AnthonyS

Lol. För att svara på den ursprungliga frågan; det verkar som att vi lägger olika betydelse i uttrycket "räkna ut". För mig är det självklart att det går att fundera fram, baserat på vad man hört, läst och lärt sig, hur man bör skriva en låt för att chansen för att folk gillar den ska öka. Isolera samtliga folkslag som någonsin gjort ljud ifrån sig så kommer du att se att de oavsett om de har en miljard toner i sina skalor, eller tre, kommer att föredra vissa kombinationer av dessa toner framför andra. Kan detta beskrivas matematiskt så kan det också förutsägas. Aldrig med garanti för att utslaget i ett enskilt fall skulle visa sig vara i linje med antagandet. Men det kan göras. Men jag håller självklart med om vad jag anar är poängen med ditt inlägg - du kan aldrig skaffa dig en garanti för att du ska sälja sex miljoner plattor, oavsett hur mycket platinumpop du lyssnar på och analyserar. Absolut.

Om en främmande civilisation från, säg Mars, skulle sätta sig och kolla statistik över vilka låtar som sålt bäst i vår historia och analysera dessa matematiskt utifrån samtliga mätbara parametrar skulle de se tydliga mönster. Således skulle de kunna konstruera en låt som jag tror skulle gått hem i stugorna. Givetvis kan jag aldrig någonsin få belägg för detta, och exemplet är extremt långsökt. Men min poäng är densamma. Med tanke på hur stora delar av kommersiell musik som är snudd på identisk finns det återkommande mönster och finns det återkommande mönster kan man få statistiska utslag och kan man få statistiska utslag kan man med mer eller mindre precision, i teorin, återskapa företeelsen i fråga. Ta sedan och undersök vilka intervall som förekommer flitigast, räkna ut deras inbördes relationer och vips - helt plötsligt har du en grovt generaliserad ram för hur en halvhygglig poplåt från 90-talet ser ut. Jag älskar att se på musik som konst och som något oförutsägbart och ständigt nytt. Men det är inte det. Musik följer regler, oavsett om man gillar det eller inte. Om det är ett piano eller två olika benstumpar som trummar mot en trädstam spelar ingen roll. En majoritet av lyssnarna kommer att föredra att tangenterna på pianot trycks ned i en viss ordning, precis som att slå benstumparna mot trädet i en viss rytm kommer att skapa en helt annan reaktion hos åhörarna än ett planlöst och slumpartat bankande. Det skulle absolut gå att räkna ut på matematisk väg - förutsatt att du hade ett grundmaterial att utgå ifrån. Och snälla, säg inte åt mig vad jag ska försöka påstå och inte.

Det gör det väl? Varför skulle annars vissa progressioner vara mer använda än andra?

Jag måste be trådskaparen om ett förtydligende; när jag läste ditt inlägg såg jag framför mig hur du fick en riktigt rejäl kyss från stärkaren, medan de flesta andra verkar ha tolkat ditt inlägg som att du laddade ur dig lite statiskt när du slöt en krets mellan dig och stärkaren. Hur rejäl var egentligen denna "stöt"? Ladda ur sig kan man ju göra på det mesta, men jag förstod det som att det var en duktig pärla förstärkaren serverade.

Livsfara! Rör den inte och ta den till en mekaniker. Ström som kryper utanför kretsen i en stärkare har dödat folk.

Proof of solid quality? Angående Wah-wah kan jag bara hålla med föregående talare, dvs lyssna dig fram. Prova en Cry-baby, en vox, någon av Dunlops andra modeller etc. Det finns många.

Ja den gav mig verkligen mycket tillbaka. Jag fick ut många bra teknikövningar bara från introsolot. Och mitt pentatoniska spel tog ett stort steg framåt.

Sätt på förstärkaren på human volym, precis som vanligt och se till att det går signal genom rören. Slå sedan på dem, ett i taget, med exempelvis trähandtaget på en hammare. Du behöver inte ta i för kung och fosterland, men en mild smekning är för lite. Om du har lösa glödtrådar kan det börja spraka och rassla ordentligt när du anfaller just det röret. Om du fått korrosion i en rörsockel kan det sätta sig tillrätta när du bankar på röret. Jag förutsätter att du tagit ut samtliga rör och granskat pinnarna och ruskat om dem. Annars är det bara att låta stärkaren svalna och ta ut dem ett och ett.

Kan vara ett av förstegsrören låter det som. Vad är det för stärkare du har?

Vad jag suttit och tragglat den förbaskade låten i mina dagar...

Vad han vill lära sig spela måste väl ändå vara upp till honom själv?

Jag hade tagit bort fjädrar och rubbet och istället satt mig och monterat i trästavar och plugg för att få det fast. Det funkar riktigt bra. då kan du dessutom ställa stallet i vilket läge du vill innan du fixerar det, vilket kan vara ett plus beroende på hur sadelvinkeln ser ut på ditt stall. Lycka till!

Läste ditt inlägg en gång till. Vad förväntar du dig att få för resultat genom att micka en kondesare 40 cm bort i en sluten låda? Det är ju inte direkt så att du har någon bra rumsklang som den micken kommer att plocka upp? Jag tror att en skillnad på 40cm i avstånd inne i ett slutet isolationskabinett kommer att ge dig ett extremt burkigt ljud, även om du försöker trolla bort korta vågor med absorbenter i lådan.

Jag antar att du menar att du funderar på att ställa ditt högtalarkabinett i en låda? Ställer du en rörstärkare i en låda utan väldigt god ventilation lär du förkorta livstiden på dina rör rejält. Transistorstärkare är inte lika känsligt. Det går absolut att få bra inspelningsbara ljud med ett isolationskabinett, men det blir inte samma sak som att ha en högtalare i ett rum. Det kan låta väldigt boxigt och instängt. Dessutom är högtalare också beroende av ventilation för att fungera bra och hålla ordentligt. Det finns flera tillverkare som bygger färdiga iso-boxar med mickhållare och högtalarelement, bland annat Randall, Rivera och AxeTrak. Kolla dem för inspiration eller sök på nätet. Det finns flera bra byggtrådar på ämnet.

Amplitube 3 är riktigt bra och flexibelt. Rekommenderas varmt!

Tele med Floyd Rose finns det flera varianter av, dock är ytterst få tillverkade av just Fender. Kolla upp Charvel och deras telemodeller. ESP har också gjort tele-modeller med Floyd. Annars kan du beställa en gitarr från Warmoth som ser ut precis som du vill ha det. Att göra det själv är inte helt lätt.

Jag hjälper dig gärna om du inte har för bråttom. Det är mkt just nu, men sen kan jag spela in det åt dig om du skickar det i proper MIDI.

Rätta mig gärna om jag har fel, men är inte högskoleutbildningarna i ämnena musikproduktion, ljudteknik osv. mest fokuserade på att lära ut det hantverksmässiga, jämfört med att förädla talang? Jag vet dessvärre lite i ämnet, ty själv är jag i full färd med att tillgodogöra mig en vanlig gammaldags universitetsutbildning, utan mixerbord och sångbås...

Intressant ämne. Jag förespråkar lika stora kakbitar för samtliga bandmedlemmar OM det inte är frågan om ett uttalat "stjärnan-och-bandet"-scenario. Men då skall fördelningen också vara klar från början, ingen tvekan om saken. I ett organiskt framvuxet band är allt annat än lika delar bara att garantera framtida missunsamhet och avundsjuka. Det klart att det bitvis kan vara svårt att motivera en likafördelning, men det är vad jag tror fungerar bäst. Jag har själv läst Slash självbiografi, och när man läser om hur Axl ville dela upp procentsatserna ner på decimalerna i olika stora delar blev det ju rent bisarrt... Tror tyvärr ingen fördelning fungerar optimalt i sista änden. Det är alltid en fråga om hur stora respektive egon och självbilder är i ett band. FInner sig bandet i en fördelning gjort efter andra ramar än antalet bandmedlemmar är det väl bra, men rent objektivt har jag svårt att förespråka en fördelning av intäkterna efter arbetsinsats. Men som sagt - det är verkligen svårt.

https://www.studio.se/index.php?showtopic=81181

Ja, eller hur! Men det är ju tyvärr så - musikprylar är de tveklöst roligaste prylarna som finns ☺️ Gott att höra att du gillade recensionen. Får du chans att prova en så gör det!

Tack, kul att du gillade den. Ja, den är verkligen otroligt bra. Helt sjukt. Om den slår HD500 är nog mest en fråga om tycke och smak. Jag har svårt att tro att ljuden i HD500 är lika detaljerade, högupplösta och komplexa, men de är definitivt värda sitt pris. PODen är ju vettigt prissatt med tanke på vad man får. Ultran däremot är väl också på sätt och vis vettigt prissatt, men ack så dyr. Ljudmässigt är min högst personliga reflektion baserat på vad jag hört att Ultran låter mer som jag vill ha ett gitarrljud, men i klassen "bang-for-the-buck" måste HD500 vara vinnare. Helt klart. Nu återstår bara att se hur jag ska göra med Ultran. Jag börjar ju såklart fästa mig vid den Men om jag bestämmer mig för att skicka tillbaka den lägger jag nog ut den på annons först så att folk som är sugna på en Ultra får chansen att köpa en helt ny, utan att vänta flera månader som jag behövde göra.

Nu finns recensionen att läsa! METAL!! 😄

Så fick jag då äntligen min Ultra, som beställdes i augusti och tog fram till November på sig att nå Europa och mig. Jag skulle inledningsvis vilja säga vad den här recensionen är och inte är; den är en reflektion angående Axe-Fx Ultra från mitt eget perspektiv som gitarrist och kommer att beröra hur väl den fungerar utifrån mina behov och krav. Recensionen kommer inte utförligt att beröra de tekniska aspekterna av Ultran, huruvida de drygt sjuttio förstärkarmodellerna låter som sina original eller om digitalt eller analogt egentligen är bäst... För att förstå min slutsats i recensionen bör man förstå mig som gitarrist. Jag är inte längre så mycket av en sökare när det gäller mitt "sound". Jag vet precis vad jag gillar för ljud och hur jag vill att det ska låta, och Ultran kan verkligen leverera de ljuden. Och den gör det bättre än jag någonsin kunde tro. För Axe-Fx Ultra är bra. Otroligt bra. Jag har haft en hel hög med utrustning genom åren, både vad gäller gitarrer, effekter och förstärkare. Jag har avverkat gitarrer från ESP, PRS, Gibson, Fender och Music Man, alla med varierande resultat. Jag har haft förstärkare som sträckt sig från det tidiga nittiotalets små Mesacombos till custombeställda Folkessontoppar. Jag har letat över hela världen efter den perfekta distpedalen. Ja, ni förstår. Vad gäller den digitala sidan av det hela har jag också där provat det mesta, allt från de gamla trötta multieffekterna från 90-talet, via Pod-familjen, till Guitar Rig 2, 3 och 4, Amplitube 2 och 3, Re-Valver, Amp Designer och slutligen Eleven Rack och Axe-Fx. Jag har kort sagt spenderat så mycket tid med att jaga ton att jag hade varit en gitarrvirtuos utan gränser om jag istället lagt tiden på att öva... Men jag har också fått ett bra öra för vad jag gillar och inte gillar, och Ultran är verkligen bra. Faktum är att den är så bra att jag aldrig hört något liknande från en digital modellerare. Som de flesta andra läser jag på ordentligt innan jag köper saker, och om Axe-Fx finns otaliga spaltkilometer att tugga i sig. De flesta är lyriska angående dess förmåga att matcha "känslan" hos en rör-rigg. Den där förbindelsen man kan känna mellan sig och strängarna på guran. Andra talar, rörda till tårar, om dess förmåga att efterlikna slutstegsdistortion på ett aldrig tidigare skådat slag osv. Just dessa två punkter var det jag intresserade mig mest för, och just dessa två punkter är vad som skiljer Axe-Fx från allt annat jag testat. Medan andra modellerare i mina ögon lyckats bra med själva distortionsdelen och förstegskarakteristiken hos många förstärkare har jag aldrig hört något digitalt som har en så komplex och naturlig distortion som Ultran. Jag A/B-ade mot flera nya modellerare och Ultran hade ett helt annat ljud, ett helt extra "lager" av textur i de distade ljuden, en extra dimension. Det lät verkligen levande, sprakande och fräsande, precis som en riktigt bra uppskruvad rörstärkare gör. Det lever, det sprattlar, och när man tuggar i för kung och fosterland så fullkompligt exploderar ljudet i en mjuk, bred och synnerligen delikat ljudvägg. Jag trodde fasktiskt inte det var möjligt att "klona" rörljud på det här sättet, men jag är sannerligen överbevisad. Det känns verkligen som att spela på riktiga grejer, och ljudet håller en såpass hög kvalitet att det är en fröjd att lyssna på. Det är fritt från det högfrekventa restbrus så många andra modellerare bjuder på, och det har en nästan tredimensionell upplösning. Själva spelkänslan är svår att beskriva i detalj, dels för att den är svår att sätta fingret på, men också för att beskrivningarna tenderar att bli lite väl flummiga. Kort sagt så känns Ultran som att spela på en riktigt förstärkare; attacken är omedelbar och reagerar på minsta nyans i anslag, kraft, vinkel etc., och den latency som finns är så kort att iaf jag inte kan uppfatta den. Man skulle kunna skriva ihjäl sig om allt som finns i Axe-Fx och allt som den kan göra. Den kan routa signalen hur du vill, du kan stoppa in effektloopar precis var som helst i kedjan, det finns över 70 förstärkarmodeller, kabinett så det räcker livet ut och fler effekter än man någonsin kan drömma om. Duger inte kabinetten kan du ladda in impulser från tredjepart. Alla dessa effekter kan användas precis som de är, men de är också så komplexa att ett vanligt delay kan innehålla fyra hela skärmar med parametrar, och då måste man ändå scrolla på var och en av dem. Vad gäller förstärkarna kan man på komponentnivå gå in och justera för slutstegstransformatorns cutoff i de höga frekvenserna, eller hur mycket slutsteget ska "sacka efter". Det och ca hundra parametrar till. Det finns synthar, vocoders och arpeggiatorer. Det finns mixers, filter, modulation och allt annat man kan tänkas behöva när man väl designat sin signalkedja. Det finns helt enkelt allt man kan önska sig och mer därtill. Och allt jag provat låter bra. Sådär rent, snyggt och kristallklart som välskrivna digitala effekter kan låta. Och all denna komplexitet styrs förbluffande enkelt från Ultrans frontpanel. Verkar då Ultran vara allt jag hoppades den skulle vara? Låter den så bra som jag trodde och som den massiva hypen gör gällande? JA, och JA! Jag har verkligen försökt, men jag hittar inte något att klaga på. Och jag är petig. Ruskigt petig. Så då är det väl bara att glädjas åt sin nya juvel och köra hårt? Eller? Och här kommer vi till paradoxen, det anti-klimax som Ultran för mig kommit att innebära. Den lät helt enkelt så bra att jag kom ihåg hur mycket jag saknar att ha en otymplig elslukande rör-rigg att spela på. Den rörde upp så många av mina bästa gitarrminnen att jag insåg att jag på sätt och vis glömt bort vad det är som jag verkligen vill höra när jag greppar gitarren och pluggar in. Och när jag gång på gång återvände till samma två förstärkarmodeller för att de lät så oerhört bra insåg jag att det faktiskt är allt jag behöver. Min favoritstärkare i ett bra rum, en bra dist och mitt favoritdelay. Och man köper inte en Ultra för att använda en förstärkarmodell, en bra dist och sitt favoritdelay. Det är som att köpa en rymdfärja för att åka och handla mjölk nere på Ica. Slutligen; jag kan verkligen rekommendera Axe-Fx Ultra till den som vill ha naturtrogna, flexibla, RUSKIGT bra ljud. Den är dyr, den produceras skrämmande långsamt och den ser ut som en relik från åttiotalets värsta rack-era. Men den spelar helt klart i en egen division. Tveklöst. Texturen och komplexiteten i de rena och distade ljuden är otroligt vacker och musikalisk, och i mina öron nära nog omöjlig att skilja från den analoga varan. Men jag behöver inte allt detta. Det visade sig att jag inte ens behöver en bråkdel. Så då får nog pengarna istället gå till den där enda rörtoppen jag ändå kommer att använda Ultran till att kopiera dag ut och dag in...

Fick hem min Axe-Fx Ultra idag 🙂 Recension kommer under de närmaste dagarna. Men första intrycket är ruggigt bra.