Jump to content
  • Roland GR-1 – Gitarrsynt för alla

    De första gitarrsyntarna dök upp på 70-talet men lockade få gitarrister. Det var först med Roland GR-1 som genombrottet kom.


    Micke Linderoth

    GR-1_03.thumb.jpg.7f9934536ba3b4b03d5659fdc6294ca3.jpgInbyggda ljud och en spelkänsla som inte gick av för hackor gjorde GR-1 till en framgång när den släpptes

    Listan på de som byggt gitarrsyntar kan göras lång. Där finns namn som EMS Synthi Hi-Fly, 360 Systems, ARP Avatar, Hagström Patch 2000, Korg X-1, Casio DG-20, Photon... alla med lite olika sätt att försöka överföra gitarrens alla nyanser och spelteknik till kraftfulla syntljud.

    Vad är då en gitarrsynt? Det har funnits många varianter, men vanligast i dag är en gitarr (el eller akustisk med stålsträngar) med en ”hexaphonisk” mikrofon som läser av varje enskild sträng och konverterar det till midi-data. Fördröjningen har alltid irriterat gitarrister, men det är inte enkelt att fånga gi-tarrspelets alla nyanser.

    Roland i framkant
    Gitarrsyntar har aldrig varit någon jättehit och synttillverkaren ARP gick i konkurs som en följd av en hårdsatsning på gitarrsynten ARP Avatar. Den såldes i under 1 000 exemplar och dess öde liknar Hagströms gitarrsynt Patch 2000, som i samarbete med Ampeg byggdes för både bas och gitarr i knappt 800 exemplar.

    Med facit i hand har Rolands gitarrsyntar oftast legat i framkant om vi snackar pris, finesser och funktioner. Särskilt om du inte tillhör den gitarrelit som har råd med en Synclavier eller SynthAxe. På 80-talet började syntarna snacka midi med varandra och 1987 var det dags för gitarr-till-midi. Rolands GM-70 var en rackmodul (utan ljud) som faktiskt gjorde sitt jobb hyfsat bra, men Roland lyckades ändå övertyga relativt få gitarrister.

    Roland GR-1 lanserades som sagt 1992 och är förfadern till senare modeller som GR-09, GR-30, GR-33/33B för bas, GR-20 men också GR-55 som är en kombination av multieffekt och gitarrsynt.

    Med samplade internljud från Rolands General MIDI-syntar var ljuden i GR-1 riktigt schyssta och både triggning och spelkänsla var imponerande redan från första tonen. Hemligheten sägs vara att Roland installerat ljuden på syntens moderkort, vilket gav en snabb intern omvandlig av tonhöjden till midi-data. Men då som nu var det också viktigt att trimma in GK2-mikrofonen.

    GR-1 hade 24  toners polyfoni, 64 ljud uppbyggda av 200 samplade grundljud, samt en inbyggd fyraspårs-sequencer som kunde lagra hela 2 000 toner (!) plus tre grundeffekter: reverb, eko och chorus. Det var mäktigt att spela med ett fett syntljud och ett distat gitarrljud, eller en stämningsfull stråkpad eller GR300 LD, fabriksljudet som kopierade Pat Methenys ”valfångarsound” och allt med en triggning som fick godkänt för de flesta ljuden.

    I dag är en begagnad GR-1 inte så dyr och den funkar med Rolands GK-mickar (med 13 pinnar). Men om du vill testa senare (och deras) gitarrsyntar idag behöver du inte gräva så djupt fickan för att utöka ditt ljudförråd... men kom ihåg att du fortfarande måste jobba med spelteknik och ljuden för att få ut maximalt av din gitarrsynt. ■

    Roland GR-1

    Tillverkare: Roland
    Typ: Gitarrsynt
    Tillverkningsår: 1992
    Funktioner: Sequencer, reverb/eko och chorus
    Prisläge: Från ca 1 500 kr

    Artikeln är tidigare publicerad i Studio 12-2013


    User Feedback

    Recommended Comments

    There are no comments to display.



    Create an account or sign in to comment

    You need to be a member in order to leave a comment

    Create an account

    Sign up for a new account in our community. It's easy!

    Register a new account

    Sign in

    Already have an account? Sign in here.

    Sign In Now

  • Similar Content

    • By Micke Linderoth
      ME-5 är en hårdhudad multieffekt som var många gitarristers drömpryl i slutet av 80-talet.
       
      Först ut av Boss kompakta pedaler var Boss overdrive/dist OD-1 och nyligen passerade antalet effektmodeller 100. Så med över tio miljoner sålda exemplar är du i gott sällskap. Tio år efter OD-1, med andra ord 1988, lanserade Boss en annan ”trendsättare”: Boss ME-5 – Guitar Multiple Effects.
      I dag finns ungefär samma effekter i digital form i din mobil, men då var det en dröm som blev sann för mängder av gitarrister. Enligt vissa är innanmätet i ME-5 identiskt med några av Boss eftersökta vintagepedaler.
      Med en strata med Floyd Rose, en stärkare och en Boss ME-5 hade du rätt rigg. Boss ME-5 hade 64 programmerbara ljud, vilket räckte till och blev över för de flesta oavsett om du spelade blues, rock eller i ett dansband – som proffs eller hemma på lokala puben.
      Bestämd ordning
      Alla effekter på ME-5 är analoga, förutom reverbet och delayet. Placeringen av varje effekt var förutbestämd. Först ut var en kompressor (som motsvarade en Boss CS 3) och de fyra parametrarna var: sustain, attack, tone och level. På en vanlig pedal ställs dessa steglöst, men på ME-5 görs det stegvis, så det var viktigt att få varje effekt att jobba tillsammans med effekten före och efter.
      Nästa effekt i kedjan var tre olika distvarianter med olika karaktär från mjuk dist till en hårdare, mer fuzzig ton. En enkel eq med boost/cut för bas och diskant samt signalnivå följde och sedan var det dags för chorus och flanger – två oumbärliga effekter för 80-talet som lät väldigt schysst. Att ME-5 saknade phaser var irriterande men kanske inte avgörande.
      En enkel men helt okej noise gate följde och vad jag minns gjorde den ett bra jobb innan den digitala reverb/delay-sektionen tog vid. Den hade fem olika reverb från mindre rum till större hallar men också den tidstypiska avhuggna, gejtade reverbeffekten som jag faktiskt kan sakna i dag för vissa sound. Maxtid för ekot var en halv sekund vilket var tillräckligt för de flesta då, men i dag är det ju inte mycket att komma med om långa ekon är din pryl.
      Nymodigheter som midi var nog mest förvirrande för många gitarrister men en och annan hade redan inlett teknikracet och kopplat ihop ME-5 med en Atari ST och Creator-programmet.
      Pallade trycket
      Den största fördelen med ME-5 var att den var enkel att programmera. Precis som dina vanliga stompboxar hade den också av/på-knapp för varje effektpedal. Den var hårdhudad med svart metallchassi och fler än en ME-5:a har överlevt allt från överförfriskad publik med en stor stark i nyporna till miljoner ljudbyten efter rengöring och byte av en enstaka fotpedal.
      Boss ME-5
      Boss ME-5 var den första golvbaserade och programmerbara multieffekten för gitarrister. En ny Boss ME-5 kostade över 5 000 kronor. I dag är den kanske värd en tiondel av det plus en hundring eller två om den är i fint skick. Vissa hävdar att innanmätet är identiskt med Boss vintagepedaler från 70- och 80-talen. Artister som spelat och använt Boss ME 5: Rory Gallagher, Jesus and The Mary Chain, Gyllene Tider. Artikeln är tidigare publicerad i Studio 7-2013
    • By Micke Linderoth
      Kanske har du (eller hade) en pärlemorskimrande DeLuxe från 1958, en röd halvakustisk Viking, Hagströms flaggskepp Swede eller den senare Super Swede? Är du yngre har du säkert testat en ny Hagström byggd efter 2007, då företaget återuppstod. Vi testade en Super Swede Tremar (Studio 1-2011) och gav den fint betyg. Instrumenten byggs inte i Älvdalen (eller Tjyörtjbynn på älvdalska) längre, men det var där det började.
      AB Albin Hagström grundades i början av 20-talet och importerade dragspel. Tio år senare började man tillverka egna bälgaspel, men när rock’n’roll tog över etern 1958 började företaget bygga förstärkare och elgitarrer, de senare ofta lika pärlemorskimrande som företagets dragspel.
      Företaget blev ett litet imperium med musikaffärer i hela Norden och export till resten av världen.
      Tog upp kampen
      Många gitarrmodeller senare lanserades Swede, då för att ta upp kampen med de stora ame-rikanska gitarrtillverkarna. Den hämtade mycket inspiration från Gibsons Les Paul och första exemplaren från 1970-71 hette Hagström L.P. men döptes senare till Swede. Ingen vet säkert hur namnet uppkom men enligt en legend kommer namnet Super Swede – som först kallades Swede DeLuxe – från ett test i en brittisk musiktidning, men även vår svenske F1-stjärna Ronnie Peterson hade samma smeknamn.
      Elegant huvud
      Det mesta på Swede-gitarren hade klara släktdrag från Gibsons Les Paul-modeller. Några av dem är träslag: mahogny i kropp och hals, greppbrädan i ebenholts med 22 band och cutaway och två humbucker-mickar med treläges-switch. Men det fanns också detaljer som skiljde dem åt.
      Swede hade (ganska) diskret skruvad halsinfästning med en eller två skruvar, ingen lönntopp eller kantlister på greppbrädan. Ett elegant gitarrhuvud med en så kallad fransk lilja lånades från
      Hagström D’Aquistos jazzgitarrer, så look och design var ganska klassiska. Men – detta är viktigt – den skiljde sig från instrumenten som tillverkades i Japan och som idag kallas ”lawsuit models”. De sistnämnda var i stort sett klonade kopior av originalen.
      När Super Swede lanserades 1977 hette modellen Swede DeLuxe. Den hade limmad halsin- fästning, ebenholtsgreppbräda men med kantlister och längre mensur (avståndet mellan stall och översadel) och ett så kallat noll-band. I efterhand kan man spekulera i om anledningen var att man ville ge Super Swede mer attack? Super Swede gick att få i andra träslag, som lönn, och med bredare hals och bandstavar och du kunde till och med beställa din egen finish.
      Många musiker har genom åren spelat på Swede/Super Swede. Några av de mest kända är Björn Ulvaeus och basisten Rutger Gunnarsson, som spelade på en Swedebas under en USA-turné med ABBA.
      Frank Zappa, Henrik Schyffert i Whale och jazzgitarristen Larry Coryell är andra som valt Hagström. Idag är det många artister som spelar på Hagströms nybyggda instrument.
      Över 1 500 gitarrer och knappt 350 basar byggdes av Super Swede-modellen fram till 1983. En Super Swede var (och är) i grunden ett schysst instrument och ett skäl till att den inte klarade konkurrensen från amerikanska konkurrenter var säkert mickarna.
      Modell: Swede / Super Swede
      Tillverkare: Hagström
      Typ: elgitarrer
      Tillverkningsår: 1970-1983
      Prisläge: ca 20 000 kronor (Super swede, begagnad)
      Fotnot: Mikael Janssons utmärkta bok Super Swede, Hagströms gitarrer femtio år, Reverb förlag, ISBN 9789185697151 har använts som referens.
      Artikeln är tidigare publicerad i Studio 3-2013
    • By Calle Olsson
      Yamaha CS-5, som kom 1979, var min första analoga synt, och den har satt djupa spår i mitt musikskapande. Den var för övrigt även Martin Gores första synt och användes flitigt i Depeche Mode i början av 80-talet. Den har inga dolda agendor eller menyer eller någonting som kan förvirra, men har allt som behövs för att laborera fram egna syntljud: en vco-oscillator, ett vcf-filter och en vca-förstärkare. 
      Oscillatorn är voltstyrd och har två olika vågformer – fyrkant och sågtand. Fyrkanten kan pulsviddsmoduleras, det vill säga du kan modulera/skifta hur stor själva fyrkanten på vågen är. Med hjälp av det kan du skapa lite fetare ljud, speciellt om du samtidigt modulerar vco med lfo.
      Vco:n är stabil, inte en enda gång har jag råkat ut för att den har stämt om sig eller på annat sätt svikit mig under en spelning eller inspelning. Ljudet har en härlig, ren klang. På panelen finns Tune, Feet (oktavväljare), PWM och LFO depth.
      Oscillatorn producerar fyrkant och sågtand samtidigt – hur mycket man vill ha av varje avgör man i mixern. Där kan man också lägga till vitt brus, vilket är mycket effektivt vid till exempel trumljudsprogrammering.
      CS-5 har ett väldigt välljudande voltstyrt filter som lägger till eller tar bort frekvenser. Mest tar det bort frekvenser, men med Resonance-ratten kan man förstärka en frekvens. Den frekvens som förstärks är den som Cut off-frequency ratten pekar på.
      Passar för lågpass
      Med en switch kan du välja mellan lågpassfilter (12 dB/oct), bandpassfilter (6 dB/oct) och högpassfilter (12 dB/oct). Den här synten låter bäst i lågpass-mode , tycker jag. Även här kan du ställa in LFO depth, men också EG depth (EG står för envelope generator, även kallad ENV/ADSR). Resonansen på synten är mycket bra, den lägger till och fyller ut på ett behagligt sätt.
      Lfo:n är också en oscillator, men en lågfrekvent sådan. Fördelen med den är att den kan gå ända upp i det hörbara området, vilket gör att du kan använda den som en simpel men ändå, en extra ljudoscillator, som dock inte styrs av keyboarden. Det går att välja mellan sinus, sågtand eller s/h. S/h kallas ibland random och slumpar fram volttal. Att modulera vco:n med s/h är ett mycket effektivt sätt att få fram levande ljud – ha bara lite modulering på. Det låter inte som en Moog, men det blir fint och skevt.
      External in är en väldigt användbar funktion. Om du har en trumtakt, ett stråkljud eller varför inte din egen röst som du vill modulera och filtrera är det bara att koppla in det på External in. Då går ljudet via mixern till filtret och sedan till vca, och det är fritt fram för fina filtersvep och hårt tremolo på valfritt ljud. Det är också väldigt bra i live­situationer.
      Sköna svepningar
      Vca är en voltstyrd förstärkare som har tre rattar, Initial Level (hold level), EG depth (volym) och LFO depth. Ett av mina favoritljud är att ha hög pitch på vco samt maximal LFO depth (sågtand) på vco och vca. Man börjar på högsta LFO speed och sedan sveper man nedåt. In i ett delay så blir det fina måsar. En annan favorit är att köra röster genom External in och ha maximal LFO depth på vca samt justera LFO speed till max.
      Det låter trasigt och kul. Keyboarden är C-C, 37 tan­genter. Det sitter en pitchbend vid sidan av den, som inte är återfjädrande utan mer kan ses som en stämspak med ett större intervall. Yamaha CS-5 är billig, har stor variation på ljuden och är liten och robust – en perfekt live­synt!
      Yamaha CS-5
      Typ: monofonisk analogsynt.
      Tillverkare: Yamaha (yamaha.se).
      Minne: nej.
      Filter: vcf, lpf/bpf/hpf.
      Keyboard: 37 tangenter, C-C.
      Midi: nej.
      Artikeln är tidigare publicerad i Studio 1-2011
    • By Calle Olsson
      Tillsammans med TR-606 Drumatix lanserades den som en liten komporkester för ensamma trubadurer. Det blev dock inte alls som Roland tänkte. Ödet hade något annat i kikaren. Istället för att kompa i bakgrunden kom TB-303 att spela huvudrollen i modern dansmusik under flera års tid. En hel genre, acid house, byggde på dess patternsequencer, knorrande ljud och hypnotiska filter.
      Maskinen har klonats sedan 25 år tillbaka. De tidigaste klonerna är med andra ord mer vintage än vad TB-303 var när den klonades. Den har byggts om och midifierats. Den har har dissats, men en tid senare har trenden vänt, då ska alla ha en igen. Omkring 20 000 trenoll-treor producerades. Antagligen slängdes en del av dem då de flesta köparna var besvikna på dess syntetiska ljud. De förväntade sig något som liknade elbas. Resultatet blev att TB- 303 såldes billigt både i butik och på begagnatmarknaden.
      När den i mitten av 80-talet plockades upp av unga dj:ar och musiker i i Chicago var antagligen priset en betydelsfull faktor. Andra faktorer var dess portabilitet och att den går på batterier. Den är dessutom mycket enkel att göra musik med. Man behöver knappt programmera den. Utan batterier finns det slumpade pattern på alla 64 platser. Bara att skruva loss för instant acid. Men framför allt är det ljudet och sequencern som triggar gate, accent och slide och som styr cv, som tillsammans skapar det som jag och många med mig kallar magi eller religion eller varför inte meningen med livet.
      Efter min första kontakt med en TB-303 var mitt liv förändrat. Designen och känslan fick mig att drömma nya drömmar. Jag var fånge i silverboxen. Det var en kompis som hade en. Det var den enda i Karlstad. Jag tog med min portastudio till hans replokal och vi kopplade ihop TB-303 med en TR-808 och tryckte på Rec, och jag rattade försiktigt på Cut Off på trenoll-trean och det bubblade i hjärnan när resonanskvittret ökade. När cut off-potten kommit till max var det bara att skruva upp Env Mod för ännu mer extas. På bussen på väg hem kände jag total lycka och total tomhet på samma gång. Jag hade sett ljuset men samtidigt infann sig rädslan att jag aldrig skulle få skåda det igen. Jag blev helt besatt av TB-303, jag ryckte till när jag såg 303 på en nummerplåt, ett kvitto eller på en digitalklocka. Till slut fi ck jag äntligen tag på en, utan batterilucka och rätt sliten, men vad gjorde det. Ljudet, ljuset och kraften var äntligen inom räckhåll.
      Ljudet är helt analogt. En voltstyrd oscillator där du kan välja mellan sågtand och fyrkantsvåg löper genom ett underbart lågpassfilter vidare till en vca. Filtret självsvänger nästan, och det är det där nästan som jag antar gjorde den perfekt för improviserat rattande. Det går inte att förstöra själva grundljudet hur mycket du än kranar, det blir bara en ny hypnotisk inställning. När accenten är programmerad så ändras även filtret. Vidare har du en ratt för att kontrollera hur mycket envelopen ska modulera filtret, Det är endast decay som kan ändras på envelopen och den styr även den voltstyrda förstärkarens envelop. Slutligen styr accentratten hur mycket den programmerade accenten ska påverka vca och vcf. Dock bryr jag mig inte ofta om vilka rattar som gör vad när jag spelar. Man kommer ofta in i ett läge där varje ändring bara för mig längre och längre in i det som till vardags kallas trance. ■

      Roland TB-303
      Tillverkare: Roland
      Typ: Monofonisk synthesizer/sequencer
      Tillverkningsår: 1982-1984
      Polyfoni: 1
      Sequencer: Ja, med cv/gate ut för styrning av extern synt
      Minne: 32 pattern x 2
      Filter: 18 dB lågpassfi lter
      Klaviatur: 13 knappar (en oktav)
      Styrning: din sync 24 (endast in)
      Prisläge: 15 000-20 000 kronor (begagnad)

      Artikeln är tidigare publicerad i Studio 4-2013
    • By Calle Olsson
      I Boss Micro Rack-serie finns effekter som reverb, distorsion, kompressor/gate, chorus, flanger och phaser, men det är när man botaniserar bland delayen som man hittar flest funktioner och möjligheter. Här finns bland annat samplingsdelay, pan-delay och pitchshifter-delay.
      På RPS-10 har du två alternativ: antingen jobbar du med den som ett vanligt delay eller som ett pitchshifter-delay. Soundet är klassiskt tolvbitarsljud – vissa kanske skulle kalla det lo-fi , men för mig är det mer sci-fi.
      På fronten av RPS-10 sitter fem rattar. Den första, Range/Mode, är en niolägesswitch där du väljer hur snabbt delayet ska vara (50–800 ms) eller vilken mode pitchshiftern ska stå i. Delayet är inte så mycket att orda om, det låter mycket bra, men det finns en sak som är värd att lyfta fram, nämligen baklängesdelayet (Inv). Det är extremt användbart för att skapa spännande och bra trumljud. Det låter helt enkelt grymt bra att exempelvis köra en virvel genom det tillsammans med originalljudet.
      Det finns även en Inv-funktion på pitchshiftern, vilket innebär att du kan ändra tonhöjd på delaysignalen. Tack vare den snillrika finessen på baksidan som heter ”Keyboard in” kan du styra tonhöjden från till exempel en utgång på ditt ljudkort.
      Nästa två rattar är blåa och märkta med Pitch och Fine. I delay-mode har Pitch ingen inverkan på ljudet medan Fine fungerar som en finjustering av delaytiden. Att ha direkt tillgång till detta via en dedikerad ratt är mycket användbart i live-sammanhang. Om du använder RPS-10 som pitchshifter har du tillgång till två oktaver (en ner och en upp) genom att skruva på pitchratten. Även här kan du använda Keyboard in för extern styrning.
      Fin choruseffekt
      RPS-10 låter förvånansvärt bra och rent, ingen harmonizer för sång kanske, men som en förlängning när man programmerar trumloopar, syntljud eller effektljud är den fantastisk. Genom att snedstämma lite grann med Fine kan du även få fram fina chorus-effekter.
      Den fjärde, gula ratten heter Feedback och styr helt enkelt hur många studsar du vill att delayet ska ha. Med hög feedback och kort delaytid samt lite skruvande på fine kan du få fram vackra digitala avgrundsljud! Långt ifrån alla delay har funktionen att signalen kan runda, men jag skulle vilja kalla just denna funktion för den mest musikaliska. Att variera feedback på trummor så att den nästan rundar, eller rundar om vartannat, är ett klassiskt discotrick.
      Den sista ratten, Balance, justerar mixen mellan originalsignal och effekt. Eftersom Boss troligen avsåg att Micro Rack-serien skulle användas i studiosammanhang kan du ta bort originalljudet helt. Har du balansratten på ”Effect” så hörs bara tolvbitarssignalen. Släng upp den signalen på en egen kanal så har du ett helt annat ljud – ett bra sätt att på ett enkelt sätt byta sound om du fastnar. Live finns det vissa problem med denna effekt eftersom signalen blir aningen fördröjd, men i en digital inspelningsmiljö är det bara att flytta det inspelade spåret lite så blir det perfekt tajming.
      RPS-10 är allt sammantaget en behändig, mycket välljudande och mångsidig effektenhet som fungerar lika bra live som i studio. Du kan hitta den för mellan 1 500 och 1 700 kronor, och det är väl spenderade slantar! ■
      Boss RPS-10
      Typ: Digitaldelay/pitch shifter.
      Tillverkare: Boss (bossus.com).
      Minne: Nej.
      Filter: Nej.
      Midi: Nej.
      Artikeln är tidigare publicerad i Studio 2-2011
  • Utvalda blogginlägg

  • Veckans populäraste ämnen

  • Utvalda pressmeddelanden

×
×
  • Create New...

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue.