till låtarna brukar man få sig serverad ett rejält, distat fill för att lystra till. Just på Lively up… har man dock klippt bort det fill som faktiskt ligger där från början. Det tycker vi var snålt.

    Kanal 3: Hihat
    Krispig och välinspelad har vi en hihat på kanal tre. Den är tight och har ganska mycket ton i sig. Det finns ett starkt spill från virveltrumman, men i och med att inspelningen av hihatkanalen är ganska okonstlad så bidrar virvelläcket bara ytterligare till soundet. Hihaten spelar på 1, 2 och 4 i takten och lämnar på så sätt plats för virveln och baskaggen på trean. Ibland slinker det in några sköna öppningar av hihatlocken på väl valda ställen.

    Kanal 4: Slagverk
    Wailers använder sig ofta av ett helt lager med slagverk som skramlar på i bakgrunden. På Lively up… är det lite mer sparsmakat men inte desto mindre effektivt. En vibraslap och en koklocka turas om att spela en ganska rak figur med vibraslappen på ettan och trean och koklockan på ettan med ett synkopslag före ettan. Vibraslappen är kort i tonen, koklockan är …ja, en koklocka (läs om hur du kan spela in den på sidan 20 i detta nummer).

    Kanal 5: Bas
    Fingerspelad med rejäl, mjuk men ändå tydlig attack. Ett favorittrick med reggaebasar är att undvika ettorna i takten. Sedan gäller det att ha det där hängiga, lite bakom takten-svänget som man får när man bor på en solig söderhavsö. Lite lätt distad och väl komprimerad.

    Kanal 6: Orgel
    Reggaegroovets hemliga vapen! Den pumpande hammondorgeln som ligger och tuffar på under alltihopa. Den är förrädiskt effektiv med sin baktaktsrytm. Knepet är att spela korta stabs, sextondelsnoter, med vänsterhanden och sedan dubblar högerhanden upp huvudmelodin. Man kan säga att orgeln är limmet som klistrar ihop hela kalaset och håller samman groovet.

    Kanal 7: Piano
    Ett lite lagom ostämt piano som spelar på ettorna och treorna, det man brukar klassa som backbeat i reggaesammanhang. Det är inspelat med en mikrofon och ganska mellanregistrigt i klangen. Vid några tillfällen fyller även pianot i melodislingan med en ljus oktavering av de andra instrumenten. Denna kanal levde dock inte vidare till slutmixen utan har ersatts av ett mjukare elpiano som spelar en lite mer intrikat figur.

    Kanal 8: Sologitarr
    Al Anderson spelar här med lätt hand små jazz/bluesdoftande trudelutter med ett rent och bluesigt ljud. Figurerna ligger som svar på sångfraserna. Detta är egentligen ganska oortodoxt för att vara i reggaesammanhang men kanske just därför ett signum som gör att låten fastnar så skönt på trumhinnan.

    Kanal 9: Riffgitarr
    Här dyker ytterligare en favorit på reggaepaletten upp, den plonkiga gitarren som dubbar basen. Torr, ren och extremt dämpad med lite förstärkarreverb på. Den följer i mesta möjliga mån basgången för att förstärka dess melodi och attack.

    Kanal 10: Kompgitarren
    Det är väl den här som man tänker på först om man skulle fråga sig hur en reggaegitarr låter. Backbeat på tvåan och fyran med en liten extra släng efter varje attack. Den spelar ackorden men det är knappt att man överhuvudtaget hör någon ton i den. Den är nästan som en del av slagverket. Den arbetar i maskopi med orgeln för att säkerställa den karaktäristiska känslan som vi förknippar med reggae.

    Kanal 11-12: Blås
    För älskare av kompakta, rytmiska blåssektioner är detta en fest. Blåset är inspelat i stereo och består av två saxofoner och en trumpet. De har spelat tillsammans, vilket ju alltid borgar för ett bättre blås om spelarna är så kompetenta som dessa. Komprimerat och fyllt av mellanregister.

    Kanal 13-14: Kör
    De förtjusande damerna i I-threes vässar refrängerna med två kanaler: två pass av hela gänget sjungandes in i en mikrofon. Det är komprimerat och nästan lite distat, men oj vad det kliver igenom.

    Kanal 15-16: Bob Marley
    På de sista två kanalerna håller Bob själv hov. Den ena kanalen är en tagning som sattes tillsammans med bandet och efter det har de gjort ett pålägg som är huvud-leaden fast vissa av de spontana små utropen och vissa friare fraser har man behållit från originalsången i slutmixen.

    DSCN0101_1800.jpg.b0b89931c3d19f801264a4ceff296975.jpg
    Olympusbordet som Natty Dread är inspelat på.

    Övrigt
    Intressant är att notera är att det enda som byttes ut i efterhand är det akustiska pianot som blev ett elpiano och att man på ett sent stadium i processen bestämde sig för att en tamburin som spelar åttondelar behövdes för att stadga upp det hela. Resten är precis så som det var från originalinspelningstillfället. Det vill säga svängigt så att palmerna vajar.

    blatt_streck.png.a3d6fd5757c48d9f258bd8f153072b06.pngFakta om albumet Natty Dread (Spotify / Apple Music)

    600x600bb.jpg.017f1cd50c103d530cb35a978e53c43f.jpg

    • Utgivningsår: 1974
    • Producent: Bob Marley and the Wailers och Chris Blackwell
    • Mix: Sidney Bucknor
    • Studio: Harry J, Kingston, Jamaica och Island Studios, London
    • Tekniker: Sylvan Morris, Phil Ault
    • Mixtekniker: Sid Bucknor
    • Bob Marley: Sång, gitarr
    • Aston Barrett: Bas
    • Carlton Barrett: Trummor, percussion
    • Alvin Patterson: Percussion
    • Al Anderson: Gitarr
    • Junior Marvin: Gitarr
    • Tyrone Downie: Piano, orgel
    • Earl Lindo: Orgel, Clavinett
    • Marcia Griffiths: Kör
    • Rita Marley: Kör
    • Judy Mowatt: Kör

    Låtlista:

    • Lively up yourself
    • No woman, no cry
    • Them belly full
    • Rebel music
    • So Jah seh
    • Natty Dread
    • Bend down low
    • Talkin’ blues
    • Revolution

    Artikeln publicerades ursprungligen i Studio nr. 2-2010. Uppdaterad 2022-01-10.


    User Feedback

    Recommended Comments

    There are no comments to display.



    Create an account or sign in to comment

    You need to be a member in order to leave a comment

    Create an account

    Sign up for a new account in our community. It's easy!

    Register a new account

    Sign in

    Already have an account? Sign in here.

    Sign In Now

  • Studio nb_2_2.jpg

×
×
  • Create New...