Breda skivor

[musik (oregistrerad)]

Hej!

Jag tycker väldigt väldigt mycket om breda skivor. Med bred skiva menar jag en LP eller CD som innehåller spår av helt olika karaktär. Det får gärna vara ett och annat bluesspår, en handfull rocklåtar, nåt jazzinslag, nån lugn ballad med klassisk touch, en bossanova o.s.v

Tyvärr är det så att när en artist eller grupp väl presenterar en sådan typ av skiva, en s.k. bred skiva, så är det ofta dödsstöten för artisten eller gruppen. Det är synd, men måste det vara så. Vad beror det på? Jag tror det beror på att publiken är alltför begränsad och att de har vissa förväntningar om hur artisten ska låta. Det är nästan tragiskt. Exemplen på grupper som dött ut när de "lämnat spåret" är enormt många. Redbone försvann i princip när "Cycles" kom i slutet av 70-talet, Blondie begravde sig själva med "Autoamerican", Tubes hamnade helt borta med "Love bomb", Bachman-Turner Overdrive försökte förgäves med "Head on" m.fl. m.fl.

Själv håller jag på med en cd med 13 låtar. De varierar alltifrån boggierock, klassisk piano-ballad, långsam rhythm&blues, orientaliskt inslag, bluesaktig sak med tysk krauttouch, ordinär pop och annat som är svårt att kategorisera. Kanske bättre att göra så, neutralisera dödsstöten och tillfredsställa experimentbehovet direkt? Låta publiken sedan uttrycka vad man bör satsa mer på. Inte för att det var meningen när projektet började för flera år sen, men...

😄

:musik

[musik (oregistrerad)]

....för att inte tala om att ha en hel skivsamling med 200 rap-skivor, 200 dansbandsskivor eller....

😉

:musik

[Pazo]

hahaha...vilken gosse!. Skulle aldrig klara av att bara lyssna på en typ av grejer 😉

[hammagrella]

Tyvärr är det så att när en artist eller grupp väl presenterar en sådan typ av skiva, en s.k. bred skiva, så är det ofta dödsstöten för artisten eller gruppen.

Men inte för alla - minns Clash "London Calling" - bredare än Peter Harryssons arsle och deras genombrottsplatta! 🙂

[HeHå]

Helt riktigt!

Äntligen någon som tar upp det.

Skivoblagen vill ha "ett troget varumärke". AC/DC kan inte helt plötsligt spela grym deep house. Det började i slutet av 60-talet. Då var det tillåtet för alla att ha vilka typer av låtar med på plattorna som helst. Jämför Beatles White album - glyttiga barnlåtar varvat med typ Helter Skelter dånade hårdrock (på den tiden). Frank Zappa var "all over the place".

När sångerskan Eva Cassidy kom fram, visste inte skivbolagen hur de skulle marknadsföra henne. Hon sjöng FÖR varierat och FÖR varierade stilar.

Faktum är att ett vad allra första banden som - faktiskt vägrade skriva radiovänliga hits - höll sig till enbart en endaste stil var Black Sabbath. De hade inte ens en låt som avvek utan körde på sin stil hela tiden. Inte ens Led Zeppelin följde detta. De kunde ha akustiska foklåtar varvade med hårdrock och deras version av bluesen.

Detta visade sig "bra" för skivbolagen, dvs att en artist eller ett band var i stort sett att räkna som "en endaste låt" eller varianter av samma låt, härefter bildades en mängd stilar. I dag har vi den extrema metallen eller hårdrocken, som bildar egen stil så fort ett nytt band kommer fram som man knappt kan höra skillnad på.

Grindcore, Trash, Doom, Goth, Black, Dark, Speed, Hardcore, whatever. Och gud nåde om ett grindcoreband skulle bara börja våga snegla lite på GOTH hållet på en låt. Då sviker fansen. Då är det kört! Då har de sålt sig! Är inte trogna sin stil.

Och folk* undrar varför vi laddar ner alt ifrån jazz, blues, grindcore, prog, folkvisa...

Så jag håller med dig, mer BREDBAND åt folket!

mvh

/HeHå

* skivbolagsfolk då alltså

[wonderboy]

Precis, och när recensenterna sätter tänderna i "breda" skivor så heter det att "materialet spretar"!

Märker också att fansen sviker många gånger (det är väl därför skivan inte säljer!). The Tubes "Love Bomb" led väl något av ett ganska märkligt sound signerat den vanligtvis så säkre Todd Rundgren, men ändå. Jag har sett ett antal Rush-konserter genom åren. Där märks det väldigt tydligt att fansen är indelade i olika läger som "håller på" olika perioder i Rush skivutgivning. Det finns de som bara gillar de första fyra skivorna. Sen finns det ett jättegäng som diggar allt från "A farewell to kings" och fram t o m "Moving Pictures". Sen finns det än fler grupperingar.

På ett sätt måste jag säga att jag blir lite deprimerad av allt det där. Jag har själv, tämligen framgångsrikt, försökt att tvinga min omgivning att lyssna och ta till sig "min musik". Det är precis som att vi vill att allt skall låta som det gjorde när vi var 15 år. Sen skall musiken gärna fastna vid första genomlyssningen.

Så har jag aldrig uppfattat musik. Det är snarare så att ju mer det "tar emot" i början, desto mer har jag att vinna på att lyssna vidare. Musiken ställer krav på att jag måste lyssna, engagera mig. Jo, även jag kan dra på "populära dängor" när det är fest. Majoriteten av den musik jag lyssnar på fungerar dock bäst då man sätter sig ner och verkligen lyssnar.

Trött på musik? Kan det vara så att det det Du "ger" musiken är ungefär det Du kommer att få tillbaka?

[MrPhil (oregistrerad)]

Man känner ju igen resonemanget fån skivbolagen.

Vi fick höra från flera: jättebra, men ni måste bestämma vilken stil ni ska ha, för det här kan vi aldrig sälja.

[HeHå]

Tja, det är väl en av anledningarna till att jag själv aldrig har varit med i något band. Jag tycker inte om dem. Man måste vara bara en typ av band. Skriver man en blues ballad så säger de andra i bandet "Nej, va fan vi är ett - insert any music style here - band vi KAN inte spela sånt och tycker det är skitkasst!" Men jag då? Jag både kan och vill och tycker det är bra? 😕

Det fanns/finns för lite variation och jag gillar helt enkelt för mycket och för brett material. Jag vill vara med i ett band som spelar - lika bra - reggae, blues, synth, metal. Tyvärr finns inte detta. Coverband i all ära men de måste koncentrera sig på "hits" i någon mening till sist ändå även om de kan spela lite fler olika stilar.

Jag gillar "800 grader" med Imperiet lika mycket som YES "Owner of a lonely Heart". Gillade lika mycket Boomtown Rats som Genesis. Varken såg eller hörde skillnad! 😉 Rammstein, Enya, kvittar vilket! Lika "bra" men också lika enformiga. Bara en stil hela tiden. Jag tycker också hellre att musiken skall "grab my attention" än "demand my attention". Dvs jag tappar intresset väldigt fort om någon säger till mig INNAN musiken har börjat att "Hörru, skärp dina sinnen och förbered dig nu, lyssna jävligt noga på det här..." .. gäsp!

Om jag bara oförberedd råkar höra något i bakgrunden och jag tänker "vafan e de här... skruva upp..." så håller min "attention" igång längre än om jag skulle tvingas koncentrera mig i en timme på någon svår avant-garde jazz eller tolvtons knäppgökskompositör. Som jag ändå aldrig kommer att gilla hur mycket jag än koncentrerar mig. Bra musik skall man inte behöva förbereda sig på att lyssna. Bra musik oavsett stil, skall bara ta ett järngrepp om ens uppmärksamhet. "GUT REACTION", ungefär som att du skrattar, gäspar. Man säger inte till sig själv "nu skall jag skratta" och så gör man det. Man bara ser något som är roligt och så råkar man skratta.

Så i stort sett: jag "hatar" band. De måste alltid "va nått". Typ "Är ni ett bluesband?" eller "Är ni ett metalband?". Jaha, men är ni 70-talsmetal? 80-talsmetal? 00-talsmetal? Efter det att de har FACKAT en, så är det alltid något jävla årtionde som gäller.... och som man måste vara ... suck! 😎

Bredare band åt folket!

/HEHÅ

[wonderboy]

Vi har rätt lika musiksmak, Hehå! Vi tänker också lika. Jag gillar inte heller när någon säger åt mig att lyssna. Jag säger att jag har fått ett antal personer att vidga sina musikaliska vyer då jag lyckats "lura" dem till att "öppna öronen" för något nytt. Det har handlat om personer som sagt sig tröttnat på musik, som har lyssna ihjäl sig på en eller ett par musikstilar. Sen har jag inte fått dem att gilla exakt samma som jag, vilket inte heller var meningen. Däremot har de "återupptäckt" musikglädjen och upptäckarlusten. Ett par av dem är betydligt mer "open-minded" än vad jag hunnit bli.

Jag spelar i ett band där vi, inbördes, kommer från väldigt olika håll, musikalsikt sett. Jag vet att det finns fler som Du därute. Jag hör också band idag som inte låter lika, låt från låt, skiva till skiva. Det är upp till oss som gör musik att fortsätta skapa efter våra egna förutsättningar, tillgångar och begränsningar. Jag skrev väldigt pop/rockversrefängversrefrängsticksoloversrefräng för några år sedan. Numer tar musiken vägen vart den vill, med ovan nämnda begränsningar. Du skulle säkert inte uppleva min musik såsom vare sig bra eller speciellt varierad. Men detta beror då inte på att andra bandmedlemmar, skivbolag, recensenter eller andra föser in mig i någon fålla. Min "fålla" definieras nog av mina influenser och brist på talang och det är ju så det skall vara, tycker jag!!!!!

[AndyPandy]

Det kan inte vara så att skivorna helt enkelt är usla?

Jag minns väl alla band som på 80-talet slog igenom som något slags syntpopband (Alphaville och Scotch t ex), men som direkt hävdade att de hade använt för mycket syntar och att nästa platta minsann skulle spelas med riktiga instrument. Vad blev resultatet? Jo, naturligtvis floppade skivorna eftersom de helt enkelt var usla.

Att man slår igenom med musik i en viss stil kanske tyder på att man är rätt duktig på just den stilen, men när man sedan i övermod vill göra något annat så visar det sig att man kanske inte var så duktig som man trodde. Vad hände t ex med BeeGees? På 70-talet snickrade de ihop riktiga pop- och discopärlor, men på 80-talet ville de göra annan musik, och vad fick vi höra? Skräp.

Listan med artister som ska göra självutlämnande gnällplattor efter en lysande popkarriär kan göras oändlig.

[wonderboy]

Det kan inte vara så att skivorna helt enkelt är usla?

Ibland läser man in det man vill läsa eller hur, AndyPandy?

Jag känner igen det "fenomen" Du beskriver och håller med Dig. Jag menar dock inte den oändliga rad artister och grupper som gör debut med en "jättehittig" skiva men som sen "vill bli tagna på allvar". Jag menar skivor, artister och grupper som, från början, har en diversifierad stil. De gamla stora skivbolagen vet inte vad de skall göra med sådana grupper.

Jag skall inte trötta Dig med att räkna upp artister och skivor som jag tycker uppvisar den bredd vi pratar om. Klart är dock att det ändå släppts ett antal sådana här skivor med fantastiska låtar och en fantastisk variation. Jag tycker mig ofta se exempel på hur sådana skivor dissas för att de inte går att stoppa in i någon kategori. Kan vi inte återuppliva kategorin "Musik, för fan"?!

[HeHå]

Det kan inte vara så att skivorna helt enkelt är usla?

Jag minns väl alla band som på 80-talet slog igenom som något slags syntpopband (Alphaville och Scotch t ex), men som direkt hävdade att de hade använt för mycket syntar och att nästa platta minsann skulle spelas med riktiga instrument. Vad blev resultatet? Jo, naturligtvis floppade skivorna eftersom de helt enkelt var usla.

Att man slår igenom med musik i en viss stil kanske tyder på att man är rätt duktig på just den stilen, men när man sedan i övermod vill göra något annat så visar det sig att man kanske inte var så duktig som man trodde. Vad hände t ex med BeeGees? På 70-talet snickrade de ihop riktiga pop- och discopärlor, men på 80-talet ville de göra annan musik, och vad fick vi höra? Skräp.

Listan med artister som ska göra självutlämnande gnällplattor efter en lysande popkarriär kan göras oändlig.

Ja men oftast är det när ett band börjar gå utför eller en stil håller på att tappa mark, som SKIVBOLAGEN säger till artisterna att "nästa platta måste vara mera - insert any music style here - för nu är det - insert any fashion and clothing style here - som gäller sedan Sex Pistols slog igenom..." Och ni är komplett LOST om ni inte hänger på den vagnen!

Eller nått...

De har ingen integritet, därför gör de usla plattor. Gjorde inte t o m Neil Young en syntplatta "Trans"?

Hur många kommer ihåg den idag? Blev den lika "groundbreaking" som hans andra plattor? Eller sopade den golvet med Kraftwerks plattor? Klippte Neil Young sig och hade en frisyr som såg ut som om han gick omkring med en Yuccapalm på huvudet?

Alls icke...

För banden är det kanske viktigare att slå igenom, sedan kan de spela disco eller metal, det spelar ingen roll tydligen. De vill bara "get laid". 😉

Jag tror med dagens I-poddande att folk vill mer "randomize" i sina urval av låtar.

De har svårare att höra hela album och koncept dubbelplattor m m. Så en Rammstein-låt kan efterföljas av Enya eller nått. E.S.T eller nått. Folk gillar för mycket crossover. I dag skall inte folk vara "svartrockare" eller "punkare" eller gå klädd på ett visst sätt för att visa att de tillhör eller diggar en viss livstil/musikstil.

[JJRockford]

Queen.

[Dacke]

Man låter som sina föräldrar, "det är bara en massa dunkadunka"...

Att det är kommersiellt ohållbart att göra breda plattor är en bra sak! Det påskyndar kanske skivindustrins undergång? Smalare och smalare.....till slut försvinner plattorna i tomma intet, faller ner genom golvspringan.

[wicked_s]

Variation förnöjer, helt klart.

[MrPhil (oregistrerad)]

Att det är kommersiellt ohållbart att göra breda plattor är en bra sak!

jag tror inte alls det är kommersiellt ohållbart. Det finns exempel som visar på både kommersiell framgång och samtidigt väldigt udda eller varierade koncept.

Jag håller med HeHå att det finns en stor publik idag med mycket bred o varierad smak - men industrin vågar inte vara lika bred. Och i begreppet industrin räknar jag även in media och kritiker/recensenter.

Det är ett mantra industrin upprepar, för det är enklast att göra det enkelt för sig.

[JJRockford]

Man ska väl inte generalisera allt för mycket, men har det ändå inte varit så att det riktiga kassaframgångarna har varit med artister som har vågat bryta mönster, prova på nya saker o s v. Och det är dessutom dessa artister som satt lite mer varaktiga avtryck i historien. Beatles är väl det mest självklara exemplet. Skivbolagen gräver helt klart sin egen grav när dom försöker nischa för mycket, och satsa på hitsinglar. Även om media-världen förändras, så gör inte människor speciellt snabbt; Rent genetiskt så har vi varit ungefär likadana i ungefär 10 000 år.

[Lindeberg]

Man ska väl inte generalisera allt för mycket, men har det ändå inte varit så att det riktiga kassaframgångarna har varit med artister som har vågat bryta mönster, prova på nya saker o s v.

Som Garth Brooks, typ? 🙂

[Dacke]

Det finns exempel som visar på både kommersiell framgång och samtidigt väldigt udda eller varierade koncept.

Jo det finns det ju, men det måste väl ses som undantagsfall...... om industrin trodde på det skulle vi se mer av det. Men de riskerar inte kapital på utflykter i onödan.....

Min hjälte Joe Strummer (efter Clash) fick meddelandet av sitt bolag efter en vågad platta att det var ingen ide att han spelade in några fler, för bolaget tänkte inte ge ut dem. Och han var en jävla ikon... 😉

För övrigt anser jag att skivindustrin bör förstöras.