Valle

Om det finns en business i det, varför skulle det vara ett problem?

Ja, och i alla andra genrer så är varje låt inte bara ett mästerverk utan unikt i varje enskilt fall.

Christer Sjögren-rösten... Vad menar du nu? I alla genrer försöker alltid någon efterlikna någon annan, säkert till och med i din. Christer sjöng för bland andra Vikingarna; hatar du en hel jävla genre bara för att han råkade ha en röst som passade perfekt för just hans samtida musik?

Ja, jag menade "överdriven smörighet" ("smörighet" föll visst bort). OK, så ingen annan genre än dansband har denna överdrivna smörighet?

Inte för att vara sådan, men är det säkert att det blott är genren du knappast är välutbildad inom? Jag menar, om man anser ljudet från dammsugarmotor som mer musikalisk än till exempel låten "Mississippi", då kan man ju faktiskt undra.

Ursäkta, men vad exakt var det med dansbandsmusiken som gör att du hatar/ogillar den? Vad har knulla med det här att göra?

Är du typen som nöjer dig med "därför"-svar?

Jag har också spelat i dansband, och precis som du lagt av på grund av tristess. Men det var jobbet som sådant som var tråkigt, inte musiken. Fast, vad menar du... kan man inte variera sig i dansbandsmusiken eller improvisera i den? Som i Nilssons fall då; om man inte förstår sig på en genre så är det en rimlig uppfattning att den "låter lika". Inget fel i det. Men som sagt, dansband låter inte mer lika intern än vilken annan genre som helst. Om du dissar dansband för att den "låter lika", så dissar du den av just den anledningen att du fattar den "sämre" än jag. Nämn en genre som du menar saknar "överdriven" och därför är "bättre" än dansband. Vilken bra motivering! Bravo!

Fast det där är väl ett svar som inte orimligen måste ses på som ett svar för att man inte förstår genren. Jag kommer ihåg när "de äldre" talade om för mig att KISS "bara skrek" och att "det låter likadant hela tiden". Dansbandsmusik låter inte mer lika internt än vad till exempel bluesen gör. Eller?

Inte sällan får man se småfinurliga inlägg där man inte spar på sin avsky för dansbandsmusiken. Men när man frågar ”hatarna” varför de inte gillar dansbandsmusik, så blir svaret nästan alltid bara en salig röra skitsnack om absolut ingenting. Några typiska nonsens-svar är ”för att musiken suger”, eller ”för att jag tycker det”, eller ”vaddå, det är min åsikt…”. Och så vidare. Ingen substans alls. Bara hat. Jag tror att många ”lär” sig att inte tycka om dansbandsmusik; det är liksom lite häftigt att inte gilla Vikingarna, Wizex och andra STOR-säljare inom svensk musikhistoria. Jag föreslår att den här tråden får bli en sorts förklaring till varför dansbandsmusik är så jävla dålig. Så jag bollar ut frågan till er: Vad är det med dansbandsmusiken som gör att du hatar/ogillar den? ----------------------------------------------- Redigerat/Infogat 15 juli 2012: ----------------------------------------------- Tänkte lite såhäriallhast, för de som orkar bryr sig, ge en liten bild av min egen koppling till dansband och dess musik. Jag växte upp i ett hem där musiken var en viktig vardagsingrediens. Särskilt dansbandsmusik. Mina första favoriter var Vikingarna och Flamingokvintetten, sedan tillkom vad det led Wizex, Säwes, Pussycat, George Baker Selection, med flera. Det var, som ni ser, inte nödvändigtvis begränsat till svenska artister. Dansbandsmusik och country var dock inget jag favoriserade mer än någon annan genre. För jämte nämnda artister var jag heltokig i ABBA, The Beatles, och inte minst KISS. (Däremot blev det svårt att med sådan musik-combo inte framstå som freak inför polarna, men det är en annan story.) Pappa var semiprofessionell musiker; folkmusiker å ena sidan, dansbandsmusiker å andra. Han hade alltid gig inbokade, vad han körde berodde på vad arrangören ville ha. Ofta blev han anlitad att spela på ”jugge”-evenemang, och då körde han sitt slovenska folkmusik-rejs. I övriga fall var det typiska dansgig, där han levererade tidstypisk dansbandsmusik. Jag hängde som kid med på många av dessa gig. Trots att jag egentligen hade ett hårdrocksband (och som jag prioriterade högt) så började jag spela gitarr i pappas band, redan som 15-åring. Det gav så himla bra betalt, tyckte jag. Mitt första "riktiga" gig som folk-/dansbandsgitarrist, nyårsaftonen 1983, gav mig inte mindre än 800 SEK (idag motsvarande ungefär 2000 SEK). Därefter var jag fast. Några år in på 90-talet teamade jag och mina två bröder ihop oss, och vi "tog över" pappas dansbandsgren. Tillkom gjorde min fru (men vi var ännu inte gifta) och hennes kusin, båda leadsångerskor, samt en god vän. Pappa tog backseat och blev något av vår manager istället och vi fick utnyttja hela hans kontaktnät. Sin folkmusik kunde han dock inte släppa helt. Så där var vi: en big happy family! Det gick riktigt bra. Det gick så fan mycket bättre än med mina rockprojekt. Hade jag velat tillräckligt, hade jag kunnat leva på musiken helt och hållet, alltså rock och dansband kombinerat. Det räckte med att jag hade tre gig i veckan (exempelvis, torsdag, fredag och lördag) för att det skulle gå runt. Och gig var pissenkelt att få (med rätta kontakter). Tyvärr tröttnade jag. Inte på grund av musiken, utan snarare på grund av "yrket". Jag kände inte riktigt att jag var dansbandsmusiker, jag var en rockstar(wannabe). Jag ville slå runt på scen, festa både före och efter (Och under giget, genom att ha en virre eller öl gömd bakom en högtalarlåda). Jag saknade att inte kunna få "show off" tillräckligt på min gitarr, och för en prestigekåt och fåfäng person som jag så var det inte alltid det lättaste. Mitt sista dansbandsgig var 1996, tror jag. Så trött på det var jag att jag faktiskt inte ens kommer ihåg exakt var eller när detta var. Sedan dess har jag inte lyckats vidare bra i min musikkarriär. Men jag njuter fortfarande av dansbandsmusik. Fast jag är nog lite konservativ, för det är förra generationens dansband jag gillar, långt mycket mer än den som introduceras idag. För mig är till exempel en midsommarafton inte komplett utan dansbandsmusik. Många tycker att dansbandsmusik endast är till för att dansa till. Men för mig skapar den stämning; ibland bättre stämning än vad till exempel KISS eller Metallica kan skapa. Det finns fler som tycker som jag. Men vi är få. Kanske för att vi aldrig lärde oss att fästa oss vid en viss "färg" eller "symbol". Det var musiken som kom i första hand, vem eller vilka som framförde den kom i andra hand. Vi var freaks. Och jag är förbannat stolt över det idag!

Vad är det du hatar med dansbandsmusik?

Såg någon bild på honom där han ser rätt så "svag" ut, men om det var sjukdommen eller inte är svårt att svara på. Men å andra sidan, kan vår bluesdrottning Louise Hoffsten, så bör även mr Lancaster klara av några gig (beroende på hur, eller snarare var, MS:n har gått åt på honom). Edit: Florian le Sage hann före.

Kul att tjurskallige Alan Lancaster är tillbaka (om nu syftet är att knyta säcken eller något). Det var trots allt han som slogs för att behålla den tuffare sidan av Status Quo, men också den som ballade ur när "Margarita Time" skulle spelas in/framföras offentligt; han vägrade kategoriskt att medverka. Enligt Parfitt stod Lancaster inte ut med att hans vänner och familj skulle se/höra honom framföra en så töntig låt... Snacka om att ta sig själv på för stort allvar. Nåja! Status Quo rockar fett och finns alltid bland mina favoriter. Jag rekommenderar varmt samlingsalbumet Pictures – 40 Years of Hits.

Jag har i hela mitt liv försökt vara överseende med genrer som jag inte gillar; jag är trots allt uppväxt i en musikerfamilj där allt från folkmusik till heavy metal har fått flöda genom musikanläggningarna. Det har lärt mig särskilt en sak: En musikstil kan egentligen inte vara "dålig" om den utförs på "bra" sätt. Samma sak med en specifik artist; en artist är bara "dålig" om man kan ge ett rimligt skäl till varför. Annars blir det bara en fix idé – man låter andra tycka åt en vad som är och inte är "dåligt". Det finns egentligen bara en genre som jag, trots upprepade försöksperioder, aldrig lyckats lära mig förstå. Mitt ogillande har inget med artisterna att göra, eftersom de oftast är utomordentligt duktiga i sitt utförande. Det har heller inget med politik eller religion att göra (vilket jag annars avskyr när man blandar med musiken). Inte heller avundsjuka eller missunande spelar roll här – vilket det i och för sig aldrig gör för min del, men attityden är ju inte direkt ovanlig bland många. Nej, det som den här genren gör med mig är läskigt rentutsagt. Jag fylls med olust, stress och flyktkänsla, och jag måste dricka mig packad för att stå ut med att lyssna på eländet. Vi talar om: Världens värsta musikgenre (En liten anekdot jag delade med mig av här på forumet för ett tag sedan. De som inte pallar läsa skiten kan klicka på spolern nedan).

Så här ligger det till: Trummorna på Hellvalla Burn I, II och III är samtliga körda och mixade genom AD. På I:an var de mycket riktigt "programmerade", av Vallhagen (för jag HATAR att programmera trummor). På II:an och III:an spelade trummisen genom ett TD6-trumset, som jag sedan lät köra genom AD.

Härlig låt! Inte Led Zeppelin, dock. Det enda som kändes lite för "överseende" från produktionens sida var leadgitarristens slarviga spel. Inte dåligt direkt, men väldigt slarvigt och arrogant. I mina öron sabbar sådant en bra låt.

Tycker det ser ut som "titts" – sett "uppifrån". Fast, det säger kanske mer om mig än smiley:n.

Fan inte mer uselt än Rock And Roll Over, i alla fall. Det jag gillar med Dressed To Kill är det torra ljudet; närheten till källan. I övrigt är produktionen något för tunn, lite demo-aktig. Men ändå, det är långt i från den sämsta. Hotter Than Hell, till exempel... vilket skämt. (Nice to see you, btw)

HA! Ja, det enda i princip... I övrigt var ditt inlägg ett komplett "negativ" av mitt 😉 Jag har diskuterat Ezrins "oåterkalleliga" inspelningssätt förr. Det var säkert coolt och hippt att göra så på 70-talet (idag hade det bara varit störigt), jämte det faktum att spåren var begränsade. Men det ställde till det ganska så rejält när KISS flera år senare ville släppa upphottade Best Off-versioner av Destroyer-låtarna. De lät skit i jämförelse med produktioner från de "torra" mastertejparna.

Om du bockar i "Timestamp backup" skapas en ny projektfil för varje autosave. På så sätt får du en högst detaljerad "historik".

Det finns två sätt: Det bästa är att lära upp en vana att spara manuellt så fort man tycker att man har drivit arbetet en nivå framåt. Jag sparar ofta och med olika filnamn. Det automatiska sättet är mindre sexigt, men funkar bra ändå. Gå in i Options->Preferences-> och välj "Project" i vänstra kolumnlistan.

Hehe... 😄 Fast, allvarligt talat, Destroyer låter på tok för reverb-igt, för rum-igt... Personligen har jag alltid tyckt att Pauls 1978-solo hörde till KISS bättre produktioner, likaså Aces 1978-solo (medan Genes sög granit). Även Dressed To Kill har sin charm. E Kramer är förresten en märklig prick, han. Jag har aldrig varit helt övertygad om hans KISS-produktioner. För om man jämför med t.ex. skitproduktionen Rock And Roll Over (konstiga ljudbilder, taskiga punch ins etc) med Ace Frehley (1978), så framstår den senare närmast som ett mästerverk. Jag tror att Kramer var överskattad som producent, men att han var ett (musik)tekniskt geni när det gällde inspelning. I alla fall när det gällde KISS. Ett coolt producer-team hade nog varit Kramer/Glixman. Ezrin såg jag väldigt mycket upp till när jag var yngre och naivare. Idag är han, om än fortfarande bland de större, bara en producent som gjorde KISS till bättre musiker (förväxla inte med artister). Han var likt Kramer mer av en tekniker, snarare än ljud-designer. Kingen av alla heter Michael B Tretow. men han hör inte hit.

Ljudfilen som vi länkas till är givetvis inte CD-kvalitet. Att döma (den färdiga) produktionen av skitkvaliteten som länken levererar är inte särskilt seriöst. Förresten, vad tycker du är så unikt med Destroyer att det inte finns mycket som slår den?

Bra låt. Men... Om detta var (ännu) ett försök att nå 70-talets magik så blev det (ännu) ett misslyckande. Visst, det lät som en turbovariant av "I Stole Your Love", men istället blev det en variant som snarare för en tillbaka till Animalize och Asylum. En "förvirrad" period, skulle jag vilja säga.

Tänka sig att frånvaron av hål i tänderna kan ha en laxerande effekt. Har jag aldrig hört talas om förut.