Pär Nord
-
Antal inlägg
201 -
Gick med
-
Senast inloggad
-
Dagar jag vunnit
2
Content Type
Profiler
Studio forum
Kalender
Filer
Bloggar
Artiklar
Nyheter
Sponsrade artiklar
Butik
Allt postat av Pär Nord
-
Den här får en trea av mig (skalan är obekant) eftersom den var den första låten jag gjorde baserad på en loop (i Garagebands loopförråd). Snygg ackordsföljd C-F-Ab-G, som jag tyckte var rolig att spela "spansk" gitarr till. Templaten är försvunnen men jag tänker inte nyinspela den även om ämnet är lika aktuellt idag som 2017. Alla mina texter på amerikanska är nån sorts sociala kommentarer och ibland fick jag respons på dom i nåt "community" jag delade dom i. Intressant.
-
det bör påpekas att kursiveringarna i dylantexten är alternativa fraser
-
§1 Nån musiker (dvs yrkesutbildad eller yrkesverksam) är jag inte men jag har känt ganska många. I olika stilar, personlighet, ålder etc men en sak har dom haft gemensamt: ATT INTE DANSA. Inte (tror jag) som ett medvetet val utan bara ett vanligt karaktärsdrag hos musiker (jag träffat). Som ett barn av sent 60- tidigt 70-tal när disco var funk som var jazz som var funk som man kunde "dansa" till var synkopering och utrymmet mellan tonerna viktigare än tonerna själva. Man klev in i ett funk/jazzz/disco sväng och rörde sig efter en rytm som passade en själv. Alla musiker betonade olika delar och att komma ur takt när man "bara diggade"(inte dansade) gick inte. Röra sig till funk, spela funk, hur bra som helst, men att bara lyssna ... nja Här är två versioner av en låt bara gjord för att dansa/röra sig till. Funk? tja kanske de. En äldre snabbare version m engelsk text en coolare alldeles nyss m svensk text. Textens enda funktion är att legitimera sångarens närvaro. Det är §2 Opera på italienska, bibeln på latin och svensktoppen på svenska. Påbud som inte är påbud längre men kanske ändå lever kvar. Musiken till Cosi fan Tutte och många operor komponerades till en befintliig textmassa som länge skrevs på italienska. Världens vackraste språk enligt RAI. Som kan tacka latinet för det. Ett språk som ingen har haft som modersmål sedan 700-talet men som var språket som katolska kyrkans mässor skedde på till 1965. Och svensktoppen bara för texter på svenska (från Wikipedia) - "År 1974 infördes även bestämmelsen att både text och musik måste ha skrivits av svenska medborgare. Översättningar av icke-svenska originallåtar var alltså inte längre tillåtna, däremot behöver inte den framförande artisten vara svensk. Denna regel ändrades i mitten av 1978, då man åter igen tillät utländska låtar i svensk översättning. Däremot skulle minst hälften av melodierna som testades ha svenska upphovsmän." och nu texter jag skrivit direkt på engelska översätter/omtolkar jag sen en tid till mitt eget språk. Många svenska (pop-)artister använder ju båda språken nuförtiden vilket var ovanligt på vevgrammofonens tid. Slog man inte på språket man använde på sin första vinylskiva var skivbolagen dåligt motiverade att betala för ett språkbyte. Och blues/jazz/pop/rock-musiken är på ett (inte fler) sätt folkmusik, den traderas mellan dom som gör den och dom som lyssnar på den. På 60-talet fanns ett tufft band i norra Sverige som inför sin debut (skiva,? Konsert?) ville ha det tuffaste bandnamnet. "KEDJORNA" fast på engelska. vad stod på deras affischer, jo -- THE SHANES -- från Kiruna, svängde som fan men "The Chains" vem ville höra dom? FREDAGSBONUS min tolkning av Dylans "Knocking ..ja ni vet. Svårt, två korta verser o den enkla refrängen. Utmärkt filmmusik till scenen den är skriven för. "an exercise in splendid simplicity" men utan den scenen - vad handlar det om? Jag tänkte mig den som lägereldssång för svenska snutar som sliter häcken av sig och skjuts ner i ny o nä. (33 stycken sen 1892)
-
Vasomhelst som inte är digitalt kräver mer att spela in. Mer kunskap, utrustning, vana. När jag började med G.band och bara använde programljuden fick jag snabbt till det. Men jag gör låtar med gitarrer, basar och sång och det är nåt annat. Sång är knepigt att spela in är min erfarenhet. Att sen passa in den med de andra instrumenten är jag efter sex år fortfarande dålig på. Ett sätt jag använder är att sjunga till bara bas och trummor. Då skärper jag mig. Dessutom kommer resten av spåren att vara för sången och inte tvärtom. Du har en låt som går att göra till nåt bra, Fina harmonier. Lite drömskt och jag tror din sång vill vara lite drömsk också (jag kan ha fel). Att pratsjunga, att sjunga "coolt" eller drömskt är enligt min erfarenhet en utmaning. Att ta i av bara helvete kan de flesta utan större vana. Att sjunga avspänt och tillbakalutat men ändå med kraft kan dom som lyssnat på Frank Sinatra och lärt sig av honom. Eller så gör du som Billie Eilish, håller mikrofonen nästan inne i munnen och viskar fram texten.
-
En uppmaning jag ska följa -k9-! Trummorna (det viktigaste instrumentet i rock'n'roll!), vet jag i stort sett inte ett skit om efter att ha spelat med en riktig trummis (som du kanske är?) de senaste åren + brottats med trumprogrammering dagligen. MEN . . . det är mycket, mycket, mer än jag visste förr om åren. Jag visste inte ens om trummisar fanns på riktigt. Ena stunden en vän man tjötade med, nästa stund en obegriplig magiker med ett trollspö i var hand som det var bäst att vända ryggen till. Varför jag ville spela LWTUA kommer jag inte riktigt ihåg. Kanske är det melankolin i att det som för oss samman är det som splittrar oss. Men säkert var det ackordsföljden som nån youtuber demonstrerat i en tolvminutersvideo om "Common/Not very Common chord progressions". För ALLA gitarrister vet att ackordsföljden är viktigast (sen texten, sen basgångarna (ev. sångaren)) och att ABSOLUT INTE att lägga sig i vad trummisen gör. Han magikern. Tanken var en gitarrlåt med JDs vibe men med annorlunda ackord. Men fingrarna ville inte. Så jag fick tänka om. Jag ska lyssna på Ian och de andra med dina iakttagelser i handen. Kul. Att spela andras låtar är nytt för mig men att replikera är för svårt. Så ackord, text, bas (ev. sång) får räcka. Dave Edmunds lär ha avbrutit Carl Perkins när dom skulle repa in "Blue Suede Shoes". - Så där går den inte!! Perkins hade skrivit låten.
-
Jimi berättar några avslappnande anekdoter der Schwedenland.mp3
-
Aha! Nu fattar jag - OCH ÄNDÅ INTE! När jag läste svaret höll jag på med låten utan at komma ihåg att det ni andra hört var min marknadsföringsploj med 50-tals Sci Fi, 60-tals process music och 70-tals post-punk kombinerade för att . . . nää, jag hade bara inget att börja med på Soundcloud som kändes som "jag på Soundcloud" Mitt syfte var en "happening" fast digital. Slå ihop nåt och se eller lyssna med ett barns eller en dement mänskas sinnen. Flera unga kvinnor gillade grejen! Desssutom så mycket att dom mot en resonlig avgift kan åta sig att sprida den till fler barn och dementa. du förstår emedee (å the slejnard too) att jag undrade vad du menade med sync och sample när jag precis hittat låten som jag glömt att jag gjort färdig (en version iaf) och som vanligt hörde ett pålitligt "4 on the floor". Nu klarnar det! Apropå "gör-vad-du-vill-artister" från 60-talet har vi Karl-Erik Welin som 1964 komponerat ett stycke som kombinerade en motorsåg med ett piano. Han spelade samtidigt som en assistent sågade itu flygeln. På Moderna Muséet såklart (då fanns det pengar till hur många nya pianon som helst). Tyvärr spelade han fel och ... ...det var alltså reportrar som pikade honom för att han kommit lika nära motorsågen som klaviaturen och fått sy benet på akuten. Det fick honom att snäsa av dom med: - Jag spelade fel. Det händer oss pianister ibland. Steve Reich m.fl gjorde/gör vad som kom att kallas minimalism. Noterad musik spelad av musiker på akustiska instrument eller manipulerade rullbandspelare med inspelade insamlade ljud etc. Du och jag kan idag göra digital minimalism i ett nafs som låter "experimentell" men ointressant ty den saknar en knäppgök till kompositör. En som kanske spelat in fridlysta stengetters parningsrop på en fonograf som publiken bara kan lyssna på en i taget. Här hör vi en partiledare som till musik ger en bild av Sverige. Som jag diktat ihop. Utan att behöva gå utanför dörren, prenumerera på tidningar, ta kurser eller ha ett arbetsrum. der Schwedenland.mp3
-
fattar ingenting men tack för tipset
-
Fick för mig att JoyDivisions "LOVE WILL TEAR US APART" kunde få vara en synthlåt eftersom jag (å många med mig) trodde JD var "synthare" ända tills jag såg Anton Corbijns "Control" och faktiskt började lyssna på det dom gjorde. Här hade jag tänkt en inledning som skulle överväldiga lyssnaren (=min yngste son) för att sen utan varning spela låten med torra instrument typ originalet. Men övergången blev till slut omöjlig (för mig alltså) eftersom jag hela tiden ville bygga på mer ackord och stämmor--- Nån som har nåt förslag på övergångar mellan mycket mycket olika musikaliska idéer? eller effekter som skapar metamorfos - från praktfjäril tilbaka till larv så att säga. Här behövde jag nåt till nytt Soundcloudkonto som jag inte visste inriktning på. STEVE REICH'S inspelning av gatupredikanten från 1965 IT'S GONNA RAIN fick hjälpa till. Musik-Idéer är julklappar som denne man skulle uppskatta https://en.wikipedia.org/wiki/It's_Gonna_Rain
-
Den här låten gjorde jag midsommaren 2021. Ätit sill med son å hans familj och på spårvagnen hem tyckte jag en midsommarsång borde göras. Som vanligt ligger sången alldeles för långt fram. Videon var tänkt till en julsång som jag började på 1983. Redigering och mixning gjorde jag i förrgår på regionaltåget mellan Laxå och Götebrog. Sill, nubbe och 8 grader Celsius = svenskt högtidsväder
-
Vad Är En Amatör? Då och Nu?
En amatör (fr latinets "amator"=en som älskar) var någon (typ "år medeltid till år industrialismen") som satte sig in i ett ämne/hantverk/konstform/musikinstrument för att så långt möjligt behärska det utan att ha det som yrke och utan avsikt att göra det till en karriär. Kungar, adelsmän och lättingar ur överklassen hade tiden och pengarna och vissa hade talangen och tålamodet att bli framstående. Med ökande välstånd (1800-talet) fick vi fler amatörer som kanske inte hade outsinliga källor av tid och pengar men tillräckligt för att ägna sig åt musik/konst/studier av ren kärlek till detta. Men vi fick också människor som såg på det som en markering av att man var på väg. Uppåt.
Före fonografen och grammofonen var allt musiklyssnande beroende av musikutövare. Från gratis skrålsång och träskobeat på logen till symfoniorkestar med 100-tals anställda, konserthus och chefer som finansierades av K & A & l u ö (dvs av skrålsångarnas skatter, lönearbete och konsumtion).
Att vara amatör började bli mer än att vara uppfylld av kärlek till sitt ämne/staffli/piano. Man kunde älska konsten så mycket att man finansierade den (och så kunde det ju vara bra för affärerna). Man fördjupar sig inte det man påstår sig älska, man bara backar upp det. Och får beröm och anseende...
Den som donerar stora summor tiil operahus och konserthus (eller vetenskap) vill ha de bästa, de som är uppslukade av att bli så framgångsrika att deras kärlek till sin konst/musik/forskning garanterar deras försörjning och framtid. Att bara bry sig om skapandet och inte framgången som skapandet kunde ge var sånt som "amatörer" ägnade sig åt. Man älskar det man fördjupar sig i men varför skulle någon bry sig?
1975 flyttade jag till Götet, träffade en kille på krogen (som spelat munspel med Champion Jack Dupree) och påstod att jag kunde spela elbas. Så vi övade in ett otal Bo Diddleylåtar i fyra månader (Trummor/Bas/Gitarr/Munspel+en bra sångare) och la av efter fyra gig. Jag var definitivt ingen amatör! Jag hade ingen större kärlek till musiken vi spelade och ingen passion för instrumentet som jag lånade. Ändå hade en rutinerad basist säkert kallat mitt basspel "amatörmässigt".
Hade vi älskat det vi gjorde och gett upp firmor, anställningar och äktenskap så hade inget annat hänt än att vi blivit ett jävligt tajt band som spelade musik som inte gick att försörja sig på men som gett oss ett rykte bland Bo Diddleynördar: Dom älskar det dom gör. DOM ÄR RIKTIGA PROFFS!
PS den underbara nya tekniken (och pensionen) har gjort mig till en "klassisk amatör". Jag älskar att fördjupa mig i musiken (inte så mycket produktionen som nån vet) samspelet eller dissonansen som går att skapa på egen hand i en DAW. Att kunna flytta delar av ett stycke, undersöka, experimentera. Vem som helst som har intresse av att komponera kan direkt hoppa över det som klassiska kompositörer ägnade åratal av studier åt för att sen vara utelämnade åt kungar, adelsmän och lättingar ur överklassen för sin överlevnad. Amatörerna...
PPS efter demos med gitarr, trummaskin o sång i Audacity/PC köpte jag 2017 en Macbook och insåg efter ett halvår att jag kanske kunde göra vafansomhelst. Utan att veta ett skit om musikproduktion (jag lovar INTE ett skit) kom dessa två alster
-
För sakens skull kollade jag upp Behans död. Han dog på sjukhus i Dublin efter att ha legat inne en tid. Min historia berättades för mig före internets tid då man helt enkelt accepterade vad folk på krogen berättade.
-
Om irländare vet jag inte mycket men några irländska författare har jag väl läst. "Borstalpojken" av Brendan Beehan var och är en favorit. Han dog under en föreläsningsturné i USA. Han hade skrivits ut från sjukhuset (eller var det häktet?) och gick till närmsta bar och beställde in whisky. Efter den 46:e (jo faktiskt) dog han. Hans fru hade i en tidigare intervju fått frågan om sin mans dryckesvanor: - Han dricker inte mycket. För att vara irländare. På 80-talet umgicks jag med en blivande musiklärare som bland annat spelade "tin-whistle". Han satt ofta in när irländska musiker på besök spelade tillsammans mellan gig, jammade typ. Dom kunde hålla på ett dygn i sträck där den som blev trött, hungrig eller törstig gick ifrån en stund för att komma tillbaka senare. Enligt min vän använde de han spelade med gärna drop-D stämning och den mixolydiska skalan. Och mängder med whisky... Shane McGowan - en stor favorit hos mig. Jag undrar om han i dagens oändliga ström av välproducerade produktioner fått unga människor att stanna upp i scrollandet och tänka: - Med det utseendet måste han vara jävligt bra.
-
Jag sjunger bättre än de flesta. Människor alltså, inte sångare. Det har varit den enda anledningen att jag varit med i band eller snarare FÅTT vara med. Inget pop/rock/bluesband behöver en usel gitarrist med en usel personlighet som alltid har förstärkaren på pantbanken. Men nån som sjunger hyfsat behöver de flesta band så överseende med sångares karaktärsbrister ses ofta som en nödvändighet. I själva verket krattar man planen för självmål efter självmål. Sångaren förmedlar en text som i sin tur ska förmedla något som lyssnarna ska förhålla sig till. Sångaren kan veta vad texten vill säga och underordna sig den om den så kräver. Orden ska gå fram men sångaren kan inte vara säker på att de faktiskt gör det.Men sångaren förmedlar också sig själv och kan behandla texten som en serie läten som lyssnarna fäster sin uppmärksamhet och gillande på så sångaren kan sjunga sig själv och skita i texten. Detta kräver en bra sångare (tänk operasångare som sjunger på italienska och tyska) eller en sångare som dränker in sig med fotogen och trollbinder lyssnarna genom att använda en gasolbrännare som mikrofon. Dom flesta sångare ligger däremellan. Man vill 1. sjunga bra, 2. tolka texten rättvist och 3. uttrycka känslor som speglar sången man sjunger. Det där tycker jag personligen är svårt. Och det ÄR svårt. Det räcker inte att ha en god sångröst och vara musikalisk för att fixa det. Precis som det inte räcker att kunna tala för att tala om för någon att man fått sparken eftersom man ska in på kåken. För ett brott man inte begått. Man måste hitta ett känsloläge som speglar smärtan och förmedlar den. Man måste spela teater, MEN på riktigt. Tal är svårt, var behärskad, närvarande, absolut inte uttryckslös (vilket också är ett uttryck) MEN i sång kan de va för jävla svårt. Sång ÄR känslor i de flesta fall. Melodier, ackordsföljder, sätter oss i rörelse även om vi vill sitta still. Att sjunga om det personliga, det smärtsamma men även det goda och sjunga det väl i ett band som uppträder kräver övning och teknik. Om man vill låta så lik sig själv som möjligt vill säga. Annars finns Stockholms Konstnärliga Högskola SKH, för opera eller tappen för en dunk fotogen. https://youtu.be/epqYft12nV4 Adam Neelys morsa förklarar efter cirka 22 minuter hur rutinerade sångare gör
-
NY! Not too late fd Trust around the hour
Pär Nord svarade på slejnard's inlägg i Feedback på demolåtar
Det här är en sida av dig som jag gärna hör mer av.Intensivt och sparsmakat. Nån som förstår ljuudproduktion kanske skulle säga: "Fett Slejnard! Men kan du få det ÄNNU fetare?" Men vad vet jag. Lyssnat på i lurar genom Scarlett 18i8. -
Sketabra! Nää, för jävla bra! Om jag vore en ung man på klubb och denna ("låt" räcker inte) oemotståndliga uppmaning till rörelse//action//fridans spelades hade jag fortfarande varit där. Jag gjorde en skärminspelning och ska nu lära mig texten. Eller bara dansa. Ändra ingenting. Allt är det ska vara.
-
äsch låten är ju ingen låt jag använde den som gitarrövning eftersom kunde inte lära mig det jag spelade in för några månader sen och inte kunde höra vilka ackord jag använt fraser som var omöjliga nu. men jag gillade den där enkla durfrasen och tänker nog göra nån snäll melodi av den. eller glömma bortalltihop Riffraff är ett begrepp som engelsk överklass använder när de hamnar på restauranger, turistorter o dyl där vanliga engelsmän håller till. Klassamhället är oerhört starkt i England (inte i hela UK) fortfarande och överklasspråket har varit ett sätt att skilja på människor "med anor" och människor som "bara" är förmögna, framgångsrika och välutbildade. The RiffRaff använder "a mirror" när de rakar sig men folk med anor ett "looking-glass"
-
En ljudupplevelse från förr. Den bästa ljudupplevelsen vid en konsert hade jag för cirka 30-35 år sen och vid samma tillfälle hade jag den sämsta l.u. Allt avhängigt av en dörrs status. Plats: Nefertiti i Göteborg, Artist: Roffe Wikström, Min plats: Bredvid scenen då jag kom sent och lokalen var nästan fylld. En tidigare öppen scen hade fått sidovägg med en dörr så musikerna slapp vada genom publiken men den dörren stod öppen, så vi kunde se bandet från sidan och ljudet riktades inte bara rakt ut i lokalen utan vällde emot oss eftersläntrare från en magisk plats. Makalöst ljud och en stor upplevelse för mig som aldrig fastnat för RW. Sen paus, kall öl och nickar av gillande till alla runt omkring. Bandet kommer från logen för sista setet, dom tar de två eller tre trappstegen upp på scen och siste man SLÅR IGEN DÖRREN EFTER SIG. MED EN SMÄLL!! Som om vi vid sidan av vore nån sorts snyltgäster kändes det som. Den stängda dörren förändrar ljudbilden totalt. Från att vi hört ett tungt bluesband där varje instrument fått maximalt utrymme utan att inkräkta på nån annans hör vi nu nåt odistinkt, murrigt tolvtaktersmalande som är lika givande som vilken bakgrundsmusik som helst. De som sitter vid bord framför scen ser lika nöjda ut som tidigare ända tills nåra av oss försöker klämma oss in för att höra bättre. Jag ger upp efter att bandet börjat på den andra låten och ljudbilden är den samma. En konsert som var på väg att göra mig till en RW-fan har förbytts till sin motsats. "Sickna skitstövlar och divor och egentligen inte-alls-bra-musiker det där bandet består av". Jag har aldrig lyssnat på RW efter det eftersom han förstörde en av de bästa musikupplevelserna jag haft. Som han förmedlade. Och sen tog tillbaka... Så där gick tankarna ibland när jag var yngre men det är tillräckligt många variabler i händelseförloppet för att allt bara var de tillfälligheter som Björn ovan berör. Varför skulle nån i bandet ha koll på hur ljudet lät i olika delar av en full lokal som ingen av dom spelat i tidigare.Varför ska en scendörr stå öppen? Kanske var man tvungen att sänka ljudnivån efter en viss tid? Kanske upptäckte jag att jag inte hade pengar tiill mer öl. Kanske hade RW bara två bra låtar och föredrog att spela dom andra så tyst som möjligt för att ingen skulle höra hur kassa dom var? Ljud är subjektivt. Nä..men upplevelsen av ljud är. Vilket är till stor tröst för en glad amatör som jag. Jag kan spela en populär låt lite hursomhelst för folk som tycker om den. Dom hör precis vilken låt det är för jag behöver bara ge dom ledtrådar till originalet som finns i deras minne. Tänk på Beatles som spelade på Shea Stadium inför 55000 högljudda flickor med 30wattsförstärkare och ett PA som hörde till arenan. Beatles hörde inte sig själva men flickorna hörde Beatles. HÄR en Hank Williamslåt som absolut inte låter som den ska
-
Professionellt genomförande av såväl musik som ljudbild är ingenting för mig tror jag den som hört mina alster snabbt uppfattar. Alltså är det antagligen inte demolåtar. Men vad vet jag om begreppen i branschen? Det tog mig flera år att förstå att en "music producer" inte längre satt i en studio och talade om för instrumentalister hur dom skulle spela utan satt för sig själv och programmerade in ljud som till slut hamnade i publikens öron. Nån enstaka gång har jag gjort detsamma, och det låter alltid mer proffsigt än när jag larvar runt med gitarrer o mikrofoner o basar o dragspel och fastnar i sladdar och glömmer bort vad en kompressor ska va bra för. Men de skiter la ja i. Jag vill fördriva tiden medans jag tillbringar den och ha kul samtidigt. Realistiska ambitioner alltså. Låtarna är mina dagboksanteckningar och videon till är sånt som jag har runt mig eller bara tycker.. äh skit samma... Här är min sista ommöblering av mitt kyffe +grabbarna i bandet som upphörde för fyra år sen + en improvisation över en vedervärdig basloop som jag fick för mig att jag kunde putsa upp
-
Bifogad bild säger mer än tusen ord MEN inte i detta ämne förstås Så jag håller med Flizzaff o Henric. Inte om allt förstås men låten som sagt. Mkt bra. STORT A i uppförande&ordningsföljd. Bra!
-
ersätter de senaste 40 årens försök att få ordning på en MYCKET simpel julsång. För trött för att mixa till en mp3 men låten finns här Av flizzazz vill jag ha minst en stark trea (du får själv hitta på varför)
-
De kan aldrig bli för många gitarrer om man frågar en femåring (eller mig). Dom lyssnar bara på låten. Är den bra så är den. Den här är bra och vore ännu bättre om Jultomtens alla nissar (fler än 400) kunde få varsin röd elektriskgitarr och vara med. Jag har hört att dom tycker Slejnard borde vara chef över verkstan. om jag har en gitarridol så är det Zoot Horn Rollo. Och Slejnard.
-
The Cut-up Mind of a Mad Man.
William Burroughs kanske inte uppfann cut-uptekniken men han gick i täten. Teknikerna varierar men ta ett papper med ord, meningar, fraser och klippt det i bitar och arrangera om dem. Slumpmässigt eller med nån typ av plan. Bowie skrev texterna till "Ziggy" så (han och Brian Eno gjorde det även med ackord senare på 80-talet.) Med "ordbehandlingsprogram" slipper man (=jag) det fysiska böket. Här har vi Donald Trump-citat som jag gjort femradingar av "utklippta" utan nån egentlig rim och reson men med en rytm i alla fall.
En låt blir det, med mycket ackord givetvis så det inte märks hur entonig melodin är. Jassackord...
-
"Julen" firar vi inte till minne av Kristus födelsedag utan för att inte ta livet av oss när det har varit för jävla kallt och mörkt alldeles för länge. Om December bara varit kyla mörker och vardagsslit hade Sverige upphört för länge sedan. Men vi härdar ut, inte för att våren kommer om ett halvår typ utan för att vi ska ha fest från julafton till tjugondag Knut. Tre veckor av fett, socker, alkohol och envist stillasittande är belöningen för att vi stannat kvar i sekel efter sekel istället för att flytta till Medelhavet och leva gott året runt.
Den som är mycket musikalisk hör att jag varken är en god instrumentalist, sångare eller producent men den som bara är lite musikalisk tycker att "de låter la görbra" (jag gissar bara).
När den riktiga Yuletiden är inne ska jag ha en uppdaterad version. GOOD YULE!
-
Bra musik en tisdagskväll på dansloka/disco/rejvl, när det är uppenbart att ingen av gästernas morgondag inbegriper arbete. Kan funka en söndag om måndagen är en annandag. Bra slapbas. Med din melankoliska sång skulle kanske veckans dagar räcka som text. Var dag har nog av sin egen plåga för någon som inte är dagvill. "Menar Henrik allvar med texten? Eller skojar han med oss?" " Men visst fan är torsdagar just så hemska!" "Inte alls som tisdagar" Bra låt.
- 2 svar
-
- 1
-
-
- låtfeedback
- stannar hemma
- (och 7 till)
