Båda historierna hände för drygt tjugo (20) år sedan. Idag skulle jag aldrig göra så där (tror jag 😛 ).
Jag kan hålla med om att det jag gjorde då var ganska dumt, eller rent av idiotiskt (kanske ungdomligt). Men för att du idag skulle kalla mig för idiot (eller kålsupare för den delen) varken då eller nu, är ganska dumt, idiotiskt eller kanske rent av ungdomligt. Du känner inte mig, du har aldrig ens träffat mig och du vet inte ens om dessa historier är sanna.
Som jag ser det kan man aldrig dömma en annan människa om man inte vet allt, och då menar jag allt om denna människa. Detta är naturligt vis helt omöjligt.
Man kan däremot säga att man tycker att någon bär/bar sig idiotiskt åt. Det är en helt annan sak. Det gjorde jag då, men för det kan du inte säga att jag är en idiot idag!!
Jag hoppas verkligen att jag har förändrats med tiden.
Ps. Jag bär mig fortfarande idiotiskt åt ibland. ds.
Men snälla nån. Jag har inte sagt att du är en idiot idag - och jag har ursäktat mitt första uttalande - jag menade självklart att du bar dig dumt åt. Jag känner inte dig och jag försöker inte göra mig ovän med dig.
Jag tycker emellertid att det är märkligt att du tycker att de här figurerna var idioter som gjorde otrevliga grejor mot dig, och sedan lägger du häftstift på stolar och sabbar sex vagnar smörgåspålägg. Kan du inte hålla med om att det är ett uselt och ganska finneslöst sätt att lösa konflikter på? Chefen lärde sig troligen inte en läxa, han blev nog bara ännu surare och ännu gnälligare. Hade du visat lite stake och gått in på hans kontor och förklarat vad du hade tyckt om honom och hans metoder hade jag varit imponerad, men att smita undan och sjukanmäla sig är inte så mäktigt.