Ebow, fast ändå inte...

[Murdock]

Någon vänlig själ ska få chansen att svara på en fråga som av och till irriterat mig i säkert ett år nu. Det finns ju en liten pryl ute på marknaden som heter Ebow som du bara sätter ovanför strängarna på din elgitarr och får "violinljud"(som absolut inte låter som någon fiol jag hört men som är ganska kul). Detta är ingen ny pryl dock. Jag har hört bla Suede använda liknande saker mycket tidigare. Det är alltså en liten sak som du sätter ovanför strängarna och som skapa rundgångsliknande ljud från gitarren.

Visst finns det något annat än Ebow som kan göra detta eller är jag bara en förvirrad påg?

[auto mode]

ja det finns ju sustainer pickuper.sitter på många fernandes gitarrer

finns även att köpa lösa att montera på andra gitarrer.kostar ca 3000:-

[Jocke]

Det är nog ebow du tänker på där med. Det kan låta hura f*n som helst ibland med den. 😲

Det finns dessutom två lägen på den där ena ger mer övertoner.

[HeHå]

Någon vänlig själ ska få chansen att svara på en fråga som av och till irriterat mig i säkert ett år nu. Det finns ju en liten pryl ute på marknaden som heter Ebow som du bara sätter ovanför strängarna på din elgitarr och får "violinljud"(som absolut inte låter som någon fiol jag hört men som är ganska kul). Detta är ingen ny pryl dock. Jag har hört bla Suede använda liknande saker mycket tidigare. Det är alltså en liten sak som du sätter ovanför strängarna och som skapa rundgångsliknande ljud från gitarren.

Visst finns det något annat än Ebow som kan göra detta eller är jag bara en förvirrad påg?

Du är inte en förvirrad påg.

Inte mer än oss andra.

Helr riktigt, Fernandes har sina gitarrer med s.k. sustainer mickar på. De har också ett separat kit, som man kan installera på sin egen gitarr.

E-bow var först och vanligast. Man kan få hur sjuka ljud som helst genom att föra fram den ovanför mickarna och bakåt och framåt. Fernandes sustainer kit kan man fortfarande ha plektrumet och spela med. Och ha mer kontroll över feedback och övertoner.

Jag har ägt en E-bow men sålde den, för den blev otymplig, och formligen ÅT batterier. Sedan blev den inne igen med...gruppen Big Country tror jag.

De som "hittade på" detta egentligen - och som Fernandes helt enkelt har stulit idén ifrån - är ett företag som heter Maniac Music, som gör produkterna Maniac Sustainiac. De gör både mickar och "akustiksta" sustainers som är VÄLDIGT otympliga att "fästa" på gitarren. Man sätter fast en stor magnetklump i gitarrhuvudet dit det går en sladd, och sedan vibrerar hela guran som om man står framför en 8000 W stack med Marshall på full volym. Och tjuter okontrollerat därefter. Fast... på låg volym. Det är - jag lovar - attans ball, och får adrenalinet att rinna till eftersom med lite reverb på, så får man genast ARENA känslan också.

det är en MYCKET INTENSIV känsla. Man har svårt att spela eftersom hela guran resonerar i samma ton som man spelar.

Men det är kul - typ - en stund, sedan när man skall spela musik, så vill man ha den avstängd. Sustainiacs olika modeller kostar allt mellan 2.500 - 4.000 kr.

Betyldigt snällare mot öronen om man vill leka Jimi Hendrix...

www.sustainiac.com

heter de. Trevliga att ha att göra med. Litet företag.

/He Hå

[Stolle]

Lite OT kanske men.... Jag köpte en Ebow. Hur häftigt som helst. Jag hann spela in en låt med den och spela i några dagar innan jag lyckades sopa den i golvet.

Så surt! Nu funkar den ibland... för det mesta inte alls. Om man slår lite på den funkar den en liten stund. Där rök 1700kr. Surt sa räven!

Varför skall man vara så klumpig?

[wonderboy]

Ja, Big Country gjorde mycket fantastiskt vackert mer E-bow! Underskattad gitarrpryl, tycker jag.

Om man pratar om liknande, fiolliknande effekter så vill jag slå ett slag för den svåra konsten med att spela på "kontrollerad rundgång". Mycket volym med dist på stärkaren och sen letar man upp olika ställen där man placerar sig själv och gitarren i förhållande till stärkaren. På rätt ställe kommer en eller flera strängar i självsvängning och man kan spela på detta genom att endast använda vänsterarmen. Det blir något slags fattigmans E-bow. Hendrix var en tidig utövare.

Fiolljud á la Blackmore m fl går ju ut på att med eller utan dist, slå an sträng med volymkontrollen på noll. Sen höjer man volymen och får alltså ett ljud utan anslag. På t ex strator sitter ju volymknappen så bra till så att man, med t ex lillfingret, lätt når denna och kan utföra "fioltricket". Andra, t ex Alex Lifeson, Slash, Schaffer, använder sig av volympedal för att utföra samma sak. Lyssna på Blackmore. Det är i det här spelet han gjort mest för att utveckla gitarrspelet, inte sällan i kombination med sitt ovanliga och känsliga slidespel. Stormbringer är exempel på en skiva där han använder denna teknik en hel del.

[Stolle]

En liten parentes till Wonderboys inlägg ovan.

Jag använder oftast volympedal till att åstakomma "fioltricket".

En sak man ofta inte tänker på är vilken ordning volympedalen hamnar i signalkedjan.

Kanske självklart men.... om du har volumpedalen i effektloopen på din stärkare så kommer dina distade ljud att vara lika distade när du sänker ljudet. Detta blir ett helt annorlunda sound än om man höjjer och sänker med volymratten på gitarren eftersom man då påverkar signalen innan preampen(som avgör hur mycket dist som kommer ur stärkaren).

I början när jag började leka med denna effekten hade jag inte riktigt pejl på detta och undrade ofta varför det lät(i mitt tycke) bättre när jag jobbade med volymratten på gitarren.

Vill man uppnå den effekten så bör man alltså ha volympedalen innan preampen. En nackdel med denna teknik är att man inte helt kan muta stärkaren med volympedalen vilket kan vara bra att göra mellan låtar om man har en väldigt brusig stärkare.

jaja.. en liten parentes så här på morgonkvisten.

MVH: Kristoffer.

[mornel]

Sigur Rós är ett annat band med ebow i arsenalen. Väldigt fint verktyg, tycker jag.

[HeHå]

Ja, Big Country gjorde mycket fantastiskt vackert mer E-bow! Underskattad gitarrpryl, tycker jag.

Om man pratar om liknande, fiolliknande effekter så vill jag slå ett slag för den svåra konsten med att spela på "kontrollerad rundgång". Mycket volym med dist på stärkaren och sen letar man upp olika ställen där man placerar sig själv och gitarren i förhållande till stärkaren. På rätt ställe kommer en eller flera strängar i självsvängning och man kan spela på detta genom att endast använda vänsterarmen. Det blir något slags fattigmans E-bow. Hendrix var en tidig utövare.

Fiolljud á la Blackmore m fl går ju ut på att med eller utan dist, slå an sträng med volymkontrollen på noll. Sen höjer man volymen och får alltså ett ljud utan anslag. På t ex strator sitter ju volymknappen så bra till så att man, med t ex lillfingret, lätt når denna och kan utföra "fioltricket". Andra, t ex Alex Lifeson, Slash, Schaffer, använder sig av volympedal för att utföra samma sak. Lyssna på Blackmore. Det är i det här spelet han gjort mest för att utveckla gitarrspelet, inte sällan i kombination med sitt ovanliga och känsliga slidespel. Stormbringer är exempel på en skiva där han använder denna teknik en hel del.

"Violinljudets" mästare på elgitarr är dock Eric Johnson. Han använder varken E-bow eller Fernandes, men skruvar upp sina stärkare så vansinnigt högt att gitarren - just - vibrerar av feedbacken. Hans strator är i lätta träslag och han filar och t o m hartsar sitt plektrum för att få "violinattack". Han lyfter plektrumet underifrån strängen snarare än rakt över så strängen vibrerar uppifrån och ner, snarare än från sida vid sida. Tja, det är svårare än förklara än att visa/se. Det är inte så märkligt. Sedan så spelar han lite Paganini skalor också så det låter som violin (OBS! detta långt före Yngwie Malmsteen var "påtänkt"..) Han använder dock sällan lillfingret på volymkontrollen. Så långt olika sätt att nå "violinljud". Nåväl, nog om detta.

Det märkliga med E-bow är att man kunde bara använda den på en sträng åt gången. Om man flyttade den medan man spelade blev där ett för stort "hack" och paus i tonerna eftersom det tog tid innan tonen kom igån. Och ett stort "THUMP" lät det för att få rätt sträng i "kanalen". Man var tvungen att liksom, "starta" strängen först.

Men hör du , grabben, gå och köp en E-bow nu då. Behöver inte vara en ny. De säljs då och då på nätet (vendolin, blocket m m) av folk som tröttnat. Vad jag vet finns det just inga andra märken av samma typ. E-bow är allenarådande på marknaden med sin grej.

Det som både Sustainiac och Fernandes jobbar på nu är att utveckla en sustainer som gör feedback på hela ackord, och varenda ton exakt lika mycket. Som det är nu, är det mest monofoniskt. Dvs en sträng, den som är tjockast vinner feedbacken! Om man tar ett ackord dvs.

Min favorit bland alla gitarrer som har någonsin försökt på sig liknande system är den gamla GR-500 Gitarrsynten ifrån Roland. Deras första åbäke ifrån sent 70-tal. Kopplade man bort syntdelen kunde den hänga hur länge som helst på ett ackord, om än väldigt svagt. Alltså, vanligt elgitarrljud. Alla toner hördes lika mycket och grundtonen också. Det var mekanisk feedback dessutom. Deras bandstavar hade sladdar kopplat till sig under greppbrädan! Jag lånade hem en sådan en gång, och hade ont i väsnterhanden i tre veckor efteråt. Man bara satt och tryckte och tryckte och höll nere olika ackord hur länge som helst. Till sist fick jag bicepsbubblor på lillfingret och mjölksyra i fingertopparna. 😉

/HEHÅ

[HeHå]

Sigur Rós är ett annat band med ebow i arsenalen. Väldigt fint verktyg, tycker jag.

Sigur Ros ja! Vackert utnyttjande av E-bow!

Var tror du jag snott min Avatar ifrån? 😉

Det som jag tycker mig märka med all slags överanvändning av E-bow, volympedal eller volymkontrolls swells är följande:

Alla som använder E-bow låter s a s likadant på något sätt. Man skulle inte kunna höra skillnad på om det var gitarristen i Big Country eller Ritchie Blackmore som höll på med det. Samma med "Volymswells" och långa sustain noter hela tiden.

Robert Fripp var/är en annan gitarrist som utnyttjar allt detta. E-bow, Fernandes sustain, och volymswells. Det lustiga är att när man "fejdar" in tonerna blir man mer och mer opersonlig. Man måste höra attacken av plektrumet för att kunna avgöra "Aha, det är - insert you favorite guitarist here - som spelar. Dvs alldeles i början av tonen avsöljas det vem det är som spelar. Men avsevärt mindre om alla tonerna skulle "fejdas" in.

Vad tycker ni, håller ni med?

Lite OT jag vet. Men det gällde alla sätt att uppnå violinton. E-bow, Volume swells, m m.

[wonderboy]

Sigur Rós är ett annat band med ebow i arsenalen. Väldigt fint verktyg, tycker jag.

Sigur Ros ja! Vackert utnyttjande av E-bow!

Var tror du jag snott min Avatar ifrån? 😉

Det som jag tycker mig märka med all slags överanvändning av E-bow, volympedal eller volymkontrolls swells är följande:

Alla som använder E-bow låter s a s likadant på något sätt. Man skulle inte kunna höra skillnad på om det var gitarristen i Big Country eller Ritchie Blackmore som höll på med det. Samma med "Volymswells" och långa sustain noter hela tiden.

Robert Fripp var/är en annan gitarrist som utnyttjar allt detta. E-bow, Fernandes sustain, och volymswells. Det lustiga är att när man "fejdar" in tonerna blir man mer och mer opersonlig. Man måste höra attacken av plektrumet för att kunna avgöra "Aha, det är - insert you favorite guitarist here - som spelar. Dvs alldeles i början av tonen avsöljas det vem det är som spelar. Men avsevärt mindre om alla tonerna skulle "fejdas" in.

Vad tycker ni, håller ni med?

Lite OT jag vet. Men det gällde alla sätt att uppnå violinton. E-bow, Volume swells, m m.

Mycket intressanta och tänkvärda inlägg, tack Hehå!

Jag håller i princip med Dig i resonemaget om "opersonligheten". Dock menar jag att just Blackmore, under sluteran med Purple och de första 3-4 åren med Rainbow, hade en egen ton, ett eget uttryck. Mycket säkert beroende på ett ganska speciellt sound överhuvudtaget men också för att han använde volymratten, slidet och sitt "meloditänk" lite annorlunda. Det jag, idag, får behållning av när det gäller den herren är just dessa sidor av hans spel.

Sen menar jag nog att även E-bow-spelet kan bli personligt. Men jag menar att det då beror på i vilken kontext det sker. Big Country hade ju ett ganska särpräglat sound överhuvudtaget så jag upplever nog att deras E-bow-spel blev personligt tack vare det. Sen var ju Stuart Adamson med som studiomusiker på en av Annifrids soloplattor och även där hörde jag att det var han och köpte skivan bara därför. I övrigt var den kass!

[MrPhil (oregistrerad)]

sedan vibrerar hela guran - - - . Det är - jag lovar - attans ball, och får adrenalinet att rinna till

Man står alltså o spelar på en stor vibrator? 😆

Skönt lir!

[wonderboy]

sedan vibrerar hela guran - - - . Det är - jag lovar - attans ball, och får adrenalinet att rinna till

Man står alltså o spelar på en stor vibrator? 😆

Skönt lir!

Ja, det har ju IA i Freak Kitchen gjort ett stort nummer av! På Sweden Rock senast spelade han, enligt hörsägen, med hjälp av något slags torkad kreaturspenis! Jag vet, det är stötande men sanningen är ofta stötande och det var inte jag som gjorde det!

[illvaesen]

OT:

Haha.. IA Eklund ja.. Han hade en clinic här i Piteå för 2 år sen som var ruggigt intressant.. Dels hade han den där äckliga ungen Johan med sig som mest verkade blyg och förbannat begåvad. Dels spelade han med en batteridriven dildo och en leksaks-mobiltelefon köpt på en färja.. Han riktade den mot mickarna för att ge alldeles helknasig "distljud" samt spela upp de förinspelade rösterna i telefonen.. Ungefär som det gamla "tv-kontrolls-tricket". Det är humor 😉

/OT

/David

[HeHå]

Mycket intressanta och tänkvärda inlägg, tack Hehå!

Jag håller i princip med Dig i resonemaget om "opersonligheten". Dock menar jag att just Blackmore, under sluteran med Purple och de första 3-4 åren med Rainbow, hade en egen ton, ett eget uttryck. Mycket säkert beroende på ett ganska speciellt sound överhuvudtaget men också för att han använde volymratten, slidet och sitt "meloditänk" lite annorlunda. Det jag, idag, får behållning av när det gäller den herren är just dessa sidor av hans spel.

Sen menar jag nog att även E-bow-spelet kan bli personligt. Men jag menar att det då beror på i vilken kontext det sker. Big Country hade ju ett ganska särpräglat sound överhuvudtaget så jag upplever nog att deras E-bow-spel blev personligt tack vare det. Sen var ju Stuart Adamson med som studiomusiker på en av Annifrids soloplattor och även där hörde jag att det var han och köpte skivan bara därför. I övrigt var den kass!

Ja jo Blackmore har ett svinsnyggt celloljud under mittpartiet på "Space Truckin" Live ifrån Made in Japan 1973. Det var säkert med volymkotrollen. Han spelade mycket riktig cello under den tiden, har jag hört.

Men det jag menar var, att - även om det är lite väl navelskådning och hårklyverier - att jag kan bluffa andra mer med volume swells än annat.

Lurande en kompis - en Fripp fan - härförleden, med att spela upp en CD. JAg sa "Det är Robert Fripps senaste, nyss utkommen", och han tycket det lät fantastiskt. Men sedan avslöjade jag att det vara bara jag som satt och lattjade i studion med min Lexicon Jam Man, och härmade hans s.k. "soundscapes" och "frippertronics".

Han blev litta sne... 😉 Då lät det helt plötsligt inte lika bra... för honom!

Med anda ord: Lät precis likadant.

Men om jag skulle "härmat" Fripp när han spelar med tydligt anslag hade det avslöjats med en gång. Dvs, det kan jag inte.

Försök själva: Släpp plektrumet och slå an strängarna med fingrarna a la Mark Knopfler eller Jeff Beck. "Fejda" in tonen antingen med volympedal eller kontroll... Gör samma sak med plektrum! Hör ni skillnad på tonen? Det slätas ut liksom speciellt om "fejdningen" sker långsamt. Samma sak typ. Alla diskant och transienter sker i början av tonen vid anslaget med plektrumet. Det hörs också vilket plektrum ni har, mjukt, hårt, plast, sten, stål. Sedan vad som händer därefter, när ni spelar massa hammerons och pulloffs (legato) med vänsterhanden, då först hör man att det är ni som spelar och inte Blackmore, Holdsworth, Big Country, eller Fripp.

Ja, jo Blackmore, har man haft mycket behållning av. Allt var/är inte Smoke On the Water.

Sorry, detta var lite väl OUT, men anknyter till E-bow lite grann.

[HeHå]

OT:

Haha.. IA Eklund ja.. Han hade en clinic här i Piteå för 2 år sen som var ruggigt intressant.. Dels hade han den där äckliga ungen Johan med sig som mest verkade blyg och förbannat begåvad. Dels spelade han med en batteridriven dildo och en leksaks-mobiltelefon köpt på en färja.. Han riktade den mot mickarna för att ge alldeles helknasig "distljud" samt spela upp de förinspelade rösterna i telefonen.. Ungefär som det gamla "tv-kontrolls-tricket". Det är humor 😛

/OT

/David

.. och han har aldrig stulit något ifrån amerikanske knäppgöksgitarristen Eugene Chadbourne då? 🙂

Han höll på med fågelburar, krattor, dildosar och fjärrkontroller på 70-talet då de flesta "fjäkos" var radiostyrda. Inge nytt alltså, men lagom galet. Jag skall inte dissa IA för mycket, han är faktiskt rätt så ball, det saknas humor annars i den branschen tycker jag. Han bidrager med detta. Eugene spelade sist han var på Sverigebesök, med vibrator, och en massa annat.

Eugene hade också en E-bow, men han använde inte den precis som ... tja, normala människor. ... 😉 Han lät den ligga och "vagga" ovanför något annat magnetiskt som förde oväsen medan han höll på med annat.

Men jo MrPhil, gitarren vibrerar satan ta mig...

[HeHå]

Förresten, vem var det som hade en E-bow monterad på en svanhals på elgitarren, istället för svajarm, så slapp han tappa och lägga undan den?

Så bara tog han tag i den, och så följde svanhalsen med och så låg E-bowen kvar där han hade satt den..?

Någon?

[flintan]

En annan fråga. Jag köpte en e-bow för nåt år sen och har använt lite till och från, men hur fungerar den??

Alltså inte att man håller den ovanför micken och den gör att strängen vibrerar utan HUR?

[rockstone]

finns det ingen pedal som ger bra sustain, altså inte dist, utan bara sustain?