Själv brukar jag börja en låt med en trumrytm som jag sen lägger ett gitarrkompriff på, som jag oftast lägger nån slags leadslinga/melodi över. Sen lägger jag basen, och då brukar jag oftast ta bort det ursprungliga kompriffet och lägga dit ett annat som livar upp landskapet mellan trummor och bas. Sen när det börjar rycka och slita på ett skönt sätt går jag vidare till nästa del. Brukar dra ihop ett intro, en vers, en brygga och en refräng till att börja med. Sen sitter jag och klipper och klistrar delar fram och tillbaka, testar lite olika trumkomp osv. Sen kanske jag drar dit ett stick om det behövs. Sist av allt försöker jag få dit nån slags sång. Då kan det vara så att riff och rytmer blir helt omkastade.
Fast oftast gör jag allt det ovanstående på en och samma gång ungefär. Ett totalt kaos som sakta silas till nånting som skulle kunna kallas för en låt. Men i 60/70% av fallen så åker materialet på soptippen. Om jag kommer så långt att låten blir klar utan att ha kastat den under resans gång så sparar jag den. Då är den klar och får en enkel biljett ut i cyberrymden eller till en bit vinyl (tyvärr alltför sällan just vinyl).
Under tiden brottas jag med hopplöshet, glädje, ångest, hat, sömnlöshet, eufori och så vidare... Om en låt kan överleva alla dessa känslotillstånd så är det enligt min mening nånting rätt speciellt, hehe.
Dom bästa låtarna jag har fått till är dom som har kommit till i en enda session. Men det är sällan som stjärnorna tycks vara uppradade till fördel för sånt skapande 🙁