trombonisten

Gott nytt. Trombonisten.

Häpp. 10ms motsvarar perioden hos en 100 Hertz ljudsignal, en oktav över lägsta E på elbasen. Eller uttryckt i BPM (slag per minut), cirka 6000. Min erfarenhet är att man inte ens märker 10ms i latency på ett instrument, än mindre störs av det. Men vi är alla olika.

Jag tror du har rätt. Det finns nog bara ett enda USB2.0 kort på marknaden idag, Edirol UA 1000. USB2.0 är annars alldeles utmärkt bra, men precis som allt annat har det sina begränsningar. En begränsning är att många datorer än så länge har rätt dåiga lösningar. Så man måste som vanligt prova. En annan är att man skall vara lite försiktig med att blanda långsamma och snabba saker på en USB-buss. De långsamma sakerna kan äta upp rätt mycket bandbredd av bussen. Problemt är mindre på firewire där man säller hänger på möss och annat långsamt.

Några tankar. USB funkar alldeles utmärkt för ljudinspelning (läs hela texten först dock). Jag kör med ett MBox-kort, 2 kanaler in o 2 ut vid 24bitar och 44.1 kHz räcker för allt i hemmastudion. Några tankar om latency: --Vill man bara spela in akustiskt en gång för alla så spelar latency absolut ingen roll. -- När man dubbar en akustisk signal i taget (exempel sång) så blir det störande. Ljudet skall då först in i datorn (en latency) och sedan ut igen (en till latency). Detta är orsaken till att man väljer att ha medhörning utanför datorn. En utmärkt användning för en extern mixer. Många USB ljudkort har en "mixer" ratt för att få återhörningen direkt. Då stänger man av medhörningen från datorn och lyssnar bara direkt, funkar utmärkt. Vill man ha reverb på sången får man trixa lite för att få den inifrån datorn (bara ta ut reverb som medhörning, utan själva signalen), men det går. En del program kompenserar automatiskt för latency vid dubbning, på andra får man göra det för hand men det är inget stort problem. Alltså, vid dubbning kan man klara även mycket hög latency genom att ha medhörningen utanför datorn. -- VST-instrument. Här spelar latencyn stor roll och den går inte att komma undan från den. Alla VST-instrument har latency, alla keyboard har latency, och sen tillkommer latency från ljudkortet. Människor är olika känsliga, och sen kan man lära sig leva med det. Ta till exempel organisterna i kyrkan, där kan latency vara uppåt en sekund. De flesta människor har inget större problem med att köra VST-instrument när man använder de minsta bufferstorlekarna på ett USB-kort, men som sagt det skiljer sig åt. Mitt enda råd är att du måste prova själv. Så, allmänt sett, USB funkar alldeles utmärkt för många situationer men kan ibland vara för långsamt. Firewire brukar ge mindre latency. Det är ett "bättre" protokoll för ljudanvändning, men smakar det så kostar det. Just nu drösar det in nya ljudkort på marknaden i stort sett varje vecka, så på sikt kommer det väl att fixa sig. Men just nu kan man räkna med att det kostar en slant extra. Man kan köpa till Firewire-kort till sin bärbara, kostar några hundralappar (priset sjunker över tiden). Funkar utmärkt, med en reservation -- inget sånt firewirekort på laptop lämnar matningsspänning. Man måste alltså alltid ha spänningsmatning extern till firewire-ljudkort, vanligen en sån där väggvårta. USB däremot finns några stycken som inte kräver sån matning (MBox är ett exempel). Rådet som vanligt är att köpa på öppet köp på musikaffären och prova själv. Trombonisten

Johan, det är inget större problem att gå från balanserade utgångar till obalanserade ingångar när det är på linjenivå. Det är lite känsligare för brum, men brukar inte vara något man störs av. Dock måste du löda särskilda kablar, alternativt köpa balanserad kablar och klippa en av trådarna. Lite onödigt att belasta utgången på mikstärkaren med att jorda ena signalen även om den inte går sönder av det. Mitt förslag är att du köper mikstärkaren på öppet köp, fixar en kabel och provar. Du skall klippa och isolera (lite eltejp) den tråd som går till kontakt 3 i XLR-kontakten. De är numrerade med små, små siffror. 3-an är den "i mitten", om du håller kontakten så att knastret är uppåt och de tre blir liksom ett T. 3-an har signalen Cold som du då inte använder. Trombonisten.

Det är nog inte programmet som är viktigast. 1) Skruvarens öron kommer först. Erfarenhet är nog det som räknas. 2) Bra högtalare. Mastra i lurar blir katastrof hos mig (inte mycket bättre annars, är nybörjare). Riktigt bra högtalare är det som gäller. 3) Ordning på akustiken i rummet. Dämpa ut resonanser, styr bort tidiga reflexer. Detta kan vara väldigt viktigt, beror på rummet. 4) Lyssna massor på bra mastrade saker så du känner högtalarna. 5) Sist kommer programmet. Cubase borde funka utmärkt, det är nog inte det som är begränsningen. Pluggar för att göra jobbet. -- Parametrisk EQ -- Kompressor, några olika sorter. Bra att ha en flerbands tillgänglig -- Stereobreddare / påverkare - flerbands kan vara bra om basen hamnat "snett" (går att fixa med några bussar i Cubase, men är enklare att använda med en plugg). -- Limiter -- Dithering Glöm inte att lyssna både i stereo och mono. Mastra inte det du själv mixat är en grundregel som jag brukar bryta mot. Det är nog bland annat därför det låter illa hos mig. Slutligen behöver du en CD-brännare. Lyssna på resultatet i massor av olika högtalare för att höra vilka ljud som är "flyttbara". Kolla upp vad som finns gratis hos till exempel Kjaerhus Audio. Det finns en bra spektrum analysator gratis hos de som gör pluggen Firium (kommer inte ihåg vad firman heter). Alternativt kan du prova gratisprogrammet Audacity som har en del bra effekter inbyggda, och (tror jag) kan köra VST.

Klaus, steg 1 tror jag vore att testa en DI-box. Då kan du isolera datorn från PA-n och slippa en hel problem, som typiskt ger brum som du beskriver. Kolla upp hos en musikaffär du litar på och be att få prova så att det funkar. Är det stereo behöver du antagligen två boxar (eller en med flera kanaler).

1) Rörmikar har sällan fantonmatning. Mig veterligt finns det en enda på marknaden, från Brauner. Men det kan finnas fler som jag inte känner till. I stället så har de ett eget nätaggregat, en liten låda som ansluts till vägguttaget. Nätaggregatet kopplas i ena änden till miken, oftast med en specialkabel som är några meter lång. I nätagget finns en kontakt som man ansluter till mikförstärkaren. Där kan man ha fantommatning på om man vill, inget förstörs, men det används inte. Orsaken till detta är att rör behöver dels en hög spänning, sådär 150 volt eller lite över för själva signalen, och dessutom en glödmatning på kanske sådär 6V. Dessa spänningar "tillverkas" i nätaggregatet från nätspänningen. 2) Det stämmer att elektretmikar inte behöver någon polarisationsspänning. Men alla elektretmikar jag känner till har en förstärkare inbyggd. Denna behöver matning. Det är mycket vanligt att denna förstärkare matas från ett batteri i micken, men det finns en hel del som kan ta fantommatning. I enkla mikar kan förstärkaren bestå av en FET-transistor och ett fåtal ytterligare komponenter. I "dyrare" mikare kan förstärkaren förstås ha lite fler komponenter. Gunnar.

Jag tror själva frågan blev besvarad genom att titta in på Jams hemsida. Några ord om mikar. -- dynamiska och band-mikar brukar inte behöva fantom-matning, men brukar inte heller gå sönder om den råkar finnas. (Gäller moderna mikar, gamla antikviteter är en annan sak). Exempel på dynamisk mik är Shure 57 eller 58. -- kondensatormikar brukar vilja ha fantommatning. Exempel på fantommatad är många Röde, många Neumann osv. -- en del kondensatormikar har eget nätaggregat. De flesta rörmikar har de. De behöver ingen fantommatning. -- det finns, men är väldigt ovanligt, kondensatormikar som har plats för batteri. -- en särskild sort av kondensatormikar kallas för elektrekondensator. Här finns alla sorter från billigaste 10-kronors upp till riktiga kalasmikar som jag dreglar över (typ DPA 4003). Ofta har dessa mikar ett batteri, så man inte måste ha fantommatning. På en del kan man välja vad som känns bäst (ex: AGG C1000). -- fantommatning följer en tysk DIN-standard (det är ordning och reda på tyskarna). Det finns olika sorter men den vanligaste kallas P48, eftersom det är 48 volt. -- spänningen skall vara 48V +/- 4V, dvs 44 till 52 Volt INUTI burken. Väl filtrerat. -- det skall finnas två motstånd på 6,7 kOhm (6700 ohm). -- varje mik skall kunna dra 10mA utan att det skall störa. -- de 48 volten ansluts genom motstånden till de två signalerna i en balanserad kabel (alltså Hot och Cold). Jorden eller nollan ansluts till skärmen. -- mikarna brukar använda spänningen dels till att polarisera kondensatorn (så det händer något) och till att driva förstärkaren. Många dyrare mikar har en spänningsomvandlare så att kondensatorn kan drivas på en högre spänning än 48V. Exempel Neumann KM103 eller KM184. Lycka till. PS: ett alternativ som många verkar tycka om är att köpa ett enkelt mixbord. Många av dessa har ju fantommatning och hyfsad förförstärkare. O så blir det ju lite fler knappar att leka med. T.

Man skall aldrig säga aldrig. I min ungdom hade jag en ABC80 med 16 kiloByte minne. När jag byggde ut den till 32 kiloByte tänkte jag att jag aldrig skulle behöva mer. Det var då det. Men det är lite speciellt med minne. När det väl är tillräckligt mycket, hur litet eller mycket det än är, så är det ingen större finess med mer. Systemet kommer inte ha någon större nytta av det. Vad som är tillräckligt mycket beror på vad du gör. Kör du halvstora samplingbibliotek kan det vara finess. Riktigt stora måste ändå streamas från disken. Riktigt små får plats ändå. Tyvärr, jag har inget svar. Trombonisten.

Jag tror att det riktigt viktiga är att lyssna. Låter det bättre är det bättre. Sen skall man vara mycket försiktig med att tro att man vet varför det låter bättre. Det kan vara en hel massa olika saker. Få av oss skriver ljudbehandlingsprogram dagligen. Vad jag tror mig veta = varning gissning: -- en del ljudkort har problem med vissa samplingsfrekvenser. En del kanske låter bäst på 44.1, andra kanske bara på 48 och så vidare. -- en del program har dåliga algoritmer för SRC (sample rate conversion). Ju "äldre" program desto större chans att konstruktören tvingats spara på kraften. Forntidens datorer, på 1900-talet alltså, hade ju inte så mycket kraft, och då fick man ta genvägar. -- alla effekter jag stött på låter lite olika på olika samplerate. En del kan till och med låta riktigt illa på höga (eller låga) samplerate Så det är öronen först. Då är det i alla fall sant, om jag hör att det låter bättre så bestämmer jag vad jag tycker. Trombonisten

Min pappa är starkare än din pappa! Mitt ljudkort har högre maxfrekvens än ditt ljudkort! Mycket är bara marknadsföring, och kunderna går på det. Nästan ingen kör på 192kHz, varför skulle det då spela nån roll om det rent teoretiskt är möjligt? Fortsätt på 44.1kHz, det finns i stort sett ingen anledning att köra fortare på en hemstudio. Enda anledningen är om dina öron, vid en ordentlig test berättar att det låter bättre med det ena eller det andra. Låter det bra är det bra, låter det dåligt är det dåligt. Jag då? 44.1kHz räcker för mig när jag spelar in symfoniorkestern. Men jag är väl inte så himla kräsen? Trombonisten.

Batteri. Byt. Ingen fantom-matning. Knappen till On. Trombonisten.

Underlättar om du berättar vad micken heter.

För att göra det himla förenklat. Om musiken du arrat är skyddad måste du söka tillstånd för att göra bearbetningen=arret. Inget tillstånd -- låt bli att lägga ut på nätet, använd bara när du själv sjunger i badrummet. Sälj inte arret, gör inget mer. Skyddad musik är då kompositören inte varit död i 70 år. Trilla sen över till STIM och läs mer. Trombonisten

De 164 samplen gäller äldre versioner av PT på Mac, tror det var 5.4 o tidigare. Fixat senare. Första versionen på PC var det redan fixat. Tr

Alltså, kineserna brukar låna nån fungerande sak o så bara kopiera. Vad hindrar en svensk från att göra sammaledes. Måttband får man väl gratis på Ikea tror jag. Ledsen om jag raljerar lite, men det brukar vara bästa sättet att göra första grejen, kopiera friskt. Tr.

Nja, kopia tror jag. edit. Eller snarare vet. C12-kapseln tillverkas inte längre, men gjordes i en hel massa varianter genom tiderna. Inte ens AKG fick allihop att låta så där himla bra. AKG gör numera en kopia, som säkert är bra, men som inte uppnått samma fixpunkt på himlen som en del av de gamla C12-orna. ADK är nog oftast ett OEM-brandat märke, gjort i Kina som många andra. Inte därmed sagt att det är dåligt. Jag har ett par TSM MT184 som låter helt OK i mina öron för vissa användningar. Tr.

När det gäller micar så hävdar Roede att de tillverkar i egen regi i Australien. Sen finns det ju märkesmickarna, som väl oftas tillverkas i egna fabriker (typ, Neumann, Sennheiser, DPA, osv ...). Men även där förekommer OEM märkningar, till exempel sålde Neumann under sina tidiga år mikar till andra som satte sina namn på dem. För OEMtyp TSM är det inte omöjligt att samma miksort kommer från olika fabriker beroende på var det råkar vara billigast vid tillfället. Troligen kommer inte mikar och högtalare från samma fabrik. T.

Ju mindre man vet ju mer bergsäkert kan man uttala sig. Jag är bergsäker på det. T.

Hmm. Och jag som trodde att det bara vara ASIO som funkade vid inspelning. Direct IO ger bara signal ut, trodde jag. Har jag fel? ASIO funkar hyfsat för inspelning. Man kan tappa en buffer då och då (nån gång per timme), men det brukar inte spela så stor roll. Trombonisten

Mitt tips är N-track studio. Lite pengar, mycket kunskap. Använd tills det känns trångt (tar nog något år), sen har du kunskap att välja. http://www.fasoft.com/ Trombonisten.

Ni kanske missat det, men här finns några av de riktigt stora stjärnornas hemliga vapen när artisterna kommer in i studion för att hjälpa till. http://www.funklogic.com/palindrometer.htm Trombonisten

Det är fyra banankontakter på baksidan. De två övre går till diskanten, de två undre till basen. Vanligen sitter det ett litet bleck mellan de två högra och ett annat litet bleck mellan de två vänstra. Då låter bägge elementen. Tar man bort blecket och kopplar in till förstärkaren på de två nedre så låter bara baselementet. Leta reda på blecket eller ta en snutt avisolerad kabel eller en vad du hittar och koppla ihop med. Funkar det fortfarande inte, så mät. Ta bort blecket. Koppla ur förstärkaren. Mät med inställning ohm-meter. Kortslut de två mätsladdarna och se att instrumentet visar noll ohm (annars kan batteriet vara slut), på vissa går det att justera så det blir 0. Mät nu mellan de två undre kontakterna, de som går till baselementet. Det borde visa sådär en halv ohm, eller nästan kortslutning. (Helt OK). Diskanten brukar inte kunna gå att mäta så. Det sitter nog en konding i serie med elementet. Så du får öppna lådan och mäta direkt på elementet. Även där borde det bli en halv ohm eller så. Elementet brukar vara en svart burk, storlek typ en snusdosa. Det finns vanligen två anslutningar på den, där kan man mäta. Att köpa ett nytt element kan löna sig, men jag vet inte vilken sort det är i dina högtalare. Är dom trasiga borde väl första frågan vara varför dom gick sönder. Jag gissar att någon tagit bort blecket mellan högra eller vänstra på baksidan. Sånt händer. Trombonisten.

Aaah, nu minns jag. 6.02 = 20 * log (2). (Bra nära i alla fall) Skönt.