Om vi säger så här då:
När jag verkligen (!) vill njuta av musik och koppla av en stund, då tar jag fram en vinyl-LP ur den ganska omfattande samlingen (vårdade som spädbarn, de som inte mina barn en gång i tiden använde att åka tefat på... 🙂 ), och går fram till min gamla vinylsvarv (kostade nånstans kring 15-20 000 för sådär en 15-20 år sedan) och lägger skivan på tallriken och spänner fast den. Försiktigt sänker jag pickupen. (Naturligtvis har prylarna fått värma upp en bra stund i förväg.) Sedan sätter jag mig mtt i focus i favoritfåtöljen, blundar och njuter av väljudet som kommer ur min Linnanläggning.
Oftast handlar det då om klassisk musik. Ofta Mahler, till exempel.
Den upplevelsen kommer jag inte fram till om jag lägger samma inspelning, fast på CD, i min lika svindyra CD-spelare i samma anläggning. Tycker jag.
Men vinylen kräver naturligtvis att man har en riktigt fin spelare. Och att man är mycket rädd om skivorna. Annars blir det ju som det blir. Och hela förfarandet kräver mera pyssel. Så vinylens tid är förbi. Tyvärr. För även jag lyssnar allt mera sällen på vinylskivorna, jag är för slö. Men jag saknar nyanserna som jag tycker att jag inte får via CD...
(Debatten CD/LP är egentligen helt oväsentlig. LP kommer aldrig mer att bli ett stort media. Och var och en njuter av sin upplelese på sitt sätt, efter sin övertygelse, med sina prylar. Men det här är i alla fall min upplevelse.)