Granularsyntes

[Fredrikmo]

Läste Reasontipsen om granularsynten i Reason; jättebra text!

Granularsyntes är ju rätt nytt (sent 70-tal, tror jag) och eftersom Studio nämnt tonsättaren John Chowing som uppfann FM-syntesen skulle jag gärna veta mer om de här nya populärsyntarna med granularsyntes också.

Jag träffade Barry Truax några gånger under 80-talet; en kanadensisk tonsättare och ingenjör som demonstrerade de granularsyntesarbeten han arbetade med då. Underbart vackra kompositioner där alla ljud bröts ned till minimala kvanta som kunde behandlas hur som helst och konstruera vad som helst.

Efter att ha läst i Studio har jag förstått att många inte gillar granularsyntes för att den är för konstig, eller något; men Truax och hans elever (Paul Dolden, t ex) visar att musiken inte alls behöver ha svåra eller lyssningsovänliga ljud, tvärt om. Däremot är de populärsyntar jag provat alltså ganska "crude" och råa i ljuden vilket kan förklara mycket av gemene mans skepsis.

Granularsyntesen innebar för mig kärlek vid första öronkastet. Kom ihåg att vid den tiden (tidigt 80-tal) handlade samplingar för rika popstudios om de gamla problemen med ljudförvrängning och alienerande av ljuden så fort samplingarna avsteg från den samplade tonen/frekvensen. Truax jobbade ju som en av de första, i och med granularsyntesen, med Motorolaprocessorer som transformerade samplingar som var pitch correct även när tempot ändrades; fantastiskt då, och inte ens mogulerna kände till tekniken (Horn, Moroder, och de andra).

Om det nu är så att folk är motståndare till granularsyntesen för att den låter illa eller konstigt, vad är det som gör att populärsyntharna låter så? Jobbar dessa synthar med för stora kvanta (ljudkorn), eller är det något annat skäl till detta?

[Majken]

Mycket av illviljan mot granularsyntes har nog att göra med att tekniken är ganska oberäknelig för en användare. När ljudet delas upp i grains som skyfflas omkring är det svårt att förutse resultatet. Själv är jag dödligt förälskad i tekniken men jag kan förstå att inte alla är det. Precis som du säger går det få till väldigt harmoniska och mjuka ljud men det går även att få till vassa och digitala ljud. Egentligen har FM delvis haft samma dilemma, här har man dock lyckats förpacka tekniken i bra gränssnitt som förenklar för användaren och känns som riktiga musikinstrument. På samma vis vill jag också se på Malström som ett av de första riktigt lyckade exemplen på granularsyntes. Jag hoppas att mer varianter dyker upp framöver för det känns helt klart som ett outforskat område i ljudskapandet.

/Majken

[Fredrikmo]

Okay, så det är själva oförutsägbarheten, eventuellt delvis på grund av mindre "slickade" gränssnitt som gör granularsyntesen "svår".

Ja, Truax jobbar stenhårt med sina kompositioner och renderingsprocesserna var ju på den tiden "inte att leka med". Gränssnitten var ju då bara till för matematiker och ingenjörer, i princip. Tekniken är alltså kanske helt enkelt inte färdigutvecklad för vanligt folk. Jag tänker i alla fall hålla koll på framtida pluggar och blir ju glad om Studio gör det mesta av det jobbet åt mig 😉

När FM-tekniken kom blev jag missnöjd med syntmusiken (jag skapade inte själv då, utan bara lyssnade) och blev självaglad när wavetablesyntarna kom -- äntligen blev det kanonsnyggt igen. Erkänn att många tröttnade på att samma FM-presets hördes på tusentals plattor, från plastpopplattor som Howard Jones' debut till magikern Alan Parsons' (som lovprisade DX 7) suveräna Stereotomy-platta.

Tack för kommentar! 🙂

Redigerat 16 januari 2005 av Fredrikmo