Jump to content

  • Syntduon Pet Shop Boys fyller 40 år

    Pet Shop Boys ligger bakom ett antal briljanta poplåtar. Det är 40 år sedan de bildades och vi passar på att återpublicera Olle Niklassons artikel, där han berättar deras historia och även fick en pratstund med Harold Faltermayer.


    Olle Niklasson

    Pelle_Creppin1_puff_red.thumb.jpg.f6dd1267b85dcbbacd8635673454c9cd.jpg

    Slumpen. Hade inte Chris Lowe gått in i den där elektronikaffären den där augustidagen 1981 där Neil Tennant redan stod framför disken och bad dem löda ihop en sladd så att han kunde använda stereon som förstärkning till sin nya synt, hade världen med all sannolikhet gått miste om popvärldens smartaste hitmakarpar. Smart är kanske inte det bästa adjektivet i lådan men hur ska man översätta clever? Det är framför allt helheten det handlar om: musikaliskt, textmässigt och den visuella framtoningen.

    1981 var den första syntpionjärvågen över och genren hade börjat sätta sig, inte bara i musiken utan också till formen. Yazoo och Soft Cell skapade mallen med en sångare som blickfång och en maskinoperatör i bakgrunden, och Pet Shop Boys passade som hand i handske. De blev också tillsammans med Eurythmics och Depeche Mode starkt bidragande till att lyfta syntmusiken upp ur geeklådan.

    Tre dagar efter mötet i butiken hade de börjat skriva låtar. Den första, Jealousy, hamnade dock inte på platta förrän den blev avslutningsspår på Behaviour 1990.

    Båda diggade disco
    Vid den här tiden studerade Lowe arkitektur och Tennant var journalist på Smash Hits. Båda delade intresset för disco och den amerikanske producenten Bobby Orlandos produktioner i synnerhet. När Neil Tennant skickades iväg till New York för att intervjua The Police passade han på att träffa Orlando. Då och där, för övrigt på dagen två år efter att Neil och Chris träffats, bestämdes att Bobby O’ skulle producera en av Pet Shop Boys låtar. Bobby O’s version av West End girls blev en mindre hit på klubbarna i San Francisco och New York men gjorde annars inget större väsen av sig.

    Lowe och Tennant hade nu också bytt Tennants lägenhet mot en demostudio i Camden i nordvästra London som arbetslokal och började se sig om efter ett skivkontrakt på hemmaplan. 1985 skrev de på för Parlophone och släppte Opportunities på singel. Inte heller den hittade några köpare och i ett sista försök gjorde man med hjälp av producenten Stephen Hague en ny version av West End girls där vartenda ljud: trummor, bas, stråkar, körer och till och med trumpetsolot, som Hague spelade, är samplingar från en Emulator II. Singeln släpptes i oktober 1985 och blev efter en blygsam start så småningom listetta över halva planeten.

    Nio singlar från två album
    Både West End girls och Opportunities hamnade 1986 på debutalbumet Please – idén var att kunderna skulle fråga: ”Can I have the Pet Shop Boys album, please?’” – vilket följdes av remixalbumet Disco, det andra i historien, och året efter kom Actually. Allt material till de två första albumen var skrivet innan man spelade in Please. Man lyfte också nio singlar från de två första albumen, förutom West End girls och Opportunities bland andra It’s a sin, Rent, Suburbia och What have I done to deserve this?

    Under de här åren gjorde Chris Lowe och Neil Tennant allt för att undvika formulär 1A i hur man gör karriär. Det gick fyra år från första singeln till att de gjorde sitt första livegig och de gjorde en film, It couldn’t happen here, innan de åkte på turné. Ändå, och kanske just därför, lyckades de befinna sig längst fram i utvecklingen på de följande albumen Introspective, Behaviour och Very. Och även om senare album kanske varit mindre jämna och Pet Shop Boys inte haft samma självklara position som under de första åren i deras karriär så kommer Cris Lowe och Neil Tennant aldrig att släppa en dålig eller ointressant platta.

    1511436639_Blattstreck.thumb.png.7d68a85302fecfbb0d39a5b2c75c8da5.pngDiscography: The complete singles collection (1991)

    Många av Pet Shop Boys största hits finner du i deras samlingsalbum "Discography: The complete singles collection" nedan.

    1511436639_Blattstreck.thumb.png.7d68a85302fecfbb0d39a5b2c75c8da5.pngProduktionen av Behaviour

    För många kom det nog som en överraskning att Harold Faltermeyer skulle producera Pet Shop Boys femte album. Faltermeyer hade visserligen varit med och skrivit Hot stuff för Donna Summer, ett av många samarbeten med Giorgio Moroder, men hade annars en rätt så spretig producentkarriär i bagaget. Hans största framgångar fanns inom filmmusiken. Harold F låg bland annat bakom temat till Top Gun och ett av alla tiders mest effektiva häftplåster, Axel F, temat till snuten i Hollywood. Men det var hans sounds Neil Tennant och Chris Lowe var ute efter.

    Harold_Faltermeyer_63400_red.thumb.jpg.964f4b36062819f77bdde63f319f2b7b.jpgPet Shop Boys valde att samarbeta med Harold Faltermeyer på sitt femte album, Behaviour. 

    – Pet Shop Boys gillade uppenbarligen det jag skruvade fram ur mina syntar och förklarade att de ville ha dem till sitt nya album. De var också mycket noga med att vi bara skulle använda analogsyntar, trots att det här var vid en tidpunkt då digitalsyntarna slog igenom stort. Vi hade ett möte i min studio, som var tämligen komplett vad gäller analogsyntar: gamla Moogar, ARP-syntar och Rolands modulsystem, och de gillade vad de såg.

    1235633823_RERegie1989_red.thumb.jpg.3ffb586546738250a447f5cc672a5741.jpgInteriör från Harold Faltermeyers studio Red Deer, som ligger utanför München.

    ”Rätt seriös setup”
    Harolds studio, Red Deer, ligger utanför München och hade förutom alla syntar ett 106-kanalers Euphonix mixerbord och två Sony PCM 3324:or som gick i synk med en Synclavier.

    – Det var en rätt seriös setup för den tiden... Det mesta av låtmaterialet var klart, förutom texterna, och Neils och Chris demotejper var bra nog att inte bara peka ut vilken väg låtarna borde ta, en del kunde dessutom användas som grunder att jobba vidare på. Dagarna i studion brukade börja vid tiotiden och sedan arbetade man fram till lunch. Efter det gjorde man ett par timmars koncentrerat arbete innan det blev dags för en öl i Red Deers alphydda, en kort promenad förbi studions egen tennisbana. Vid åtta-nio på kvällarna brukade Neil och Chris lämna studion för en stunds rekreation inne i München.

    – Det var de trevligaste månaderna jag har haft i en studio. Det var kreativt och ett samarbete på en hög musikalisk nivå. Intelligent, skulle jag vilja beskriva det som, säger Harold.

    Testade alla uppslag
    Även om mycket var klart testades många idéer och Harold Faltermeyer säger att varje idé oftast utvärderades mycket noga innan den antingen accepterades eller förkastades.

    – De var båda mycket stränga när det gällde att bedöma nya idéer mot det ursprungliga konceptet men det innebar också att när något passade så passade det mycket bra. Alla sounds utvärderades också mycket noggrant men för det mesta passerade de nålsögat. Men det fanns också tillfällen när man tog snabba beslut. Som Being boring, albumets första spår, som inleds med ett smått abstrakt instrumentalparti där bara beatet är gemensamt med låten. Det dröjer faktiskt till 1:24 innan det första refrängackordet signalerar att låten har börjat på riktigt. Då har man för övrigt förflyttat sig från Abm till A dur.

    – Introt var en bit som vi hade tänkt använda men vi visste inte var och lösningen kom en dag när Neil sa till Chris ”Vad tror du, skulle det inte vara en bra start på plattan?”.

    moogsynthesizer_red.thumb.jpg.8239fba9459762fc1bf6fd0cf25af585.jpgRed Deer-studion huserar ett stort antal analoga syntar, däribland Moog 55.

    ”Respekt för artisterna”
    Det är svårt att tänka sig att en skivbolags-a&r av idag hade gått med på det.

    – På den tiden hade skivbolagen fortfarande respekt för artisterna och jag menar att det är sådana detaljer som gör en riktigt stor platta. I dag tror jag att ingen på skivbolaget hade gått med på det, särskilt med tanke på de nischade radioformaten. Pet Shop Boys låtar skrivs ganska mycket fifty-fifty och rollfördelningen i studion var förhållandevis fastlagd.

    – Chris var mer praktisk och styrde saker från sina keyboards medan Neil var mer överblickande och hade en mer filosofisk approach. Chris är inte någon stor musiker men han kan sina saker, han kan programmera och han spelar definitivt bra nog för den musiken. Han har också bra idéer vad gäller ljud. Texterna skrev Neil Tennant oftast på kvällarna, ibland helt från scratch, ibland utifrån halvfärdiga utkast. Och tvärtemot vad man kan tro – Pet Shop Boys texter är alltid bra, många gånger briljanta – styrde texterna aldrig produktionen.

    – Det var snarare åt andra hållet. När vi gjorde So hard blev produktionen hård och det var det som fick Neil att skriva den texten. Han satt och skrev om texterna hela tiden och många gånger utifrån våra arr och sounds. Han var dessutom alltid beredd att diskutera texterna, inte bara med Chris utan också med mig. Överlag menar Harold Faltermeyer att Chris och Neil hade en intellektuell approach till det mesta.

    – De läste massor. Alltid när jag programmerade ljud eller testade nya idéer för arrangemang läste de. Böcker, tidskrifter, tidningar… så de var hela tiden nära både dagsaktuella händelser, litteratur och life style.

    synclavier_lg_red.jpg.1fe893f64cdb8daa3c2ac19367f3c649.jpgHarold hade givetvis utrustat sin studio med den legendariska Synclaviern.

    Massor av Moog
    Man kan lugnt säga att Red Deer Studios präglade ljudet på Behaviour. De allra flesta basarna till exempel är Moog 15.

    – Jag har en Moog 15 och en Moog 55 och Moog 15 är min favoritsynt alla kategorier. Frekvensomfånget på den är helt sinnessjukt och man måste verkligen skära om man vill att ljudet ska få plats på en cd.

    Det är för övrigt Faltermeyers Moog 15 som gör basslingan på Alex F-temat. För att slippa problem med transformatorer och annat – Moogarna är amerikanska 110 volt/60 hertz – byggdes Red Deer med två separata strömslingor, en 110 volt och en 220 volt, och tack vare kraftiga transformatorer kan Harald Faltermeyer köra båda systemen samtidigt. Pad-ljuden är oftast Roland Jupiter 8 eller MKS-80 Super Jupiter.

    – Oftast hade jag två stycken samtidigt med liknande vågformer och lite snedstämda. Trummorna var lite beroende på låtens karaktär, antingen Roland TR-909, 808 eller Linn Drum, alternativt Faltermeyers Synclavier. Synclavierens sequencer rullade också parallellt med allt som gick till band. Till en grupp speciella sounds använde man emellertid en annan sequencer.

    – Vi använde sequencern i Roland 700 och körde ljudet genom Phase-shiftern och delayet som ligger i en av modulerna. På So hard och några andra låtar kan man tydligt höra det här phasing-ljudet. Chris var helt såld på just det. Behaviour är också den första Pet Shop Boys-plattan med gitarr. Dels spelar Johnny Marr, från The Smiths, gitarr på This must be the place och My october symphony, dels J J Belle på Being boring, men den gitarr som verkligen sticker ut är melodislingan på This must be the place, ett arr som låter på gränsen till pinsamt mycket Depeche Mode. Harald Faltermeyer kryssar sig förbi genom att direkt börja prata om gitarren.

    – Jag hade ingen gitarr i studion så jag fick köpa en och den körde vi genom en Rockman – Neil spelade – som vi sedan samplade och spelade från ett keyboard. Det här ljudet experimenterade vi mycket med. Neil Tennants sång spelades in med en AKG 414.

    – Vi testade först med en Neumann U67 men den kändes lite för mjuk, en AKG 414 är hårdare och passade bättre. Det var för övrigt samma mick som vi alltid spelade in Donna Summer med. Signalen gick sedan via en Focusrite-preamp och direkt till band. Harold säger att sången tog ganska lång tid att spela in, inte för att det fanns särskilt mycket att jobba med, varken intonation eller betoningar, utan för att man var mycket noggranna.

    – Neil är väl ingen Pavarotti men han är en mycket bra sångare inom sitt gebit och han har en mycket distinkt röst och kan berätta en historia. Och egentligen är allt annat betydelselöst, för så fort han öppnar munnen är det Neil Tennant som sjunger. Punkt.

    moog15_red.thumb.jpg.f43b58ca127223f324b9f2495ab581b6.jpgMoog 15 är Harolds favoritsynt och den som står för basgången i Axel F.

    DSC_0188_red.jpg.137093eaa4c45635867875aa67fe3f88.jpgEn nytagen bild från Red Deer-Studion, där Harold Faltermeyer håller till än idag.

    Undvek stolpträffarna
    Behaviour har med tanke på när den är inspelad stått sig mycket bra, mycket tack vare låtmaterialet, men också för att Harold lyckades undvika 80-tals-produktionernas värsta stolpträffar. Han säger samtidigt att det många gånger inte går att isolera de hysteriska virvelljuden och tar Princes Kiss som exempel.

    – Just där är det det enda tänkbara virvelljudet och det beror helt och hållet på låten. Däremot skulle han aldrig använda en orchestra hit i dag, ett ljud Pet Shop Boys gärna använde och som man också ägnade många timmar åt genom olika Synclavier- och Akai-kombinationer.

    – De blir förhoppningsvis aldrig mer moderna. Jag skulle heller aldrig använda en åttiotalsvirvel, däremot använder jag gärna sequencerslingor från ARP 2600, Korg MS20 eller någon av Moogarna. Jag har egentligen aldrig slutat använda dem.

    1511436639_Blattstreck.thumb.png.7d68a85302fecfbb0d39a5b2c75c8da5.pngFaltermeyers Büro

    Mest i elden under produktionen av Behaviour: Linn Drum, Roland TR-808, TR-909, TB-303, Jupiter 8, Super Jupiter, Super JX, MKS 20, D50, System 100, System 700, Yamaha 816, Korg M1 och Moog M 15.

    1511436639_Blattstreck.thumb.png.7d68a85302fecfbb0d39a5b2c75c8da5.pngPet Shop harmonies

    Pet_Shop_Boys_red.thumb.jpg.197e30641d542bc6e2061a9dfe48bbc1.jpg

    Det brukar vara antingen sounds eller snygga ackordvändor, men Neil Tennant och Chris Lowe lyckas göra båda samtidigt. Det är också tydligt att de flesta låtarna är skrivna på ett klaviaturinstrument: Cm – Ab, som nog är det mest frekventa ackordintervallet i Pet Shop Boys låtar, är inte förstavalet för en gitarrist, men bara en ändrad baston på en klaviatur. Typiskt för dansmusik är också att de flesta låtarna går på tre- eller fyrackordsvändor: Domino dancing, Am F G; What have I done to deserve this, Fm E A; Opportunities, Cm Ab Bb Cm; Suburbia, Cm Ab Bb G; eller lite mer udda som i Can you forgive her, Bm C#7 F# Em.

    I It’s a sin har Tennant och Lowe plockat upp en variant av kvartgång som många har använt: Cm Fm Bb Eb Ab Fm G. En gång använd är den förbrukad eftersom den är så lättidentifierad och det låter antingen som om man har imiterat någon annan eller sig själv.

    Ett medvetet drag i många låtar är också refränglyft genom att gå från moll till dur. Suburbia har vers i Cm och refräng i C dur, båda fyrackordsvändor. Snyggare blir det i Left to my own devices där versen vandrar mellan Am och Dm, fyra takter av varje, för att byta till A dur som första ackord i refrängen och dubbla ackordtempot från A:et till Bm E sus E C Bm och tillbaka till A igen innan versen börjar om med Am.

    Elegantast är kanske Being boring där versen först växlar mellan Fm och Ebm för att gå till en fyrackordsbrygga som landar i ett Abm som går till ett Ab dur för att sedan dra på refrängen en halvton upp, A, följt av två rundor på A B G#m C#m och via en nedgång sedan landa på E innan versen börjar om en halvton upp och då i moll: Fm.

    1511436639_Blattstreck.thumb.png.7d68a85302fecfbb0d39a5b2c75c8da5.png
    Stilbildande musikvideor

    Från en diffus start med videon till Opportunities högg Pet Shop Boys in sin visuella identitet med videon till West End Girls där Neil Tennant går omkring och sjunger i eleganta kläder medan en nollställd Chris Lowe hukar i bakgrunden. I den videon har han skinnjacka, senare syns han oftast i någon sorts campingklädsel.

    Ett kliv upp på stegen tog duon med It’s a sin, regisserad av Derek Jarman, och med synbart större budget. Pet Shop Boys-arketyp nummer två dyker sedan upp i What have I done to deserve this, duetten med Dusty Springfield, där båda rör sig i nattklubbsmiljö iklädda smoking, fast Chris Lowe inte kan motstå att visa sig i skjortärmarna i ett par klipp.

    Den som sedan bara har sett Ian McKellen i druidmundering kan passa på att kolla in videon till Heart där han spelar transylvansk betjänt med opraktiskt långa tänder.

    Videon till Domino dancing med sin öppna homoerotisicm blev sedan spiken i kistan för medelklass-amerika. Låten gick visserligen upp på Billboardlistan men förvandlade i ett slag Pet Shop Boys från pålitliga hitmakare med listettor till ett mindre kultband i USA. Being boring, mycket snyggt filmat i svartvitt, är ett ändlöst party i ett Long Island-hus som plockar upp textens Gatsby-referens. Mycket sex, vackra människor, en Jimi Hendrix T-shirt och en snabbt förbiflimrande Norton-logga.

    Being boring blev sedan starten på en lång rad bra videor: How can you expect to be taken seriously, Where the streets have no name, Jealousy, Dj culture, Was it worth it, Can you forgive her och Go west.

    I Go west är en av de fem vältränade unga männen i gymnastiktrikåer (som med hjälp av datorer förvandlades till en hel armé) en ung Niclas Luthman. Han syns i närbild 2:06 in i videon. Niclas fullföljde emellertid aldrig sin videokarriär utan beslöt sig för att satsa helhjärtat på sin musikimportverksamhet istället.

    1511436639_Blattstreck.thumb.png.7d68a85302fecfbb0d39a5b2c75c8da5.pngDiskografi studioalbum

    dynamisk_duo__.thumb.jpg.17c9d78ad676d5fdeb297dba2137f276.jpg

    • Please, 1986
    • Actually, 1987
    • Introspective, 1988
    • Behaviour, 1990
    • Very, 1993
    • Bilingual, 1996
    • Nightlife, 1999
    • Release, 2002
    • Fundamental, 2006
    • Yes, 2009
    • Elysium, 2012
    • Electric, 2013
    • Super, 2016
    • Hotspot, 2020

    Förutom studioalbumen har Pet Shop Boys släppt ett antal remixalbum och samlingar samt musik till balett, musikal och filmen Pansarkryssaren Potemkin.


    Denna artikel är uppdaterad 2021-02-15, och publicerades ursprungligen 2012-10-25.


    User Feedback

    Recommended Comments

    There are no comments to display.



    Create an account or sign in to comment

    You need to be a member in order to leave a comment

    Create an account

    Sign up for a new account in our community. It's easy!

    Register a new account

    Sign in

    Already have an account? Sign in here.

    Sign In Now

  • studiofestival_50_sommarlat_2_ej 2021.jpg

    Studiofestival – Skapa bästa sommarlåten!
    Sommarens tävling har dragit igång.

    Läs mer >

  • Similar Content

    • By Baugarn
      Hej! 

      Jag har hållt på med musik i ca 8 år nu och har äntligen börjat komma på banan med vad jag faktiskt vill göra för typ av musik. Det är fortfarande en hobby, men önskar ju såklart att man kan börja jobba med det framöver- därför önskar jag 100% ärlig kritik/feedback. Kommer inte ta åt mig, så skäms inte.

      Detta är den senaste releasen men kommer snart att dumpa ut mer- i liknande stil. 
      Vill ni ha feedback tillbaka, så skriv bara det.
       
       
    • By drloop
      Hej!
      Förra året gjorde den här låten, den kändes mer som en demo då.
      Nu i år har vi gjort den på "riktigt".
      Ola Jegréus har hjälpt oss med ett grymt gitarrspår.
      Tackar Ola.
      Nu på iTunes och Spotify.
      Third Machine – Midwinter Cold
      Hoppas det smakar!
      http://www.youtube.com/watch?v=L4c8PQTuzS8
      Projektet har fått nytt namn, Third Machine och planen är att släppa några singlar under vintern/våren.
    • By Sonefors
      Tänkte dela en musikvideo till låten "I Just Wanna" som mina två polare Rob & Nino gjort http://www.youtube.com/watch?v=GuJ7V252gYM
      Två riktigt talangfulla bröder som skrivit ett flertal listettor i Asien, men som även jobbar på ett genombrott här i Sverige.
      O.b.s: Det är inget för er som inte gillar kommersiell dance/pop 😉
      //F
    • By apoapsis
      Mitt band Prospects släppte en studio teaser här om dagen, kolla gärna in den!

      Vad tycker ni? 🙂
    • By Steven Persson
      Tja!
      Jag är en sådan här filur som hängt på det här forumet väldigt länge - ända sen tidig sommar 2009, men knappast gjort något väsen av mig. Jag har bara varit tyst och läst, observerad och sugit in all grym info som delats här på forumet. Och det är en väldigt stor del varför jag nu äntligen kan säga - JAG HAR BLIVIT MED ALBUM! Och det är så jälva skönt att jag är klar med det och framför allt fick till det!
      Tänkte dela med mig lite av tankarna bakom och kring detta album, så jag hoppas det kan vara kul läsning kretsande kring ordet "process"!
      Arbetet med där här albumet har egentligen två start sträckor:
      1. Allt började sommaren 2008. Jag hade tillbringat två år i Norge, tjänat min deg men blivit mätt på den. Så jag hade två stora visioner.
      Att jag skulle studera. Och att jag skulle skaffa prylar.
      Jag flyttade hem till morsan och farsen i Juni i hopp om att det skulle bli journalistutbildning i Kalmar eller Sundsvall för min del. Jag skaffade glasögon, klippte mig (men skaffade inget jobb in case of emergency) och brände 115,000kr på en vecka på en ny bil och studioprylar.
      Jag skaffade mig en Macbook Pro, ett Echo Audiofire 4 ljudkort, en Røde NT2-A kondensator mick, Logic 8 och Superior 2.0.
      Innan jag drog till Norge hade jag sålt mina älskade TAMA Superstar-trummor och därmed gick en 16 år gammal hobby i graven (jag började lira trummor redan som 5-åring). Jag offrade min hobby för att ha en startpeng till början av mitt vuxenliv i Norge. Men jag hade inte gett upp musiken helt. Jag hade köpt en akustisk gitarr som jag spelade lite lätt på.
      Under de två åren fram till 2008 så lirade jag mer och mer på den, blev bättre och bättre. Så fram till den där augusti-dagen när jag skeppade i väg drygt en tiondelsmiljon, så hade jag ett gäng sköna melodier i korta snuttar. Allt inspelat på en MP3-spelare. Och nej...det var ingen iPod.
      Där, 2006, började den långa startsträckan. Men givetvis hade jag ingen som helst tanke på att det skulle bli ett album. Fan...jag visste ju knappt slog på en Mac-dator (var hardcore PC förut, men.......fan....varför?)!
      Så trevande började jag lira in lite och den första låt jag påbörjade var en låt, som efter några omslipningar, slutligen skulle komma med på detta album. Jag spelade in även min första låt även (inte MIN låt dock). Det var Kents Rödjus som jag lirade in akustiskt. Lät faktiskt helt okej med tanke på att jag inte fattade ett skit i Logic egentligen..
      Inget plugg blev det. Men däremot återvände jag till Norge igen. Där, genom en rätt märklig historia (som vi kan ta en annan gång), så flyttade jag in i "min" gamla lägenhet igen som jag delat med mina polare tidigare. Där bodde nu även en tjej från samma stad som jag kom från. Vi blev kära, flyttade ihop och gjorde slut efter 1 år och 3 månader via ett rätt smutsigt slut...
      Jag blev kvar i lusekoftanova-landet ytterligare i två år fram till 2011 och under tiden hade jag utökad min studio med två elgitarrer, en Boss GT-10, en till akustisk gitarr, lite percussionskrammel och en Røde NT1-A. Nu hade man ju börjat bli lite haj på grejjerna; jag hade lärt mig hur man satte på Mac-datorn och faktiskt även börjat förstå hur en EQ och kompressor funkade (grundligt!). Fler melodier kom jag på och jag gjorde min allra första låt heeelt klar (mix, arrangemang, etc). Det är också en låt som finns med på albumet i sin ursprungsversion. Utöver det så hände inte så mycket mer.
      2. Andra startsträckan skedde 2011. Och nu var det äntligen dags! Persson skulle bli student! Jag flyttade upp till Sundsvall och gav mig in på ett 3-årigt program inom grafisk design och kommunikation (2 examen!). Givetvis följde alla studioprylarna med! Det var ju mitt syre och blod!
      Nu började det sparka igång ordentligt med låtskrivandet och proddandet. Fortfarande hade jag ingen tanke på att det skulle bli nått album, utan mest släppa "lösa" låtar. Det gjorde jag också. 5 blev det innan jag hösten 2012 bestämde mig för att banne mig göra ett album. Faktum är att jag varit emot hela "albumgrejjen" förut. Det här med att göra CD (jag hatar CD:n) och tematisera och dona....näeh! Skit i det!
      Men andra tankar fick jag i alla fall. Och jag hade även sparkat ut min Boss GT-10 och handlat in en POD HD Pro samt sparkat ut mina elgitarrer från VGS och skaffat mig en svensk Woodo GPR1 Black Ash (som jag bytte pickups på; satte i John Petruccis Liquifire och Crunchlab pickups istället...fett ljud!) och en Fender Telecaster Custom. Jag skaffade även en Yamaha RBX 375 bas så jag slapp fjanta runt med MIDI-basar. Dessutom slog jag till på en iMac för att lättare kunna jobba med musik men även med det grafiska i skolarbetet.
      Nu blev det musik!
      Nu i somras blev mina 12 låtar klara och tillsammans utgör dom albumet Beyond the Horizon. Det är ett konceptalbum som handlar om den relation jag hade med den där tjejen i Norge, samt osäkerheten kring vad fan jag gett mig in på när jag insåg att jag skulle flytta hem, till en helt ny stad och göra något jag aldrig gjort förut - plugga på universitet. Jag blev sjukt sviken av henne och jag kände att jag måsta' ventilera det på något sätt. Så då fick det avyttras musikaliskt.
      I det långa loppet så har ju detta album tagit, i princip, 5 år att göra. I det korta loppet ca 1 år. Men man ska ha i åtanke att jag har börjat från absolut noll när det gäller inspelningskunskap, till att kunna det jag kan idag och jag är jävligt stolt över vad jag har åstadkommit! Jag har lyssnat så in i helvete mycket på backingtracks, musik i allmännhet, acapellas, stems, videos på Youtube samt läst här på forumet för att lyssna och förstå VAD som sker och HUR det sker rent musikaliskt, arrangeringsmässigt och mixmässigt. Så det ska ni ha ett oändligt stort tack för. För att ni delar med er av ovärderlig kunskap så att en annan kan släppa en tung sten från hjärtat!
      Det finns säkert mycket att slipa på mixmässigt, men va fan...om man aldrig nöjer sig någon gång så kan man ju lika gärna lägga ner. Släpp hörnflaggan och få ut skiten så folk kan lyssna!
      När jag skapade dom här låtarna har influerats av Backstreet Boys, Dream Theater, Blackfield, Kurt Nilsen och Sonja Aldén (vid spridning!).
      De verktyg jag använt är följande:

      Macbook Pro
      iMac
      Pod HD Pro
      Echo Audiofire 4
      Western Digital My Book 1TB Extern HD
      Røde NT2-A och NT1-A
      Woodo GPR1 Black Ash (med Petrucci's Liquifire och Crunchlab pickups) elektrisk gitarr
      Fender Telecaster Custom elektrisk gitarr
      Yamaha RBX 753 elektrisk bas
      Walden D550 akustisk gitarr
      Seagull S-12 akustisk gitarr
      Yamaha nylonsträngad akustisk gitarr
      Diverse percussion

      -----------------------------------------------------------------
      Logic 8
      Superior 2.0 + Metal Foundry SDX, New York Studios Vol.2 SDX, Music City SDX
      Omnisphere
      Logics egna synthar
      Miroslav Philharmonik
      Diverse gratispluggar

      Alla elgitarrer är körda genom POD HD Pro där jag skruvat fram alla ljud från scratch (med hjälp från tutorials givetvis).
      Alla patcher med "clean tones" är direkt inspirerade av John Petruccis olika sounds (chorus, flangers etc) för jag älskar hans sound.
      Basen är också kör genom POD HD Pro. Både cleant och med dist.
      Trummorna har jag plockat från Superior 2.0 och tillhörande NY York Studios Vol 2 SDX, Music City SDX och Metal Foundry SDX.
      Här har jag även blandat två olika virvlar och två bastrummor för att få ett lite eget sound.
      Cymbalerna är mestadels från Metal Foundry och Superior 2.0 (eftersom jag älskar Sabian cymbaler).
      Pukorna från Metal Foundry.
      Man hör på trummorna att det bär mycket av Mike Portnoys stil eftersom det är min trumhero nr.1 och jag älskar hans fills och driv i kompen (blir lite för mycket kludd ibland, men han har ofta sådana där sköna "sneaky" saker för sig..).
      Alltså...mycket cymbaler. splashar och stax i låtarna, precis som Portnoy har.
      Själva sångstruktuerna och soundet på dom är kraftigt influerade av Blackfield och Dream Theater. Jag älskar Blackfield och Dream Theater och Blackfield är för mig den ultimata kombinationen av låtar, sound och feeling.
      -------------------------------------------------------------------------------------------
      TRACKLIST
      1. What You Want to Feel
      2. Lover's Lane (låten som slipades om ett par gånger)
      3. Far Beyond The Sun (min allra första låt jag skrev och gjorde helt klart)
      4. This Momentary Love
      5. Holdin' Back Your Love
      6. Step Into The Light
      7. Command
      8. Time After Time
      9. Eradicated (You Are History)
      10. Caught Up In/2
      11. Home Away From Home
      12. Persuasions
      -------------------------------------------------------------------------------------------
      Jag har till 90% mixat med Logics egna effekter undantaget när jag mastrade.
      Då använde jag även Kramer Master Tape och Waves SSL G-Master Bus kompressor.
      Jag har således gjort ALLT själv på denna platta:
      Skrivit
      Arrangerat
      Producerat
      Spelat in
      Sjungit all sång inklusive körer
      Mixat
      Mastrat.
      Albumomslaget

      Lyssna gärna på:
      ...och tyck till gärna!
      Hoppas det varit rolig läsning och än en gång - stort tack för all information!
  • Senaste artiklarna

  • Sponsrade artiklar

  • Utvalda blogginlägg

  • Utvalda pressmeddelanden

  • live_puff_basta_pa-ljudet.jpg

    Jakten på det perfekta PA-ljudet
    En av de viktigaste böckerna om PA-ljud, av Studios medarbetare Hans Nicklasson (pdf).

    Läs mer >

  • lathund_puff_spalt.jpg

    Lathund för låtskrivare
    Eva Hillereds låtskrivarbibel släpptes i ny upplaga 2020, och vi är enormt glada över att ha den som e-bok i vår butik. (Finns även i pdf).

    Läs mer >

  • gup82_red.jpg

    Studios butik
    Här kan du köpa några av Studios bästa temanummer (pdf).

    Till butiken >

×
×
  • Create New...