Är man totalt talanglös eller?

[Analogfreak (oregistrerad)]

Är musik skickliga konstruktioner gjorda inom snäva ramar för att få musikskaparen att framstå som en jävulsk talang? eller är musik en reflektion av vad du känner, tycker och tänker?

Tack! Dina inlägg får mig att tänka i nya kreativa banor och släppa på prestationspressen.

I andra trådar där du skrivit så är det oftast väldigt intelligenta och kompetenta inlägg du kommer med.

Jag tycker du verkar vara en mycket begåvad person både ljudtekniskt och musikaliskt.

Du kommer med dina råd och synpunkter på ett professionellt och ödmjukt sätt och jag vill ge dig credits för det.

//Fredrik

[Opus99]

Är musik skickliga konstruktioner gjorda inom snäva ramar för att få musikskaparen att framstå som en jävulsk talang? eller är musik en reflektion av vad du känner, tycker och tänker?

Tack! Dina inlägg får mig att tänka i nya kreativa banor och släppa på prestationspressen.

I andra trådar där du skrivit så är det oftast väldigt intelligenta och kompetenta inlägg du kommer med.

Jag tycker du verkar vara en mycket begåvad person både ljudtekniskt och musikaliskt.

Du kommer med dina råd och synpunkter på ett professionellt och ödmjukt sätt och jag vill ge dig credits för det.

//Fredrik

Tack. Fan, kul att få cred 😮

Alltid skitkul att folk känner att dom har nytta av vad som skriv på forumet. Jag förstår hur du menar, har fått en hel del "ahaa" upplevelser här jag med. Finns mycket matnyttigt som folk skriver här.

De sjuka är ju att folk inte alltid menar att leverera en "ahaa"-kaka, men man får de ändå. Ännu sjukare är om man är verbal, och låter som man vet vad man talar om, och så släpper man en mix, som låter som ****** i **** med sned **** på en brunstig *****, då kan det bli ganska konstigt. Så man kan bara hoppas att man kan leverera det man talar om med. Är ju inte alltid så 😳

Jag jobbar på att skriva lite mer kortfattat .. är lite väl uttalad ibland, men faan ... det är ju livet jue. Sägs ju att man lär så länge man har en fungerande lever 😱

Redigerat 16 september 2008 av Opus99

[Analogfreak (oregistrerad)]

Men se det så här! Om du släpper en mix som vissa tycker låter *****i***** så betyder ju inte det att den är så bara för det.

Vi har ju alla olika smak. Min största förebild genom tiderna är David Bowie. Men det är inte många som uppskattar hans musik.

Jag tycker att Ziggy Stardust är en av de bästa produktioner som någonsin gjorts. Men det finns säkert många som tycker den låter skit.

Det jag vill komma fram till är att hur man än gör så finns det alltid nån som kommer såga. Det viktigaste är ju att man själv är nöjd oavsett vad andra tycker. Om jag skulle lägga upp nästa produktion och är supernöjd med den. Så leker vi med tanken att 7 av 10 tycker att virveln är för dov. Då skulle inte jag ändra på det eftersom jag själv är nöjd.

Jag tar tid på mig när jag mixar. Väldigt långsam kan jag vara. Men när mina öron blir mätt så måste jag lägga det åt sidan och göra nåt annat.

Jag gör ett dåligt jobb om jag sitter för långa pass. Jag blir dessutom så jävla less på låten så jag måste ha flera projekt att hoppa mellan. Det händer att jag suttit med en låt så länge att jag blir så jävla less på den så jag lägger ner den.

[Opus99]

Men se det så här! Om du släpper en mix som vissa tycker låter *****i***** så betyder ju inte det att den är så bara för det.

Vi har ju alla olika smak. Min största förebild genom tiderna är David Bowie. Men det är inte många som uppskattar hans musik.

Jag tycker att Ziggy Stardust är en av de bästa produktioner som någonsin gjorts. Men det finns säkert många som tycker den låter skit.

Mm, det är nog så. Vi människor har ju en tendens att vilja enas runt ett gemensamt begrepp, en gemensam uppfattning om vad som faktiskt är bra och dåligt. Vissa går efter rysningar, andra efter svåruppnåeliga prestationer .. somliga minns och känns den plats och situation dom var i första gången dom hörde det ... det är så olika. Sen är det kanske inte lika roligt att spela upp något för någon annan när man själv ryser av det, medans den andra tycker "jaha, så what?", det är väl alldeles för lätt att vi gör saker som andra lätt ska godkänna med, för att slippa det där med att känna sig udda å kufig. Pratar man med många amerikaner, dom med sitt nästan halv-nazistiska evolutionstänkande, så får man ofta höra att om man inte gör det man gör för att överträffa sina föregångare och säkra ekonomisk framgång, så är man en nörd. Men så saknar dom ju förståelse för egenskapen "självironi" med.

Ziggy Stardust, för mig, är massvis med personlighet, tydlig färg, och karln kan inte sjunga .. men lyckas ändå förmedla det som visas upp på ett sätt som är så pass gripande. Nästan motsatsen till "göra hits, bli rik och firad" tänkandet. Hits överlever ju bara någon månad eller två, medan personliga verk som Ziggy Stardust blir ihågkomna i 50-100 år, lätt. Sen sa jag inte "en mix som låter ***** i *****", jag sa "en mix som låter ****** i **** med sned **** på en brunstig *****". Det är faktiskt en jäkla skillnad 🙂

Det jag vill komma fram till är att hur man än gör så finns det alltid nån som kommer såga. Det viktigaste är ju att man själv är nöjd oavsett vad andra tycker. Om jag skulle lägga upp nästa produktion och är supernöjd med den. Så leker vi med tanken att 7 av 10 tycker att virveln är för dov. Då skulle inte jag ändra på det eftersom jag själv är nöjd.

Yes. Samtidigt kräver det där en del självförtroende. Såg på en dokumentär på TV häromdagen om en 12-årig flicka som blev gripen av svenska polisen, misstänkt för ha anlagt en mordbrand. Polisen var så tvärsäkra, och ville bara ha ett erkännande; något annat var inte på fråga och hon hölls i förhör och isolerad ifrån sin familj i 4 dagar. Idag har man visat att hon var oskyldig men psykologer uttalade sig om att det är otroligt sällsynt att en ung människa håller benhårt på vad som är sant när pressen omgivningen verkar så skoningslös. De flesta skulle säga att de gjorde det, stryka medhårs bara för att få komma ur rävsaxen. Verkligheten kan vara lite så, att vi inte orkar stå emot den flod av skilda uttryck som omgivningen sköljer över oss om vi gör något som är så personligt för oss själva. Om man däremot gör en Britney Spears radio-hit och tjänar pengar, då är åsikterna nästan entydiga. Det blir lite att ta det minsta motståndets väg, ta skydd bakom nästan amerikanska ideal: Can't argue with success.

Jag tar tid på mig när jag mixar. Väldigt långsam kan jag vara. Men när mina öron blir mätt så måste jag lägga det åt sidan och göra nåt annat.

Jag gör ett dåligt jobb om jag sitter för långa pass. Jag blir dessutom så jävla less på låten så jag måste ha flera projekt att hoppa mellan. Det händer att jag suttit med en låt så länge att jag blir så jävla less på den så jag lägger ner den.

Det känner jag såväl igen, även om jag är mer tvärtom. Men, då går man ju emot varje naturlig instinkt man har som människa - ungefär som att vara mätt men ändå tvinga i sig mer. Är man då dum i huvet eller disciplinerad? säg det. Är det förresten någon skillnad mellan disciplinerad och dum i huvet? för, som du säger, man får ju oftast fram samma resultat i slutändan i vilket fall. 😛 Om man tvingas lida mer för ett resultat, så måste ju belöningshalten av slutresultatet minska - eftersom man lidit mycket mer. Redigerat 17 september 2008 av Opus99

[ChrilleO]

för mig funkar det så att när jag vill sätta mig och göra en låt, så går det inte. Istället dyker de upp när jag gör något helt annat. Har hänt att jag varit tvungen att smita ut från föreläsningssalen för att gå in på toan och lite diskret nynna in en låtmelodi i telefonminnet, för att jag inte ska glömma bort den.

Att försöka "klämma ut" låtar kanske inte är en jättebra idé. Man kan locka fram dem med saker som kärlek, hat, tristess, frustration, luftombyte etc. men man vet aldrig när de kommer. 😉

haha där kännde jag igen mig själv 😮 bra tips om mobilen 🙂

[nattvaktaren]

Om en tynglyftare tar i precis allt han har...

Min mormor samlar tänkvärda ord från veckotidningarna i en liten bok, redo att tas fram vid middagsbordets konversation, eller till brevskrivning.

Hur gör du, förbereder du dina liknelser och har små uppsatstemplates på skrivbordet eller freestylar du dig fram på forumet?

När en snickare slår i en spik använder han inte Nationalencyklopedin, utan en hammare ty då blir det bättre träff. Den fick du gratis.

[Opus99]

Om en tynglyftare tar i precis allt han har...

Min mormor samlar tänkvärda ord från veckotidningarna i en liten bok, redo att tas fram vid middagsbordets konversation, eller till brevskrivning.

Hur gör du, förbereder du dina liknelser och har små uppsatstemplates på skrivbordet eller freestylar du dig fram på forumet?

När en snickare slår i en spik använder han inte Nationalencyklopedin, utan en hammare ty då blir det bättre träff. Den fick du gratis.

🙂 Faktiskt inte. Ren improvisation. Det skulle ju bli alldeles för långt, komplext och tungläst att klämma ur sig något sånt där i ljud/musik-miljö, så då tänker man efter hur själva grundprincipen - som man vill tala om - ser ut i sin mest råa och basic form. När man ser det, så försöker man hitta något vardagligt exempel som exemplifierar det enkelt och bra 😉

Mormödrar, dom bara fuskar jue

Redigerat 17 september 2008 av Opus99

[antikartellmusikern]

Frustration mina vänner frustration!!!!

Vafalls är man totalt talanglös?

Jag lirar i ett band och vi har speat tsm snart i 2 år och ja de är ungefär så länge jag lirat gitarr över huvudtaget!

på 2 år har vi bara lyckats klämma ut 1 låt! jag förstår mig på grundläggande musikteori etc etc men lusten att skapa har typ försvunnit för de brukar aldrig komma ngt bra från gitarren hur mycket jag än spelar. När jag fummlar runt me skalor etc tycker jag bara de låter helt kasst! Vaf*n ska man ta sig till? denna kännsla av hopplöshet och frustration tar kål på lusten att försöka sig på att skapa en låt 🙂 arrrgh

Gör som Black Ingvars blanda mer 777 med 666

be nån skriva en andlig text så kan du lägga gitarrerna

och er trummis kommer få frispel bakom trummorna

Jag lovar ni kommer bli kungar på skolgården

Rektorn som kanske är pingstvän kommer bli salig 😉

Redigerat 17 september 2008 av antikartellmusikern

[VacUm]

Jag tycker det här är lite intressant, för det ställer frågan på sin spets vad musik egentligen handlar om, och är. Är musik skickliga konstruktioner gjorda inom snäva ramar för att få musikskaparen att framstå som en jävulsk talang? eller är musik en reflektion av vad du känner, tycker och tänker? och viljan att få ur dig det.

I princip håller jag helt med, men dendär frågeställningen låter enklare än vad det faktiskt är. Jag tror alla som söker ett konstnärligt uttryck även har en strävan att komma vidare. Alltså att förtydliga sitt uttryck och utvecklas. Även om man musikaliskt kan redogöra för en åsikt, känsla eller tanke finns det oändligt många sätt att göra det på, och då kommer man inte riktigt undan hantverket och dom mer tekniska aspekterna. Med det menar jag inte att kunna skriva korrekt fyrstämmig sats eller skruva en kompressor så det låter på ett visst sätt, utan mer att det måste finnas en medvetenhet om hur och varför man gör som man gör.

Tror sällan detta handlar om att visa upp talang (om man bortser från Robert Wells-musik och liknande cirkus-nummer). Att göra något väldigt precist och intrikat säger väldigt mycket om kompositören, och i tolkningen av stycket tror jag det vägs in.

Dessutom finns det en del av musiken som inte alls har med den intellektuella uppfattningsförmågan; musiken är vad den är och känslan behöver nödvändigtvis inte kunna beskrivas med ord (som glad/ledsam/arg/trött/whatever), och för mig är det storheten med musik.

edit: Opus: Ditt inlägg är inget uttalande, men en frågeställning.. Ändrade det i mitt svar

Redigerat 17 september 2008 av VacUm

[Opus99]

I princip håller jag helt med, men den där frågeställningen låter enklare än vad det faktiskt är. Jag tror alla som söker ett konstnärligt uttryck även har en strävan att komma vidare. Alltså att förtydliga sitt uttryck och utvecklas. Även om man musikaliskt kan redogöra för en åsikt, känsla eller tanke finns det oändligt många sätt att göra det på, och då kommer man inte riktigt undan hantverket och dom mer tekniska aspekterna. Med det menar jag inte att kunna skriva korrekt fyrstämmig sats eller skruva en kompressor så det låter på ett visst sätt, utan mer att det måste finnas en medvetenhet om hur och varför man gör som man gör.

Tror sällan detta handlar om att visa upp talang (om man bortser från Robert Wells-musik och liknande cirkus-nummer). Att göra något väldigt precist och intrikat säger väldigt mycket om kompositören, och i tolkningen av stycket tror jag det vägs in.

Jo, den lät enklare än vad det är, håller med. Och visst, jag håller med dig, vi strävar ofta framåt. Jag gör det. Ofta har jag känt att jag strävar framåt tills det jag hör/känner på insidan kommer till uttryck på ett 100% rättvist sätt. Sen, så tappar jag lite av ambitionen - om jag inte har fler saker som jag vill få fram. Om jag hör någon annans alster, och upplevr att han fått till det fan så mycket bättre än mig, så känns det inte för mig som att "jag ligger efter" eller nåt sånt; det väcker ingen ambition hos mig. För mig känns det som att jag fick ut det jag hörde/kände på ett sätt som gör det hela rättvisa. Om en annan snubbe får mig att beundra hans alster nästan mer än mina egna så ser jag det oftast som att han hörde/kände något på insidan som .. jag inte hörde eller ännu inte har hört. Så både han och jag gör typ samma sak. Så är det för mig, vet inte riktigt om andra känner igen sig i det.

Men i en del fall handlar det nog om att vilja visa upp talang, trots allt. Vissa kopplar ju ihop andras beundran och gillande som ett tecken på egen förträfflighet, men jag känner att det är en så utarmande väg, som droger nästan. Efter första succéerna måste man ju öka dosen för att få samma kick igen .. så det tar liksom aldrig slut, man blir aldrig nöjd på den vägen. Man blir lätt en rampljus-knarkare. Elvis Presley är ju skräckexempel här.

Dessutom finns det en del av musiken som inte alls har med den intellektuella uppfattningsförmågan; musiken är vad den är och känslan behöver nödvändigtvis inte kunna beskrivas med ord (som glad/ledsam/arg/trött/whatever), och för mig är det storheten med musik.

Där sa du nåt. Det jag tänker på är liksom saker som man känner/ser framför sig på något psyko sätt, typ miljöer, dalgångar, höjder, geografiska landskap, rollspel mellan olika element, färgnyanser, smaker .. det gör så mycket. Musik utan klar melodi är ju exempel på sånt - mycke electronica är sånt. Så visst var det förenklat, de där med att musik bara handlar om att spy ur sig vad som en ligger på tungan för stunden. Sen måste man ju få brudar också .. annars så går det ju fullständigt åt helvete.

Redigerat 18 september 2008 av Opus99