Det där är sant, men som du säger, det är ju skitsamma 🙂 ... bara siffror. I sverige ökar väl dock sekulariseringen (om jag inte är helt ute och cyklar). Förmodligen som en följd av ökad upplysning.
Och det är festligt hur man bildar sig uppfattningar om hur folk ser ut när man bara läst o inte sett 😮. Jag föreställde mig inte dig som en hamnbuse efter dina tämligen vänliga inlägg här. Å andra sidan sitter väl buset inte i tatueringarna... snarare i blicken;) Well well, det var en parentes.
***
Att religiositet är så utbrett tror jag beror på djupt mänskliga behov. Vi behöver andlighet, eller kanske snarare - vi drabbas av den. Vi upplever alla ögonblick av vad man diffust får kalla för "magi". Som musiklyssnare kan en sjungen ton av en sångerska kliva rakt genom kroppen och få en att brista i gråt. Eller en solnedgång från fjälltoppen, eller känslan av samstämmighet när man giggar och slår an första tonen på gitarren. Allt stämmer. Som nybliven förälder kan man plötsligt inse meningen med livet; allt annat blir bara strunt. Osv.
Och å andra sidan finns det katastrofer. Resten av familjen dör meningslöst i en olycka. 17åringen begår självmord. Estonia. Osv. Man hamnar i en blöt fläck på golvet och får kämpa för att andas.
Dilemmat är att religionen (utövningen av den, kyrkor, samfund...) i någon mening tagit beslag på terminologin kring det här. Man "känner guds närvaro" och kan prata om det. Det ges en rimlig förklaring som man kan vila i, eftersom man tror på den. Det finns verktyg, det finns ett språk.
I den ickereligiösa verkligheten söker man oxå svar på det här, men man river ofta i fel ställe. Det är ju jävligt ointressant att få veta att det är nån kemikaliebrist i hjärnan som gör att man tappar fotfästet när orsaken är att man tappat en anhörig. Det är inget kul att förklara känslan av att vara nykär som ett kliniskt sjukdomstillstånd heller.
Psykologer och kuratorer kan komma nära, men inte riktigt hela vägen.
Jag vet inte riktigt hur man ska tackla problemet. Om det nu är ett problem? Man kan ju se det från två håll; antingen så får man lära sig att tackla "andlighet" (hitta på ett bättre ord?) utanför kyrkan, eller så är man nöjd med att det finns en kyrka som kan ta hand om just det här.
Eller jo, det är ett problem. Åtminstone för en ateist i behov av andlighet. Just därför att kyrkan nödvändigtvis måste ha med sin gud.
1+