allansson

Tror nog snarare att man kan tanka Windows Vista utan DRM på PirateBay en vecka innan officiell release 🙂

🙂 Måste va rätt så knepiga texter på de där låtarna om de går att få ihop med de fyra "bokstäverna" (A, T, G, C) som DNA består av... 😆 Jo den där Bruce är en jävel på att skriva texter.... 🙂

Dags att dra mitt strå till stacken då, och konstruera min album topp-tio (eller egentligen blir det en topp-sjutton... kunde liksom inte sluta när jag väl börjat... 😕 ). Jag har ingalunda baserat denna lista på vilken effekt dessa album haft på musikvärlden, utan den är helt och hållet baserad på hur de har påverkat mitt liv... Börjar bakifrån för spänningens skull... 17. Kind of Blue - Miles Davis Det första och enda jazzskiva jag köpt. Inte den enda för att jag inte gillar det, utan snarare för att jag antagligen skulle bli besviken på alla andra album i den genren. Den här skivan har helt enkelt något helt oförklarligt över sig, som verkligen griper tag i en och dra med en in i musiken... underbart bra helt enkelt... 16. Gustaf Kjellvander Proudly Presents The Fine Arts Showcase & The Electric Pavillion En, tror jag, ganska okänd skiva. Tyvärr. Hela skivan har ett ganska Lo-Fi-sound över sig (vilket jag bara kan anta är ett medvetet val från herr Kjellvanders sida) och allt känns primitivt på ett brilljant sätt... allt utom texterna som är så oerhört djupa och mångsidiga att inga borde kunna lämnas oberörd. 15. Last Broadcast - Doves Skulle vilja beskriva den här skivan, och gruppen i helhet, som en mix mellan Radiohead, Coldplay och Pink Floyd. Första låten (bortsett från introt dvs.) "Words" drar genast in en i en skiva som är, enligt mig, så nära perfektion att det är läskigt. Med låtar som "Ther Goes the Fear", "Satellites"och "Pounding" får den här skivan en väl förtjänt 15:e plats. 14. To Die Alone - Moneybrother Moneybrothers andra skiva som soloartist är helt underbar. Melankolisk... ja, men inte desto mindre bra. Texterna är simpla men briljanta på det där sättet som får en att tänka "Varför kom inte jag på det där?". Är även väldigt tacksam att Moneybrother hållit sig borta från sin falsett-röst, vilken jag anser förstörde stora delar av hans första album "Blood Panic"... 13. Isola - Kent En av de första låtar jag älskade av Kent var nog "Saker Man Ser" och det var just denna låt som fick mig att köpa denna skiva, vilket skulle visa sig vara ett lyckat drag. Enligt mig är "Isola" Kents juvel, där varje låt smälter samman och bildar vad man kallar ett riktigt album. Man kanske hittar Kents bästa låtar på Hagnesta Hill elller Vapen & Ammunition, men som helhet tycker jag att denna skiva är klockren. 12. Alligator - The National Har bara ägt och lyssnat på den här skivan i kanske en och en halv månad men ändå har den lyckats kämpa sig upp på 12:e plats. Jag skulle vilja påstå att denna skiva är 2005 års bästa album och att gruppen The National är musikvärldens bortglömda prinsar. Hela skivan är fylld av en sorts melankolisk optimism, där depressionen är en eftertraktad egenskap istället för ett handikapp. Den är så fylld till kanten med både självgodhet och självhat, skönhet och fulhet, och minnesvärda textrader som de i t.ex. låten Karen:"Karen put me in a chair, fuck me and make me a drink, I've lost direction and I'm past my peak" och raderna från Geese of Beverly Road "Oh Come be my waitress and serve me tonight, Serve me the sky with a big slice of lemon". Skall ni någonsin köpa en skiva av en grupp ni antagligen aldrig hört så låt det för guds skull bli denna... 11. O - Damien Rice Det finns ingenting med denna skiva som inte stämmer. Texterna, musiken. låtordningen och även omslaget, med bilden av två figurer som verkar vara ritade av en sexåring över vilka det stor "You" och "Me", är helt perfekta. Damiens texter är allihopa små poetiska mästerverk med en skönhet som verkligen göder ens romantiska tankarna (tidsepoken, inte blommor och middag över ett ljus) och tillsammans med hans röst och gitarr bildar de en treenighet som får självaste gud att blekna (ursäkta blasfemin)... Precis som med "Kind of Blue" ligger det någon odefinerade storhet över denna skiva, en storhet som kanske inte står att finna i varje enskild låt utan i lyssningen av hela alstret. Favoritlåtarna är "Cold Water", "The Blower's Daughter" och "Eskimo" (som lustigt nog avslutas med lite Finsk Opera). 10. Dark Side of the Moon - Pink Floyd Denna skiva är, enligt mig, egentligen ingen skiva utan en enda lång låt, då varje låt går in i varandra, vilket gör det väldigt svårt att lyssna på en enskild låt. Om man t.ex. bara vill lyssna på "Us and Them" får man vara beredd på att ta emot det plötsliga slutet på låten, då den egentligen bara fortsätter in i nästa låt på skivan. Personligen ser jag DSOTM som Pink Floyds mästerverk, vilket jag nog inte är ensam om. Den har en särskild plats i mitt hjärta då det var den första Pink Floyd skivan jag ägde och hörde, vilket öppnade dörren till ett av tidernas största band. Styrkan hos Pink Floyd tror jag ligger i deras förmåga att göra episka låtar (Us and Them, Great Gig in the Sky, Brain Damage och Eclipse) som nästan bokstavligen får ens huvud att explodera... Den här skivan innehåller även ett av mina favorit saxofonssolon, dvs. det i "Us and Them". 9. Automatic for the People - R.E.M. R.E.M.s bästa. Allting är så lysande att man från första låten bara sitter stilla och lyssnar, helt omedvetandes om den utomstående världen. Stipes texter är så kryptiska att de nästan skulle kunna handla om vad om helst, men de känns ändå så målmedvetna att man sitter och nickar lätt för att visa att man förstår precis vad han menar med dem. Bland de mer lättsmälta låttexterna hittar vi "Everybody Hurts", en låt som inte gått många förbi, men vars öppenhet och insikt aldrig lämnar en helt oberörd. Alla instrument är så otroligt bra inspelade, speciellt de akustiska gitarrerna som måste vara några av de bäst inspelade någonsin, och hela skivan i sig är ett mästerverk inom mixningskonsten. 8. Gold - Ryan Adams Första gången jag hörde denna skiva var när jag på en mattelektion satt och lyssnade på några skivor jag lånat på biblioteket. Bland dessa skiva fanns denna, och så fort jag tryckt på play var jag fast i vad jag skulle vilja kalla Ryan Adams-träsket. När lektionen var slut, skolkade jag från resten av dagen bara för att åka in till Örebro och köpa mig ett eget exemplar av skivan. Efter att jag köpt skivan måste jag ha lyssnat på den nästan konstant i en månad eller så. Låt efter låt efter låt satt jag fängslad av Ryans säregna men alldeles underbara röst, och lyssnade när han sjöng om kärlek som är för stark för att dö, kärlek som håller på att dö och kärlek som redan dött. Spelar ingen roll om alla säger att "Heartbreaker" var hans topp, och att han därifrån bara gått nedåt. Detta album är hans bästa, och även ett av de bästa jag någonsin hört. Punkt. 7. Highway 61 Revisited - Bob Dylan Aldrig förr hade jag hört någon sjunga med ett sådant hat för någon annan, som första gången jag hörde "Like A Rolling Stone". Öppningsspåret på denna skiva är en av de bästa låtarna genom tiderna, och skivan i sig är inte mycket sämre. Från den inledande smällen på virveln i "Like A Rolling Stone" till den sista anslagna strängen på gitarren i helakustiska "Desolation Row" andas detta album perfektion. Skivan visar upp en ung Dylan i toppform och innehåller några av hans vassaste texter någonsin. Blande de bästa finner vi den kusliga "Ballad of a Thin Man", vars pianoriff måste vara ett av det bästa någonsin. En perfekt skiva att lyssna på om man vill blåsa av lite aggressioner. 6. A Rush of Blood to the Head - Coldplay Anledningen till att jag började lyssna på Coldplay var på grund av en tjej jag gillade. Även om det inte blev något mellan oss två så är jag fortfarande tacksam för den förälskelsen då den tog mig till "A Rush of Blood to the Head". Aldrig trodde jag att någon som sjöng så dåligt som Chris Martin (för ingen kan ju direkt säga att han har en, i den bemärkelsen, fin röst, även om den verkligen passar bandets musik) skulle kunna förmedla så starka känslor som han gör. Jag tror det är blandningen av hans gripande texter och det sätt som hans röst liksom skär sig i slutet av raderna (Jag tror att de som lyssnar på Coldplay förstår vad jag menar) som gör honom till en bra sångare (Nej, jag säger inte emot mig själv. Han sjunger dåligt, men som sångare gör han ett suveränt jobb). Bland favoritlåtarna finner vi "The Scientist", med raderna "Questions of science, science & progress do not speak as loud as my heart" som får mig att tänka på alla fysiklektioner jag tänkt på ovan nämnda tjej istället för att hänga med på vad som hände framme vid tavlan, och "Warning Sign". 5. Ok Computer - Radiohead Att gå från The Bends till Ok Computer var för mig lite som att gå och lägga sig och sedan vakna upp i en annan dimension, först blev jag skrämd men efter att jag gett det en andra, tredje, fjärde, etc. chans började jag inse att den nya dimensionen kanske till och med var bättre än den gamla. Borta var den uppenbara pop-rocken från The Bends, och i dess plats fanns istället en mycket mer lågmäld samling låtar, som fullständigt andades av livets meningslöshet. Det var en skiva som passade perfekt för en allt för gammal 17-åring, med förkärlek för depressioner och apati, som inte såg någon annan framtid framför sig än att jobba bakom disken på ett McDonalds hela sitt liv. Den låt som slog mig hårdast var nog "Let Down", och då framförallt raderna "One day I am gonna grow wings, a chemical reaction, hysterical & useless", vilka jag inte alltför sällan fann mig själv med att sitta och mummla för mig själv. Jag återvänder fortfarande frekvent tillbaka till Ok Computer och även om jag inte tar dess budskap lika bokstavligt, så fortsätter detta album att bara växa och växa. 4. Blood on the Tracks - Bob Dylan Att glädjas åt andras olycka är fruktansvärt, men i detta fall kan inte göra något annat. För skillsmässan från Sara innebar att Bob Dylan fick material till att göra Blood on the Tracks, vilket jag är evinnerligt tacksam för, då detta är det bästa album han släppt. Redan från första låten "Tangled Up in Blue" stod det klart för mig att detta album var något alldeles extra. Dylan hade på detta album till stor del övergett den surrealism som färgat hans tidigare alster. Hans texter var nu mer ärliga och öppna, vilket för en gångs skulle gav lite insikt i vad han verkligen var för en människa. Men det är inte bara de starka texterna som tagit detta album till plats fyra, utan det är även musiken som inte lämnar någonting att önska. Den är aldrig för mycket, men aldrig heller för lite. Allt är perfekt avvägt, och sätter man på första låten kommer skivan att vara slut innan man vet ordet av det. Nej, en klar favorit. Nu och för alltid. 3. Born to Run - Bruce Springsteen Att detta album nästan sög livet ur Bossen och hans E-Street Band, är nästan förståeligt då man genast inser hur genomtänkt allting är. Varje ton, varje ord, allting är så noggrant planerat att man inte kan undvika att älska detta album. Och är man ung när man första gången hör detta album, kommer det nästan definitivt att förändra ens liv. Det gjorde det för mig, när jag köpte det i slutet av nian. Här fanns allt en naiv tonåring någonsin kunde önska: drömmar skulle uppfyllas, kärlek upplevas, framgång uppnås. Och allt låg längs motorvägen, någonstans bortom horisonten. Öppningspåret "Thunder Road" är i min utsago världens genom tiderna bästa låt. Hela tanken på att hämta sin tjej och bara ge sig av från en plats som är så bekant att den hemsöker dig om nätterna tilltalade, och tilltalar mig än, på ett så fundamentalt sätt att jag nästan börjar darra av tanken. Sedan har vi låten "Backstreets" som fullständigt kokar av ilska blandat med övergivenhet och sorg, något jag tror att de flesta känt en eller två gånger i livet. Det är svårt att inte gripas med när Springsteen spottar ut raderna "But I hated him, and I hated you when you went away". Titelspåret är även det ett mästerverk utan dess like. Denna låt är väl egentligen hela grundtanken bakom i alla fall 80% av Bossens musik, fast i en mycket starkare koncentration. Från och med de första slagen på trummorna till de avslutande ropen, glöder denna låt av en vilja att ta sig någonstans i livet, att finna vad man verkligen söker, allt detta sker givetvis med sin flickvän vid sin sida. Sist men absolut inte minst bland de särskilt nämnvärda låtarna har vi "Jungleland", ett musikepos utan dess like. Finns inte så mycket mer man kan säga än att det är perfekt. Innehåller det, enligt mig, bästa saxofonsolot någonsin. 2. Nevermind - Nirvana Det finns inte många album som känns som ett slag i magen, men detta är ett av dem. Jag menar det inte som en dålig sak (för vem gillar egentligen att bli slagen?), utan jag menar att från och med "Smells like Teen Spirit" till och med "Something in the Way" (eller "Endless Nameless" om man nu ska vara fullsändigt korrekt) är detta album så fullpackat med sanning att det överrumplar en. Jag läste en gång om Kurt Cobain att han lär ha sagt att han inte brydde sig om texterna, utan att det var musiken som var det viktiga, vilket är något som jag alltid kommer ha svårt för att tro. För att även om han struntade fullkomligt i texterna så lyckades han alltid hamna precis mitt i prick. Det finns ingen text som man måste anpassa lite för att få den att passa in på sitt eget liv. Nej, hans texter är som livet självt(i alla fall under tonåren). Egentligen tycker jag att "In Utero" är Nirvanas bästa album, men den skivan hade aldrig samma effekt på mitt liv som Nevermind hade, därför tycker jag att Nevermind hörde bättre hemma på andra platsen. 1. Darkness on the Edge of Town - Bruce Springsteen Här är den. Min heliga Graal. Den skiva jag gladeligen skulle ta en kula för, om den någonsin befann sig under pistolhot (eller nej... men ni förstår vad jag menar). Här har vi en skiva som jag älskar så högt att jag knappt vet vart jag ska börja. Jag kan ju berätta att jag spelade den bokstavligen konstant i ett halvår. Jag kom hem från skolan och satte denna skiva på repeat på stereon och lät den gå varenda sekund jag spenderade hemma, till och med när jag sov. Varenda dag i ett halvår. Jag måste spelat den så mycket att man i ett DNA-prov skulle upptäcka att vissa av mina DNA-sekvenser har kodat om sig och bildat texterna till låtar som "Something in the Night", "Racing in the Streets" och titelspåret "Darkness on the Edge of Town" eller någon av de 7 andra perfekta låtarna på denna skiva. Hela detta lyssnandet kan verka en aning psykotiskt, och det kanske det är, men då är det en psykos jag inte skulle vilja bli av med för allt guld i världen. Och det faktum att jag tycker om detta album mer och mer för varje gång jag lyssnar på det ser jag som ett bevis på att det verkligen är ett sant mästerverk. Jag tänker inte skriva mer om detta album, då ag blir allt för uppjagad och skulle kunna hålla på i en och en halv evighet, utan jag tycker att ni ska köpa det, lyssna på det och älska det så möts vi i mörkret i utkanten av stan. Japp. Här har vi min lista... blev typ 20 ggr längre än vad jag trodde den skulle bli menmen...

Håller verkligen med på den punkten... de billigaste micstativen orkar inte riktigt med tyngden av mikrofonerna... och av de två jag köpte tillsammans med min studioutrustning gick det ena sönder säkert en månad efter att jag köpt det... det andra gick sönder efter lite mindre än ett år...

själv brukar jag oftast skriva en text först, som jag sedan tonsätter... har dock drabbats av skrivkramp det senaste halvåret... 😉

har nog tipsats ganska frekvent om den sidan... men en gång till kan väl aldrig skada 😉

lessen, moberg... jag var inne på dig först, men sen kom Pwayne med sin tonartshöjning och det vet väl alla: det är verkligen ingen schlager utan tonartshöjning... personligen tänker jag gå och gräva ner mitt huvud i kudden och gråta ett tag för att alla sjunger så J*VLA mycket bättre än mig... 😄

🙂🥰🥰 ps. håller med: j*ligt B, men roligt ändå tycker jag ds.

tycker det låter lite neil young & crazy horse... och dem är det inget fel på 🙂 sången påminner dock mer om sångaren i blur, iaf så som han sjunger på albumet "think tank" lyssnar förvisso på skithögtalare men jag tycker trummorna låter lite för dova och ligger lite långt bak i mixen... jag skulle vilja ha en aningen tydligare virvel... men jag är inget proffs på att mixa och jag lyssnar som sagt på dåliga högtalare... 😄 annars gillar jag det... 🥰

TÄnkte på det också. Ena spisen var iof helt sönderslagen. Men de borde väl byta nån grej inför varje spelning? stammisar på elgiganten kanske? 😏

äsch.. fy fan va bra... lika catchy som "king of bongo" med manu chao... känns som att man kommer gå och nynna på den här låten resten av kvällen...

Välkommen!

prövade neokillern, men jag tyckte att den tog väldigt mycket processorkraft... kanske bara är jag som har en skitdator dock... 😏

Men man kan ju verkligen börja fråga om det inte var bättre förr när man gillar musik som var före sin tid bättre än den som finns nu... så är det för mig... jag tycker att musik från 60-70-tal är mycket bättre än det mesta som släpps nu, även fast jag själv är född på 1986... sen är det ju givetvis en rent subjektiv fråga... (ps. är också lite full nu... ds.)

Antar att det var ett skämt???

jag har inte så stor koll på instrumenten du snackar om... men det låter som att du har att göra med en pitchshifter att göra, som antingen gör om tonen eller lägger till en ton som ligger på kvinten över din ton. Eller så kan det röra sig om flera oscillatorer som har olika inställningar på semi-reglaget... dvs en oscillator spelar på den ton du spelar på, låt oss säga på tonen C, en annan oscillator har inställningen 7 på semi reglaget så spelar synten på primen och kvinten... Dessa inställningar lämpar sig absolut inte för melodier (Om melodin inte skulle vara rytmiska variationer på en ton) utan är nog bättre för att ha som ackompanjemang i en ackordbaserad låt... grejen är att en sån inställning blir till ett 5-ackord (C5, D5, E5 etc)... vilket är samma sak som ett rockackord, powerchord eller vad man nu vill kalla dem. alltså spelar man bara ackord med den inställningen... finns antagligen med för att gör det lättare för dem som inte orkar trycka på två tangenter samtidigt... har antagligen ingen aning vad jag snackar om, men då är det fritt fram att rätta mig...

jobbigt att behöva köpa en ny spis efter varje låt....

du kan väl göra en låt med bara akustisk gitarr och sång?

The National - All the Wine

Klåparen med Kent

New York City Serenade och Incident on 57th street med Bruce Springsteen... vet inte om det ärsån stil du letar efter men pianot i dessa båda är fantastiskt...

😠😳😉 verkar som alla de som gör alla fejkade operativsystem till tvserier/filmer börjar bli lata... orkar inte gör något eget... vem vet snart får vi kanske se folk sitta och hålla på i win XP?

Killen som aldrig ger upp 😏 ... men men, trägen vinner.

Gillar helt klart den sista låten bäst (tycker sån här musik skall vara intrumental)... men alla håller väldigt hög klass... bra jobbat. 😆

Bekräftar mina tankar om att musiken som ett sätt att uttrycka sig är på väg att dö ut... Bara en massa skräp på listan ... 😏