JJRockford

Försök förstå vad det är dom gör med ljudet, istälet för vilka pluggar som används. Och försök sen gör samma sak med de pluggar som följer med Cubase. Dom borde vara tillräckligt bra. Det går liksom inte att säga "exakt såhär gör man med baskaggen". Det kommer ju alltid variera från låt till låt. Visst kan man prata om generella saker som att själva klicket i baskaggeljudet ligger någonstans runt 5000 hz o s v, men exakt hur det där ska skruvas för att passa bra i en viss låt kommer alltid att skilja.

Hur en låt ska mixas beror ju helt på vilka instrument som används, vilken stil det är, tonart, tempo och en massa andra saker. Kolla under "butiken", Studio har gjort flera specialnummer om mixning. Köp och börja träna, det är det enda som hjälper i längden. Du kan också få stor hjälp här på forumet, lägg upp dina alster i avdelningen för låtkritik, så kan folk ge dig tips om förbättringar. Sen börjar det ju komma fler och fler pluggar som kan underlätta i början, t ex Toontracks EZMix.

Editera gitarrerna så att det blir ännu tajtare? När det går undan sådär så kan ju även små tidsdifferenser göra så att två anslag (en från vardera kompgitarr) så att säga äter upp varandra och suddar ut attacken. För inspelningar i framtiden kan det väl annars vara bra att tänka på gitarrförstärkare oftast har svårast att dista basfrekvenserna. Jag vet inte om det här funkar för alla ljud, men för lite mer klassisk hårdrock är ju en treblebooster helt grym. Upplever oftast ljudet som luftigare och med mer attack efter att man kopplat in en. Skaffa även en DI-box med "directlink" utgång. När du spelar in kopplar du "direct link" (så heter det i a f på min Behringer Ultra-G) till förstärkaren och sen DI signalen direkt till någon inspelningskanal, så att du spelar in själva gitarr-signalen. Då har man så att säga en "nöd-utgång" om man inte får till det riktigt med det inspelade ljudet från gitarrförstärkaren och lägga till det som behövs via någon plugg.

Precis så 🙂 Förhoppningsvis når man upp till verkshöjd, men det är väl mest någon slags bonus!

No offense, men det här kanske är en anledning så god som någon att försöka stjäla lite mer från annan musik? 😉 Fast nog kändes en del av ackorden/ackordföljderna ganska bekanta? Och visst går låten i något sådan där jämn 4/4 takt?

Hur går det här, dyker det upp några tips på låtar som är helt unika?

På tal om "Pensados place", har du provat att googla (eller snarare "youtuba") efter andra mixnings-guider? Typ "Electronica mixing tutorial". Gissar att det finns en hel del. Säkert av varierande kvalitén, men ibland kan ju även dåliga idéer leda till något bra!

Fint med lite extra input! Hade såklart kunnat lägga upp själva stycket av låten här, men jag är ärligt talat inte speciellt bekväm med att visa upp ofärdiga låtar. Det är inte för att jag är rädd att någon ska sno/kopiera eller så, utan för att låtarna förmodligen för många är i ett rent olyssningsbart skick. Själv har jag ju mycket info i mitt eget huvud samtidigt som jag lyssnar och "vet" hur det kommer att bli i slutändan. Men det är ju t o m svårt att förmedla till sina bandkompisar ibland 🙂

Egentligen vet jag ju, rent logiskt, att det finns en massa bra strator som inte är byggda i USA. Sångaren i bandet, som är gitarrnörd på en helt annan nivå än mig, tycker t ex att jag ska köpa en Schekter-strata. Han har även varit inne på Suhr. Men sen har man ju den där känslomässiga delen av sinnet som är svårare att råda över... 🙂 Man kan väl säga att Fender, i mitt fall, förmodligen lyckats ganska bra med sitt varumärkesbyggande. Kanske på samma sätt som att jag tycker att jag t ex får någon slags djupare koppling till Formel-1 när jag dricker en Red bull... Egentligen tror jag att en Gibson Les Paul på sätt och vis hade passat mig bättre. Slår kanske hårt på strängarna och upplever det som att en LP är lite mer förlåtande där. Men jag har nästan aldrig hittat någon jag trivts med. Undantaget är någon ganska billig Japan-kopia (typ Hondo) som jag då och då lånade av min gitarr kollega i VII Gates. Bygg-kvaliten var inget vidare, en del bandstavar stack ut så att man nästan riskerade att skära sig på dem. Men den var på något sätt väldigt tacksam och förlåtande att spela på. Nåväl, USA-strator efter 1985 verkar vara det jag ska hålla utkik efter 🙂

Vi håller på att spela in lite nya låtar nu. En av låtarna växlar mellan Bbm till Gm på ett ställe, och sen tillbaka igen efter ett antal takter. Just det tonartsbytet har jag väldigt svårt att få till. Det kanske tyder på att man borde välja något annat, enda anledningen att det är så har att göra med hur sångaren sjöng in ursprungs-idén i sin diktafon. Men, är det någon som har några bra tips? Kanske låtar man kommer på där musiken växlar mellan dessa eller motsvarande skillnad i andra tonarter?

Har precis sålt min Brian May-gitarr och har nu bara en enda elgitarr-kvar, en Japan-strata (62 replica, från slutet av 90-talet) som jag haft sen 1999. Den har varit kanon (även om jag bytat en del mekanik, bandat om den, bytat mickar o s v 🙂). Tänkte komplettera med ytterligare en strata, men tänkte lyxa till det och köpa en USA-strata. Inte för att jag vet om dom egentligen är bättre, men det hade varit lite kul. Vilka årgångar är det man ska köpa från om man vill ha en bra USA-strata?

Om man får spekulera lite. Kan det vara så att datorerna och/eller drivrutinerna är såpass mycket bättre idag än för några år sen att det oftast bara är att köpa vilken dator som helst, och så funkar det problemfritt ändå? Viljan att betala extra för att vara säker på att få något som funkar borde ju i så fall vara väldigt låg.

Det måste väl hänga på vilken synth man kör, och vilken patch i synthen?

Har du provat lägga upp dina låtar på electronica-avdelningen här inne? Nu känns det som om ett gäng rockrävar sitter och gissar 🙂 Hursomhelst, den här låten kändes lite mer levande på något sätt. Kanske är det gitarren som gör det? Men det lät även som om det hände lite mer i mixen, ljuden förändrades lite och så? Men jag får lite känslan av att en del av ljuden inte riktigt limmar ihop. Man hör ju allting tydligt och så, men det är ändå som om det är enskilda element. Speciellt pianot känns på något sätt lite frikopplat från bakgrunden. Dista mer, komprimera mer, trixa med de inbördes volymerna? Har du testat några av trixen i Studios "Såhär mixar du pop/house"?

Det var ju omtänksamt på sitt sätt. Men tro mig, helt i onödan 🙂 Spännande, vilka artister då? Ja, jag var ju inte med, så det vore ju fånigt att påstå att man är helt säker. “Ignorant people are more likely to believe they are brilliant, while intelligent people are more likely to underestimate themself”

Känner du ingen som är bra på engelska som kan hjälpa dig?

Det här var helt nytt för mig. Googlade runt lite. Som jag förstod t ex den här artikeln: http://www.macprovideo.com/hub/Mastering/why-you-need-an-intersample-meter-when-mastering så verkade ju ändå risken för intersample peaks öka ju närmare nollan man är? Eller omvänt, lösningen för att få bort dem var helt enkelt att backa volymen en aning tills dom försvinner?

Det är väl snarare dom du borde utgå ifrån? Vad du gissar dig till genom att sitta och läsa papper behöver ju inte ha någonting alls att göra med hur det faktiskt funkar i verkligheten. Vilket såklart gäller även min tolkningar av de intervjuer jag refererat till här i tråden. Men det här med avtalen, management och sånt, var det ungefär på nivån Max Martin/Pink? Det har jag inte heller påstått. Jag tror dig helt och hållet. Har själv råkat ut för sådana också. Det tror jag inte. Men hade han försökt köra över dom med beslut dom inte gillade så hade han kanske gått samma väg som Steinman. Appropå maktbalansen mellan marknad, skivbolag, producent och artist då...

Jag har föreslagit det en gång. Eller, det var kanske inte just en fika, utan "ta en öl". Men Valle tyckte att det verkade bögigt. Det är i alla fall min tolkning eftersom hans svar var något i stil med "jag är redan lyckligt gift" 🙂

Både du och Valle skulle behöva nyansera eran syn lite tror jag. Eller, i alla fall det jag försöker föra fram är att rollen som producent inte är något svartvitt "allt-eller-inget-bestämmande", eller ens att man alltid har det slutgiltiga ordet. Utan att det handlar om ett samarbete där producenten ska hjälpa artisten att få till en så bra inspelning som möjligt. Men det innebär ju inte automagiskt att producenten bestämmer allt.

Du råkar inte ha möjlighet att länka till två låtar? En som godkänts och en som inte har gjort det? Btw, ang. "inte bre på med så mycket ljud". Jag kan mycket väl tänka mig att det är samma sak där, att du kan prova göra lite mer galna inställningar med EQ och/eller kompressor. På klippet du länkade till tyckte jag att mycket lät väldigt "fullfrekvent". Dom kanske vill att du ska mejsla ut de olika ljuden mer (skära/boosta ordentligt med EQ:n t ex) och kanske även få mer separation mellan de olika ljuden?

Var inte blygsam nu! För det gör det ju i högsta grad. Det skulle ju kunna ge lite mer tyngd åt det du skriver. Kanske därför man inte skriver ut exekutiv producent på så många ställen då? Eftersom det kanske inte alltid finns en som har exakt den funktion du beskriver? Det var först tänkt att Jim Steinman skulle producera skivan. Men DL-medlemmarna tyckte inte att han skötte sitt jobb och sparkade honom. Har för mig att dom pratar om det i "Classic albums"-serien från BBC. Väldigt kul dokumentärer att se!

Jag tror ändå jag förstår hur dom menar. "Midi" för de flesta är förmodligen "ljudfiler" som man kan hitta på internet och som låter väldigt "blippiga" när man spelar upp dem. Att det i själva verket beror på att det inte är några ljudfiler och att ljuden beror vad det sitter för synt på datorns inbyggda ljudkort är nog överkurs för de flesta... Likadant med "dataspelsmusik". Men tänker väl på hur TV-spelen lät på 80/90-talet. I alla fall om man uppnått en viss ålder... 🙂

Du kanske är lite för försiktig med inställningarna? Även om du har använd sidechaining, dist och sånt, så låter ju ändå inte mixen svajande, pumpande o s v på samma sätt som det i alla fall jag uppfattar som mer välkänd musik i någorlunda samma genre. Studio hade ju relativt nyligen en artikelserie "Såhär mixar du rock/house/pop" (o s v), två delar om varje genre. Läs de om house och pop, kanske dyker upp lite tips där? Sen gissar jag att det är lätt att lura sig på mängden instrument i modern pop/dansmusik. Själv tycker jag ofta att det låter lite tomt och fattigt. Sen läser man en artikel som t ex den om Shellback, där han går igenom Pinks "Raise your glass". 87 spår. De första 10 är olika lager av baskaggar som är behandlade på olika sätt. 6 spår med olika hihats. 5 spår med tamburiner. O s v. Många gitarrspår som bara är processade anslag och diverse "oljud" som dyker upp här och där. Så det kanske också är sånt som gör att det låter modernt. Att det i sticken dyker upp en tamburin på trean. Och en shaker på 2 och 4 i refrängerna. Gissar även att eftersom möjligheterna till automatisering idag är i princip oändliga används säkert detta också på ett mer omfattande sätt än tidigare. När bryggan börjar kanske man lägger på en volymkurva på masterregeln som gör att totalvolymen hinner sänkas med 1 decibel. Och kanske ett högpassfilter som samtidigt sakta kryper från noll till 90 hz. Och sen pang på tillbaka till originalinställningarna när refrängen börjar. O s v. Möjligheterna är oändlig.

Kan vara ett bra sätt att jämföra sin egen mix lite noggrannare med ett referensspår? Att höra lite mer noggrant i olika områden?