Jag har redan varit i exakt den situationen, fast det gällde en gitarrist. Han hade varit med oss ett tag och vi hade bara repat = ganska skramligt och han höll lite låg profil, vilket det fanns en anledning till. När han gjort sina pålägg och pipit iväg till något brådskande så påpekade studiosnubben att det var något som lät konstigt efter hans pålägg och när vi sololyssnade vad han presterat så... well. Det var inte i par med resten av musiken kan vi väl säga för att vara snälla. Vi hade ingen tid för nya pålägg så vi dubbade min gura och tidsförsköt den lite - en nödlösning men det var vad som fick hamna på slutproduktionen. Den otighte fick ett ultimatum av mig (i samstämighet med resten av bandet kan tilläggas); öva upp dig annars får vi leta upp en annan gitarrist. Det slutade med det senare men visade sig vara en tagg i tassen hos andra bandmedlemmar när bandet lite senare kraschade totalt.
Det finns ju mycket man kan säga om såna här situationer men det handlar, för mig, till stor del om vad det är man vill uppnå. Alltså är man ett kompisgäng som lirar för att det är kul och inte sätter någon ambitionsribba så är det väl OK. Om man vill att det skall låta bra, riktigt bra, så får man lov att sätta lite krav - både sig själv och sina medmusiker. Kan man inte ta kritik så får man sitta hemma på kammaren och lira för dammtussarna. Jag ser inte ens en kulting i närheten förutom mig själv då.