Här är du för skön; varför skulle jag säga att du har lämnat en debatt utan att först ha försäkrat mig om att du faktiskt har gjort det.
Nu gjorde du det igen!
Men nej, då! Jag är en stor pojke. Du får ta till vilka knep du vill. (För hur mycket du än skyller på att andra använder sig av "retoriska trick", så är det ju faktiskt ett förlorarens "trick" i sig att förringa debattmotståndarens debattförmåga, i hopp om att vederbörande ska hamna i obalans. Precis som med halmdockor, som du ju också är flitig med.) Men jag misstänker att du tror att dina "tricks" leder till fortsatt debatt, när det istället försvårar den. Du bidrar tyvärr till att debatten blir tråkig.
Ett exempel som beskriver dig ganska bra är hur du "kräver" omformuleringar av frågor/påståenden för att du "inte förstår". Till slut tröttnar man och väljer att gå vidare med andra frågor. Då finner du inget som helst genant i att säga att man har "slut på argument" eller "inte har tänkt rätt".
Fast på sätt och vis har du ju rätt. Det är lätt att köra slut på hela argumentförrådet – när det gäller dig. Ungefär som med barn:
- Pappa?
- Ja, älskling?
- Vaffö e solen varm?
- För att det är en stjärna, ett stort eldklot.
- Vaffö de?
- För att kunna värma upp jorden.
- Vaffö de?
- För att det ska kunna uppstå liv.
- Vaffö de?
- Så att du, mamma och jag ska kunna leva tillsammans och ha trevligt.
- Vaffö de?
- Vaddå, varför vi ska leva eller varför vi ska ha trevligt?
- Aa!
- Jag förstod inte, älskling. Undrar du varför vi ska kunna leva? Eller?
- Ja, vaffö finns vi?
- Vet du vad? Vi får nog ta detta en annan gång...
- Vaffö de? Har du slut på argument, eller?
~ (Ja, det har jag, älskling. Men du har förstås ingen aning om att det snarare beror på dig än på mig.)