Minnen av musikskapande, hur dom ändras

[Signia]

När man var yngre (och levde i en annan värld en den digitala) så var musikskapandet en högst social och äventyrlig företeelse. Man var alltid iväg ifrån hemmet då. Man hyrde studio och gick in där som en mindre pluton som skulle utkämpa ett slag, man åkte till replokalen och spenderade 2-3 timmar där med kamrater, man åkte till konserter och stod på scenen, vilket innebar en massa transport och organisation och planering (även teknisk sådan), men alltid med den där nerven i kroppen, att ’snart smäller det’.

När man lyssnar på olika inspelningar, även inspelningar från konserter, ser gamla tidningsartiklar som man sparat, så minns man mentala fotografier och små sekvenser från evenemanget. Ibland dom dåliga, ibland dom bra, ibland både och. Man minns folk man beundrade, tjejer man ville ha (o alltid fick 😎), idioter, saker som man ångrar osv. Man kan lyssna på en sekvens i musiken och minnas hur man tänkte just där och då.

Men de sista 15 åren har man börjat göra musik i datorn. Man kommer inte bort ifrån sin arbetsmiljö, och det värsta (för mig) är att när jag lyssnar på musiken från 7-8 år tillbaka, så dyker suddiga minnen av hur blockmönstret och strukturen såg ut i min DAW, för just denna låten. Man kan minnas vilken synt man använde, och något element i låten man stretade med. Men det är de enda minnena man (jag) får ifrån musiken. Inte mycket annat.

I minnet ser det mest ut såhär:

Men inte såhär:

För mig är det lite samma som att .. jag kan inte riktigt göra musik och arra och ha mig framför datorn. För utsikten av en DAW är det mest nollställande som finns. Man söker liksom bara efter nåt som sticker ut, nåt att klicka på, nåt att kolla in, nåt att testa. Man tittar ut på nåt, snarare än att se in i sig själv, och känna.

Jag har börjat lägga märke till det här, i synnerhet dom sista få månaderna. Det är inte menat som nån dysterläpps gnällande om ’bättre tider förr’, utan mer en undran om andra kan känna igen sig lite i det här?

[Casperfren]

Jag kan verkligen känna igen

utsikten av en DAW är det mest nollställande som finns. Man söker liksom bara efter nåt som sticker ut, nåt att klicka på, nåt att kolla in, nåt att testa. Man tittar ut på nåt, snarare än att se in i sig själv, och känna.

 

Jag tror det finns en liten osäkerhet i oss människor när det inte är mekaniska grejer som vi förlitar oss på. En daw är så abstrakt. Jag kommer mycket närmare mig själv om jag lyssnar på cd i stereon eller ännu mera vinyl. Man har mer kontroll. Dawen känns mer nyckfull och man måste jobba i ett virituellt rutmönster. Man kan inte känna böja eller lukta på det. Man känner sig lite utestängd. Man har inte absolut övertag

[d-b (oregistrerad)]

Nej, jag känner inte igen mig alls (och har ändå hållit på med musik sen farfar var ung, ungefär.)

Det sociala har på intet sätt försvunnit bara för att jag kör på en "daw". Folk ses i min studio, vi spelar in, repar och kör live... Det där har ju egentligen ingenting med inspelningsmediet att göra? Det är väl kanske andra omständigheter i livet som gör att förutsättningarna runt musiken förändras?

Att minnas låtar i projekt-fönstrets blockmönster har jag lyckligtvis inte råkat ut för än 🙂

[adrumdrum]

Du kanske borde ställa in skärpan på skärmen så blir det lättare att se vad du gör...

[Signia]

Du kanske borde ställa in skärpan på skärmen så blir det lättare att se vad du gör...

Bjä bjä bjä 😄 var ju meningen att dom skulle se ut lite som suddiga minnesbilder ju 😉

[adrumdrum]

Bjä bjä bjä 😄 var ju meningen att dom skulle se ut lite som suddiga minnesbilder ju 😉

"jasså" 😄

annars tycker jag minnena av musikskapande mäst består av teknik som inte funkar.

Jävla opiska utgångar som inte vill synka med ett ljukort som tappar anslutning, och när det ansluter så är det graft jordbrumm, BBBBBBBBBBBBBBBBBBBBuuuuuuuuuuuuuuuu!. 😠 :angry: 😠

men annars är det kul med musikskapande 😄

[Martin]

bortediterat

Redigerat 10 februari 2014 av Martin

[tvåtakt]

Tyvärr känner jag också igen mej lite grann, men det är nog inte så mycket att göra åt mer än att gå till "riktiga" studios ifall man är sugen på att minnas sånt.

Jag tenderar dock till att komma ihåg musicerandet i inspelningen mest, så när jag tänker tillbaka på inspelningar så är det inte den teknik jag använt som jag minns.

Å det är ju skönt iallafall 😄

[Erik dP]

Hmm..."Minnen av musikskapande..."

...I mitt fall är det snarare musikskapande av minnen.

(Blev det off-topic nu?)

Redigerat 15 november 2013 av Erik dP

[laban1]

För mig är det lite samma som att .. jag kan inte riktigt göra musik och arra och ha mig framför datorn. För utsikten av en DAW är det mest nollställande som finns. Man söker liksom bara efter nåt som sticker ut, nåt att klicka på, nåt att kolla in, nåt att testa. Man tittar ut på nåt, snarare än att se in i sig själv, och känna.

Vackra ord, lite poesi faktiskt! Kanske längtar du mer tillbaka till en annan tid då man var på gång och det mesta var nytt och spännande.

Annars är det kanske "mitten på november-depp" som smyger sig på. Du hade inte skrivit detta i mitten av maj?

Så här års bör man ta en promenad ute mitt på dan, - syndar själv med detta, kanske dags att börja när jag tänker på det.

Redigerat 15 november 2013 av laban1

[D Vibe]

Jag tror det finns en liten osäkerhet i oss människor när det inte är mekaniska grejer som vi förlitar oss på. En daw är så abstrakt. Jag kommer mycket närmare mig själv om jag lyssnar på cd i stereon eller ännu mera vinyl. Man har mer kontroll. Dawen känns mer nyckfull och man måste jobba i ett virituellt rutmönster. Man kan inte känna böja eller lukta på det. Man känner sig lite utestängd. Man har inte absolut övertag

Väldigt mycket "man" och generaliserande av andra människor utifrån dina självcentrerade värderingar och föreställningar.

Jag är född 79 och har använt datorer som verktyg och instrument vid musikskapande sen jag var runt 8 år gammal. Jag känner mig inte alls igen mig i era beskrivningar.

En sak som alltid genomsyrat mig är att jag alltid har sett musikskapandeprocessen som något oerhört personligt och ... letar efter ett ord.. hatar när ordförrådet i hjärnan låser sig 😉... men att musikskapandeprocessen tillhör mina innersta tankar som jag inte alltid ens vill dela med mig ens till mina allra närmaste. Så jag ser det inte som något socialt, tvärtemot vad många andra gör...

[Casperfren]

Fast jag skriver att JAG TROR. Inte att det är så

[Casperfren]

Och det är ju uppenbart att jag drar från mina upplevelser iom att jag utgår från vinylen som jag beskriver i början och utvecklar från det

[D Vibe]

Fast jag skriver att JAG TROR. Inte att det är så

Okej.