Valle

Njae... Av alla program jag har köpt (och jag har inget demoexemplar, crackat eller piratkopierat installerat — däremot har jag kanske aktiverat en viss programvara ifrågasatt antal gånger, men det kan vi ta en annan gång) har jag fått endast en (1) tryckt respektive manual. Resten är PDF-er, och dessa brukar oavsett vara (lagligt) nedladdningsbara på producenternas respektive hemsidor.

För ett tag sedan blev jag och min fru bjudna på en utekväll av min arbetskamrat och hans flickvän som båda var heltokiga i salsa — inte bara musiken utan även dansen. Så vilken typ av ställe vi skulle hamna på var inte så svårt att räkna ut; det blev hursomhelst något hippt salsahak i Malmö City, som jag dessvärre inte kommer ihåg namnet på (för er som känner till Malmö: någonstans vid Folkets Park i höjd med "Moriskan"). Jag hade aldrig varit på ett renodlat salsaställe förut, så lite spännande var det. Fram till dess hade jag inte gillat salsa(musik) särskilt mycket. Inledningsvis satt alla — hetro, homo, metro, trans, för det var en jävla salig röra ska ni veta — och sippade på sina kulörta softdrinkar (de flesta säkert alkoholfria) och småtjattrade till den diskreta latinorytmen som småsipprade ut genom PA-systemet. Färgsprakande utstyrslar glänste, överdimensionerade plastpärlesmycken rasslade, reflexer från "disco"-kulor for längs tak, väggar och golv. Och brudarna var snyggare och sexigare än någonsin. Mycket hud! Själv satt jag med en Heineken i näven, bredbent och lite nonchalant bakåtlutad mot ryggstödet, och såg säkert ut som någon sorts misfit från sent 80-tal; svart T-shirt, ljusblå jeans, svarta HD-boots. Jag passar inte in där... som Noice en gång sa. Sedan helt plötsligt; spottar tändes och det stora dansgolvet badade i ljus. Tonerna från ett typiskt salsapianointro exploderade ut genom högtalarna — och jag snackar inte någon jävla nördvolym här. På några sekunder tömdes alla bord på sina besökare och golvet smockades med glada dansare. Fast det var ett bord som inte tömdes lika smabbt — mitt. Jag och min fru satt kvar och såg lite snopet på varandra, tills en arm från den pulserande massan av människor plötsligt sträckte ut och ryckte upp henne på dansgolvet. Och vips, så var hon slukad av massan. Nu var hon en av "dem"... Fort som fan tog jag min chans — innan någon fick för sig att dra upp även mig på salsagolvet, för tro mig, när jag dansar ser jag ut som om jag går med två benproteser — och smet i väg till min korkek och luktade på blommorna. Dvs, till baren i en avsides avdelning där jag beställde ännu en Heineken och en 6:a JD. Minuterna gick... jag tittade på klockan; 5 minuter, 10 minuter... Efter 15 minuter hade musikhelvetet fortfarande inte gjort något avbrott, utan blåste bara på i ett. Det var då jag förstod att haket jag hamnat på inte var märkvärdigare än något annat pumpa-ut-samma-jävla-loopslinga-i-fyra-timmar-ställe. Det var bara det att salsamusiken gick mig riktigt hårt på nerverna! Jag höll på att bli tokig. Det var som om musiken letade sig in i mina känsligaste vrån och levde jäveln med mina sinnen. Jag drog ännu en JD och några Heineken vad det led. På kortare tid än jag normalt är van vid, antar jag. För efter ytterligare en stund var jag inte bara tokig — jag var även riktigt najs packad! Efter ungefär en timme(!) dök min fru och min arbetskamrat med flickvän upp i baren: "Var har du varit?", sa min fru lite smått besvärad. Eller generad, jag vet inte. "Fan, suttit här hela tiden...", kändes det som att jag sluddrade fram. "Musiken går mig på nerverna! Jag pallar inte med skiten, jag drar till Lilla Torg [annat uteställe] istället, och den som vill kan hänga med!" Needless to say, jag blev inte särskilt populär efter det utspelet. Min fru och min arbetskamrat tyckte väl sisådär, men min arbetskamrats flickvän blev topp tunnor rasande och bestämde sig för att då kunde vi lika bra dra hem allihop. Och på något underligt vis blev det precis så — vi gick hem, varje par till sitt. Så något Lilla Torg blev det inte just den kvällen. Fast det gjorde kanske ingenting, jag var, ska vi säga, redan tillräckligt ur balans. Efter den kvällen så formligen ryser jag av obehag varje gång jag lyssnar på salsa. Salsa är en stressig, ettrig genre som äter upp mig inifrån och ut. Jag klarar med nöd och näppe lyssna på en och annan låt — för givetvis, min fru gillar skiten och hon smäller på en CD every now and then. Men jag kommer ALDRIG i helvete ta initiativet att besöka något salsaställe igen — inte en hellkväll i alla fall. Då går jag hellre ut och dövar mig i fyra timmar med loop-musik a la Elektroniskt/Dans. Och det säger inte lite! Epilog: Någon sa till mig någon gång att, Valle, du som är en så duktig musiker, du måste ju gilla all sorts musik, eller? Ja, eller hur... Sucker!

Jag har redan hört låten och kommenterat den i nämnd tråd. Ville bara dubbelchecka att det var samma låt. Framgår det någonstans på de siter där "Chad" finns att köpa, eller på ev. samlingsmedias omslag eller dylikt där den förekommer, att låten även finns att ladda ner kostnadsfritt?

Först var det en sådan här: Och sedan en sådan här: Åsså idag:

Fine! Men då föreslår jag följande RÖD-text istället: Skriv alla nyhetstips på svenska och gör det kortfattat. Till dess att admin bestämt äktheten och nyhetsvärdet och flyttat tråden till "Nyheter" så kan ni bara fetglömma kommenterande inlägg. M'kay? Eller något ditåt.

Nattvaktaren: Titeln/låten Chad [ibiza XXL, 2009], är det din?

... står det snyggt ovanför trådskaparens initialinlägg — med röd fetstil så att man verkligen ser det. Men det går ju inte att göra några vidare inlägg förränn tråden har godkänts (!?) och dessutom flyttats (!?) till kategorin "Nyheter". Och innan man förstått att det råder någon form av censur så har man klickat i väg tre inläggsförsök eftersom man inte blev klok på om man "klickade rätt, eller inte"... Varför ska det krånglas på det sättet? Nä, bort!

Cirkusen tar aldrig slut! Hyckleri!

Angående STIM-relaterade undringar:

Trötta mig! Mina inlägg handlar inte alltid om vad du tycker, käre nattvaktare. Det är inte jag som tycker det är ett svek, därför satte jag citattecken kring ordet. Läs blogg-länkarna ovan. Och, för tredje eller fjärde gången, att du inte ser något "svek" eller att du är så fantastiskt oberörd beror med största sannolikhet på att du är en old fart. Jag fokuserar inte längre på TPB:s syfte, uppgift eller existens. Det som jag vill belysa nu är hur skenheliga Sunde & Co har varit. De säger sig ha kämpat för "frihet" (enligt deras definition) och deras "dröm" har kunnat förverkligas mest tack vare alla UNGA anhängare (i.e. not you). Nu säljer de sitt frihetsverk och försöker på köpet dumförklara människor för att på något sätt rättfärdiga sitt "svek". Det handlar alltid om business! Har alltid gjort och kommer alltid att göra!

Ännu en från samma snubbe: Ska jämföra med den regerande förstärkaremulator-mästaren, SimulAnalogs "Marshall JCM900 Dual Reverb" (från paketet SimulAnalog Guitar Suite).

Som snorunge ägde jag en bas som, när jag köpte den, hade svarta strängar (någon konstig stål/nylon-hybrid, men jag minns inte riktigt). Givetvis lät det skit. Men vad gjorde väl det? Det såg ju skitcoolt ut...

Hellpig den förskräcklige!

Detta är sådant typiskt inövat skitsnack som i längden är menat att dels rättfärdiga Sunde & Co's "svek" mot sina numera arga anhängare, dels få oss att glömma deras barnsliga och osmakliga bemötande mot ifrågasättande rättsinnehavare. Han har till och med mage att fördumma samhället — "många" människor — för att de inte delar hans definition av begreppen "fri", "frihet" och "gratis". Men Sunde & Co vet minsann vad "fri", "frihet" och "gratis" betyder... Det betyder business! Sextio miljoner ungefär. Läste dessutom att Sunde skriver en bok om sin tid med TPB... Säkert också bra för business — för en businessman som säger sig arbeta för "frihet". Fast om han, nu efter "säljskandalen", verkligen vill sprida sitt budskap till alla som inte vet vad "fri", "frihet" och "gratis" betyder så vore det väl ädlast om han på egen bekostnad lät trycka upp en si sådär två, tre miljon (fysiska) exemplar till försäljning via bokhandel, och så ett digitalt exemplar för, ehm..., FRI nedladdning på någon site. Någon jävla måtta får det ju vara på dubbelmoralen.

Men... jag... ville...

Det förbryllar mig lite att du ställer frågan just till mig. Är inte du pro-sångpedagog?

Och jag har aldrig gjort gällande att sjunga upp är något man kan strunta i.

Är du sångpedagog?

Sjunga upp ska man göra. Men det är lite väl magstarkt att tro att man behöver en sångpedagogs expertis för uppsjungning, vilket du i och för sig inte direkt påstår, men ändå.

OK, du menar att jag kanske inte borde uttala mig om hur man uppnår god sångnivå. Fair enough. Men jag tycker att man i slutändan ändå själv ska få vara sin egen bedömare, inte förlita sig blint på andra "experter". Dessutom ska man inte missförstå mig. Jag tycker inte att jag är dålig sångare, bara att min röst kanske låter lite för "mesig". Och, igen, det är en anatomisk fråga, inte pedagogisk.

Jag gissar att det i många fall är en genre-fråga också.

1500 inlägg! För helvete! Man vad är väl 1500 inlägg, å andra sidan... Typ 10% av Claes vansinniga skrivmani. Så om mina beräkningar stämmer har jag med mitt tempo nått Claes-nivån 2069 någon gång. Undrar om piratkopieringsfrågan är löst då. Eller om man äntligen kommit till insikt med att sångpedagogik är nonsens. Eller att Waves prylar inte är värdigare än motsvarande gratisvarianter. Eller att religion, politik och musik aldrig är bra i någon kombination. Eller att det trots allt är OK att tjäna pengar på musik. Eller att... ...

Elephant är juste — precis som de flesta Voxengo-prylarna. Men eftersom W1 är gratis så borde ju den ge mest "bang" — unlimited (no pun) bang for the buck, om man säger så. Bara sådär lite vid sidan av, alltså.

Soxic, du har säkert dina skäl, men jag är nyfiken ändå: Varför lägger du inte basen själv? Förr envisades jag själv med att pilla ihjäl mig med samplade basar (SampleTank etc), och det tog så jävla mycket tid i anspråk. Tills en dag då jag bestämde mig för att lägga skiten själv — och upptäckte att det lät mycket naturligare, mycket bättre. Visst, alla kan ju inte vara Burnie [bassist i Hellvalla Burn], men man vinner nog i längden på att lägga basen själv, eller låta någon annan (människa) lägga den. Och det är roligare.

Nej, nej, nej, Charlietta... övar bort rädslan gör du själv genom att just — öva. Sjung på för glatta livet vid varje tillfälle som ges dig. Med övning kommer erfarenhet och med erfarenhet övervinner du "rädslan". Jag lovar. Sångpedagoger är inga psykologer, de är businessmäsnniskor som visar dig hur man sjunger "tekniskt rätt", så länge du pröjsar rätt summa. För några här på forumet har det varit en lyckad investering (det har de själva medgett stolt, men det är sällan man får höra prov), för andra har det i princip bara efterlämnat ett intetsägande vakuum jämte bortslängda pengar — och inte minst, tid.