Magnuz

Dansbandstexter är en outsinlig källa till pinsamheter. Min favorit är "de sista ljuva åren" med Lasse Stefanz (väl?). Jag tror inte jag kan nominera bara en rad utan här är hela första versen: När nattens mörker falnar och stillar sig till ro. Då kryper jag intill dig som så många gånger förr För jag har en vän att älska och att dela livet med ifrån stunder av förtvivlan till att alltid vara glad

Varken trådlösa lurar eller lurar med inbyggt 5.1-ljud låter som någonting som hör hemma i en studio, men det är klart, ska du bara ha dem som lyssning för lite sångpålägg duger ju nästan vad som helst. Det är bra om de är så slutna som möjligt dock, annars får du problem med ljudläckage in i micken.

Svårt att säga, men jag dopade mig i alla fall med glögg och fick 100%

"Ifall du vill att gitarren ska låta så naturtroget som möjligt får du testa dig fram ett bra tag innan du kommer hitta rätt mickning." Just naturtroget ljud är nog lättare än man kan tro om man har en hygglig mik, det är bara att inte micka så sabla nära. Om det däremot kommer att funka i en mix är en annan femma, som någon annan skrev här ovan måste man tänka på vad man är ute efter. Vilka övriga instrument ska ingå, vad är det för stil o.s.v.

"Vi kan inte enas om denna "renhet", eftersom vi inte vet hur originalet ser ut eller låter. " Däremot kan vi nog vara hyggligt säkra på hur originalet inte låter, åtminstone om det rör sig om akustiska instrument. Det är t.ex. sällan digital överstyrning när jag spelar min gitarr :-) Man måste komma ihåg att göra skillnad mellan "orenhet" som uppstår som en följd av ett avsikligt agerande från artistens sida (d.v.s. man eftersträvar ett visst sound) och sådan som uppstår p.g.a. teknisk inkompetens.

Låter lite jobbigt. Är det inte enklare att spela in gitarren på plats i replokalen i så fall? Annars kan du ju prova med t.ex. POD eller Korg Pandora.

"Han använde ju Hoffner o Rickenbacker på senare plattor" Använde han inte Höffner på de tidiga plattorna och Rickenbacker på de senare?

Enya är inte rave, det är techno... 🙂 Allvarligt, jag var rätt övertygad om att jag hatade all hipp å håpp och allt vad f-n det heter, men det där lät ju inte alls så dumt.

Ljudet: ... är väl inte så tokigt (sitter med datorhögtalarna så jag kan egentligen inte säga så mycket), ta det lite lugnare med reverbet på sången bara. Låten: ... är bra, men känns nästan lite stressig. Kanske vore idé att sänka tempot bara en aning, alternativt byta trumkomp på något ställe i mitten av låten.

Många intressanta synpunkter här. Tänkte bara kommentera några saker. Båda Tori Amos-versionerna ovan låter illa. Den omastrade versionen låter burkig och diskantfattig, men den mastrade är i mina öron ännu värre, plastig och jävlig. Bra låt dock, synd att det inte fanns en tredje, bra, version. "SM57 är en standard mikrofon som finns i 99% av alla studios, inte för att den är billig, utan för att den är användbar på saker som trummor och gitarrförstärkare." Mest är det nog för att den är billig och svår att ha sönder. När det gäller SM57 finns det nog rätt många, både musiker och inom studiobranschen som ogillar den. Bl.a. kallade Fredrik Thordendahl i Meshuggah SM57:an för en "skitmick" i en intervju i någon gammal MM. Själv tycker jag att huvudsaken är att artisten själv är nöjd med ljudet. Samtidigt tycker jag att det är synd att det blir en sådan likriktning, nästan allt som släpps nuförtiden är ju våldsamt limiterat och jag har svårt att tro att särskilt många verkligen skulle föredra det om de fick möjlighet att välja. Å andra sidan har jag ju svårt att förstå att någon överhuvudtaget står ut med att lyssna på reklamradion och det tycks ju folk inte ha några problem med.

K240 har ju en ganska vass och skärande diskant, K270 låter betydligt bättre i mina öron.

"Jag tror inte ens den bästa låtskrivare kan förklara detta fenomen, jag tror det sker undermedvetet om man skriver en bra låt." Dessvärre fastnar ju usla låtar precis lika bra om inte bättre.

Stereo är definitivt inte som ett rakt streck från höger till vänster, då har något gått galet. Man har ju en djupdimension också, d.v.s. efterklang.

En riktigt bra trummis är Kenny Buttrey som bl.a. spelade på Dylans John Wesley Harding-platta. Inga tekniska finesser, men originellt, innovativt och bitvis mycket svängigt. Några andra favoriter i olika genrer och utan någon särskild rangordning: Brian Downey, 70-talets verkligt store rocktrummis. Michael Giles (bl.a. King Crimson). Jaki Liebezeit - originellaste trummisen. Mitch Mitchell. Keith Moon - inte bara galen utan troligen också en av de mest inflytelserika trummisarna någonsin. Buddy Rich - när det gäller teknik smäller nog Buddy i stort sett vem som helst på fingrarna, mannen var helt overklig.