Tack reverbed för att du friskade upp mina skrala kunskaper om film.
Det är detta med "screen direction" när det man filmat ska redigeras. Att scenerna man tagit förmår skapa känslan att personen hela tiden går i "rätt riktning" (alltså riktningen i första scenen) och att vi som tittar upplever att vi befinner oss på samma sida av personen som vi gjorde i första scenen. MEN Det är ju ingen lag och heller inte så verklighetens vägar ser ut.
Men på film blir det gärna kraftfullt när vi t.ex. går lite framför eller vid sidan av en målmedveten människa men förvirrande om "screen direction" ständigt skiftar utan förklaring. Vart är vi på väg? Tänk på öppningen i "Paris, Texas" Där kameran filmar bakifrån, framifrån, ovanifrån men vi ser och känner att Travis hela tiden går rakt fram i samma riktning.
Du berättar en historia om en man som vi förstår kan vägen (till skillnad från Travis), så gör mannen intressant. Hans ansikte, dammiga kängor, gitarrfingrarna, detaljer att tolka tillsammans med musiken. Uppbrytningen av kronologin är smart och snygg, panoramabilder växlade med närbilder likaså. Stilgrepp som är välanvända därför att dom är bra och fungerar. Som när man börjar skriva låtar. En snygg slinga, en fin ackordsföljd, en text man vill sjunga. Men i vilken ordning ska delarna komma? Är det här en vers eller en brygga, hur ofta ska slingan upprepas ...ja du vet.
Färgsättning är så subjektivt och jag har redan skrivit väl mycket - men mitt motto när jag behandlar bild är svartvitt UTAN gråtoner eller vanvettig psykedelia.
PS Ni kan ha en hit