När jag började lyssna på Beatles sa min far, som då uteslutande lyssnade på dragspelsmusik, att " - hur kan du lyssna på det där? Det är ju bara slammer och oljud!"
Din mossiga stofil tänkte jag för mig själv.
När min son började lyssna på rap hörde jag mig själv säga "hur kan du lyssna på det där? En massa bullshit med snodda slingor som andra gjort?" Det fick mig att börja fundera lite.
Det är väl så att musiken utvecklas mer än dess lyssnare? Man fastnar i sitt tidsfönster, där fönstrets storlek naturligtvis är individuellt. En del har fönstret på vid gavel och tar in det mesta som kreeras, och följer utvecklingen. Andra har en liten glipa som motsvarar spannet när de var 18-24 år, som de vårdar resten av sina liv.
I vissa fall har det säkert kopplingar till livsglädje, betigning alltså, typ Pavlovs hund. När man hör musiken från den tidsperiod man levde som intensivast så gillar man den typen av musik eftersom den är förknippad med positiva känslor. Det innebär att vi kommer att ha musikaftnar på ålderdomshemmen om 50-60 år där traktens dj kommer förbi och lirar den sortens musik.
En liten bräcklig gubbe kommer att rulla fram i sin stol och bakom syrgasmasken väsa fram till Dj:n - Har du nå't med *vääääs* 50 cent, fan asså, jag tycker att *väääs* han äger fett fortfarande...
Jag menar att vi får respektera att en del får nackspärr när fönstret står öppet, och andra börjar svettas när glipan är för liten. Det är individuellt och du kan aldrig övertyga den som svettas att det blir bättre om vi stänger fönster helt, och tvärtom. Sådana diskussioner slutar alltid med Hitler och Nazister, helt enligt Godwins lag. Vi är alla barn av vår tid och vår musik, mer eller mindre.
Jag har svårt att förstå en del musik, men jag skulle aldrig komma på tanken att dissa den eller dess lyssnare. Tänk om min pappa hade fått bestämma, då hade vi alla uteslutande lyssnat på dragspelsmusik....