Tackar så mycket!
Jo- jag hör nu att sången måste höjas en aning, den drunknar lite i gitarrerna.
Texten handlar om uppgivenhet och förtvivlan, som mot slutet vänds till en framtidstro. Fågeln är en metafor för mig själv.
Så här går den:
Stackars fågel, med brutet ben
Hon lär sig nog aldrig att gå igen
Bistra vindar, frostkalla nätter
-det är svårt att se hur solen börjar värma
Vi har varann - det är allt vi har nu
det är ingen tid att såra och förnärma
Men vi håller varandra hårt i handen, här längs vägen
Kanske morgondagen har nånting för oss
Dina tårar, är som spjut i mitt bröst
Jag önskar jag kunde se
solen bakom molnen och vindarna
Och ändå - du ser på mig och ler
Ah, jag längtar efter en gryning
ingenting gör mig så yr
som du, när du tar min hand
när morgonen gryr
Stackars fågel, med brutet ben
Hon ska nog lära sig gå igen