Jump to content
  • Roland GR-1 – Gitarrsynt för alla


    Micke Linderoth

    De första gitarrsyntarna dök upp på 70-talet men lockade få gitarrister. Det var först med Roland GR-1 från 1992 som genombrottet kom.

    Listan på de som byggt gitarrsyntar kan göras lång. Där finns namn som EMS Synthi Hi-Fly, 360 Systems, ARP Avatar, Hagström Patch 2000, Korg X-1, Casio DG-20, Photon... alla med lite olika sätt att försöka överföra gitarrens alla nyanser och spelteknik till kraftfulla syntljud.

    Vad är då en gitarrsynt? Det har funnits många varianter, men vanligast i dag är en gitarr (el eller akustisk med stålsträngar) med en ”hexaphonisk” mikrofon som läser av varje enskild sträng och konverterar det till midi-data. Fördröjningen har alltid irriterat gitarrister, men det är inte enkelt att fånga gi-tarrspelets alla nyanser.

    GR-1_03.thumb.jpg.7f9934536ba3b4b03d5659fdc6294ca3.jpgInbyggda ljud och en spelkänsla som inte gick av för hackor gjorde GR-1 till en framgång när den släpptes

    Roland i framkant
    Gitarrsyntar har aldrig varit någon jättehit och synttillverkaren ARP gick i konkurs som en följd av en hårdsatsning på gitarrsynten ARP Avatar. Den såldes i under 1 000 exemplar och dess öde liknar Hagströms gitarrsynt Patch 2000, som i samarbete med Ampeg byggdes för både bas och gitarr i knappt 800 exemplar.

    Med facit i hand har Rolands gitarrsyntar oftast legat i framkant om vi snackar pris, finesser och funktioner. Särskilt om du inte tillhör den gitarrelit som har råd med en Synclavier eller SynthAxe. På 80-talet började syntarna snacka midi med varandra och 1987 var det dags för gitarr-till-midi. Rolands GM-70 var en rackmodul (utan ljud) som faktiskt gjorde sitt jobb hyfsat bra, men Roland lyckades ändå övertyga relativt få gitarrister.

    Roland GR-1 lanserades som sagt 1992 och är förfadern till senare modeller som GR-09, GR-30, GR-33/33B för bas, GR-20 men också GR-55 som är en kombination av multieffekt och gitarrsynt.

    Med samplade internljud från Rolands General MIDI-syntar var ljuden i GR-1 riktigt schyssta och både triggning och spelkänsla var imponerande redan från första tonen. Hemligheten sägs vara att Roland installerat ljuden på syntens moderkort, vilket gav en snabb intern omvandlig av tonhöjden till midi-data. Men då som nu var det också viktigt att trimma in GK2-mikrofonen.

    GR-1 hade 24  toners polyfoni, 64 ljud uppbyggda av 200 samplade grundljud, samt en inbyggd fyraspårs-sequencer som kunde lagra hela 2 000 toner (!) plus tre grundeffekter: reverb, eko och chorus. Det var mäktigt att spela med ett fett syntljud och ett distat gitarrljud, eller en stämningsfull stråkpad eller GR300 LD, fabriksljudet som kopierade Pat Methenys ”valfångarsound” och allt med en triggning som fick godkänt för de flesta ljuden.

    I dag är en begagnad GR-1 inte så dyr och den funkar med Rolands GK-mickar (med 13 pinnar). Men om du vill testa senare (och deras) gitarrsyntar idag behöver du inte gräva så djupt fickan för att utöka ditt ljudförråd... men kom ihåg att du fortfarande måste jobba med spelteknik och ljuden för att få ut maximalt av din gitarrsynt. ■

    Roland GR-1

    Tillverkare: Roland
    Typ: Gitarrsynt
    Tillverkningsår: 1992
    Funktioner: Sequencer, reverb/eko och chorus
    Prisläge: Från ca 1 500 kr

    Artikeln är tidigare publicerad i Studio 12-2013



    User Feedback

    Recommended Comments

    There are no comments to display.



    Join the conversation

    You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

    Guest
    Add a comment...

    ×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

      Only 75 emoji are allowed.

    ×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

    ×   Your previous content has been restored.   Clear editor

    ×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

    Loading...

Annons


  • Similar Content

    • By Lars Danielsson
      Kramer guitars var det bästsäljande elgitarrmärket under 80-talet, men gick trots detta i konkurs.
      Enligt uppgifter från flera håll var Kramer det bäst säljande elgitarr-märket 1985 och 1986, men i december 1989 förklarades företaget trots detta i konkurs.
      Att kraschen inträffade under 80 talets sista skälvande dagar är oerhört symboliskt. Få gitarrmärken var så förknippade med 80-tals-hårdrocken som Kramer.

      Känd köpare
      Verksamheten fortsatte fram tills juni 1990. Två år senare dök Michael Jackson (!) upp på scenen och köpte det som var kvar av Kramer via ett av sina företag. Det äventyret slutade illa, med bland annat en beslagtagen flygel, som Jackson ska ha skrivit Thriller-låtarna på, och två Rolls Royce.
      Företaget återupplivades våren 1995 och såldes till Gibson hösten 1996. Under 2012 hade Kramer en ganska undanskymd roll i Gibsonfamiljen, klart under Epiphone i hackordningen för varumärkena. Men det finns i alla fall återutgivningar av en del kända modeller.
      Hur kunde det gå så här? Vad hände med det gitarrmärke som kanske mer än något annat förknippades med pudelrocken?
      Låt oss ta det från början. Under 70-talet gjorde sig Kramer ett namn med elgitarrer som hade aluminiumhalsar. Men det var på 80-talet det tog fart med mer traditionella konstruktioner som riktade sig till hårdrockare.
      Det var framför allt en specifik gitarr som blev omtalad: Eddie van Halens, med namnet 5150. Det finns olika versioner av hur det gick till när Eddies gitarr byggdes 1984, och vad det egentligen var för skapelse. Det verkar luta åt att kroppen i grunden var en Pacer Special.
      Det finns flera detaljer på 5150 som kom att bli stilbildande bland 80-talets hårdrockare, till exempel att det bara fanns en humbucker och en volymkontroll. Och så förstås Floyd Rose-stallet.
      Upphottad Strata
      Finishen, eller vad man ska kalla det, med vit tejp mot en röd bakgrund, kom att bli ett kännetecken för Van Halen. Det så kallade bananhuvudet kom från 1984 att återfinnas på produktionsmodeller från Kramer. Det har ett tag funnits en återutgivning av 5150, med namnet Kramer 1984. I dag finns The 84 i sortimentet.
      I grund och botten är det frågan om en upphottad Stratocaster-kopia. Mindre egensinniga sådana än 5150 är än i dag populära rockgitarrer. Van Halens inblandning satte riktig fart på affärerna för Kramer. Men vad hände sedan?
      Musikstilen som Kramer var förknippad med dog, och med den Kramer. En del historieskrivningar vill göra gällande att företaget Kramer var lika omåttliga när det gällde pengar, som musikerna som spelade på deras gitarrer var med sprit, droger och sex.
      Men mest handlar det nog om att ett märke som var så förknippat med ett visst ljudideal och estetiskt ideal inte kunde överleva av egen kraft. Lärdomen är att man bör ha ett diversifierat utbud.

      Kramer Guitars
      Vad: Amerikanskt elgitarrmärke.
      Status: Numera en del av Gibson-koncernen.
      Historia: Storsäljare under 80-talet då Kramer var intimt förknippad med hår(d)rocken.
      Kända modeller: Baretta och Pacer.
      En speciell Kramer: Eddie van Halens 5150 som han enligt uppgift byggde själv i Kramers gamla fabrik i New Jersey. Kända gitarrister som använt Kramer: Eddie Van Halen, men även stjärnor som Tom Morello, Richie Sambora, Mick Mars och Vivian Campbell.
      Artikeln är tidigare publicerad i Studio 4-2012
    • By Micke Linderoth
      Den är en klassisk effekt som ger elgitarrister tillgång till unikt sound. Det är naturligtvis wahwah-pedalen vi pratar om.
      I rockens barndom hade elgitarristerna få effekter till hands (eller heter det till fots?). Bandeko, tremolo, fjäderreverb och fuzzboxar förändrade gitarrljudet och popmusiken under sextiotalet.  slutet av the swinging sixties lanserades wahwah-pedalen, en unik effekt som ger gitarristen tillgång till nya klangfärger.
      Bland gitarrhjältarna var Eric Clapton först ut med wahwah på vinyl på Tales of Brave Ulysses. Jimi Hendrix visade också prov på gott fotarbete på Burning of the Midnight Lamp. Mitt första minne av den magiska wahwah-effekten är från Frank Zappas Peaches En Regalia – ett av rockens instrumentala mästerverk.
      Xotic RoboTalk
      I början av 2007 presenterade Trevor Cox, ljudakustikprofessor vid Salfords universitet, resultatet av en nätenkät som undersökte vilka ljud människor hatar att höra. På prispallen för världens värsta ljud hamnade gråtande barn, mikrofonrundgång och... på förstaplatsen kräkljud. De tre ljuden ingår som av en händelse i wahwah-effektens ljudpalett – särskilt i kombination med dist.
      Wahwah-pedalen kan användas på många sätt och Michael Schenker och Frank Zappa är två gitarrister som använde den som ett tonfilter, där de hittade en bra inställning som lät gitarren ta plats i ljudbilden.
      Men wahwah kan också fås att kvacka, bräka och ”waowaha”, precis som jazztrumpetaren Clyde McCoy använde sordin på miljonsäljaren Sugar Blues 1931. Gitarristen som köpte en Vox-wahwah med McCoys bild och signatur på undersidan undrade säkert vem den liraren var.
      Brad Plunkett är wahwah-effektens fader men, precis som när det gäller många andra uppfinningar, hade han flera medarbetare till sin hjälp. En av dem var gitarristen Del Casher, som tidigt insisterade att effekten var perfekt för gitarr. Casher använde en modifierad prototyp av wah-pedalen för demonstrationer vid presskonferenser och filmmusikinspelningar.
      Två olika namn
      När Vox senare lanserade wahwah-pedalen i slutet av 60-talet såldes samma pedal under olika namn på båda sidor av Atlanten – av Thomas Organ i USA och JMI (Jennings Musical Instruments) i Europa. Ingen av de båda distributörerna ville sälja samma pedal, vilket Vox löste genom att döpa den amerikanska versionen till Cry Baby, eftersom effekten lät som ett barn som gråter.
      Jag har alltid gillat Hendrix wahwah-intro på Voodoo Child (Slight Return) och det bluesfärgade wahwah-inpasset på All Along The Watchtower. Jag garvar när jag hör Steve Vais wahwah-duell med sonen på Ya-Yo Gakk och njuter av Slash, John Frusciante eller Oz Noy.
      Du gissar förmodligen att jag själv har en wahwah-pedal (eller två)? Svaret är nej. Jag har testat några olika wahwah-pedaler, men domen blev alltid densamma: jag är ingen wahwahist.
      Det går inte att lära gamla hundar att sitta, sägs det. Nyligen köpte jag dock en gammal Xotic Robo Talk pedal – ett kombinerat envelopfi lter/autowah och Random Arpeggiator. Jag kan styra wahwah-filtereffekten via en expressionpedal. Plötsligt blev det extra kul att vränga fram toner och sound med hjälp av högerfoten. Det är aldrig för sent att skaffa en wahwah och undertecknad har nu börjat kolla in det fullmatade utbudet av wahwah-pedaler. Den klassiska Cry Baby (idag i Jim Dunlops version), Fulltones Clyde Wah, Morleys Bad Horsie och T-Rex färska Gull – med ”yoy yoy sound” är bara några exempel. ■

      Källor:
      Wah: The Pedal That Wouldn’t Die, Art Thompson, Guitar Player Magazine, maj 1992 Xotic

      Xotic RoboTalk
      Typ: 100 % analog effektpedal. Auto wah/slumparpeggiator/lågpassfilter/wah via expressionpedal.
      Tillverkare: Prosound Communications Inc./Xotic (www.xotic.us).
      Tillverkningsår: 2001. Ersattes 2009 av RoboTalk2.
      Gitarrister som använt RoboTalk: Scott Henderson, Steve Lukather och Oz Noys. Låten Which Way is Up är en schysst introduktion till RoboTalk.
      Pris: cirka 1 300 kronor och uppåt.
    • By Calle Olsson
      Roger Linns banbrytande trummaskin dominerade stort på 80-talet. Men den låter faktiskt bra än i dag.
      Ett av de instrument som hördes på flest hitskivor under 80-talet är den fantastiska Linn LM-2 – en underbart vacker digital trummaskin som är stor och tung. Den har fina träsidor och klassisk design. LM-2 var den lite nedbantade uppföljaren till LM-1 som var den första digitala trummaski-nen. Man arbetade med samplade trummor där samplingen lagras på eproms, vilket möjliggjorde byte av ljud. jag har dock aldrig bytt ljud i min. Kanske för att alla ljuden är så bra. Det finns 15 inbyggda trumljud och det är förvånansvärt hur bra de låter. Det låter verkligen som bra inspelade livetrummor. Vi jobbar med en skiva nu där vi har triggat Linndrumsamplingar via midi-pads och det låter som om man sitter och lyssnar på närmickade trummor inspelade i ett riktigt bra, dämpat trumbås. Fantastiskt.
      Träsidor och reglage så att det räcker och blir över. Linndrum LM-2 dominerade på 80-talets topplistor.
      Rejält med tryck
      Vi kan börja med bastrumman. Ett fantastiskt ljud. Luftigt samtidigt som det är rejält med tryck i det. Du kan inte redigera några parametrar men det finns möjlighet att programmera ljudet i två olika volymlägen för dynamik. Det låter så fruktansvärt bra om bastrumman. Den har den där kvaliteten som TR-808- eller TR-909-bastrummorna har. Det räcker liksom med endast den för att det ska bli musik. Rak 4/4-takt. Japp, det är en låt. Det känns som om de la ner mycket tid på att få till det där perfekta ljudet. Och det sitter perfekt i en mix också. Ren och skär magi. Virveln går heller inte av för hackor. Den går dessutom att pitcha och pitchratten har ett stort omfång och det går att få till hyfsade piccola om man vill ha det, men som bäst låter det när man pitchar ner  den lite eller mycket. Virveln är det ljud i maskinen som det är mest tryck i. Som en käftsmäll. Och som med allt som har med musik att göra så är tajming viktig. Även microtajming. Det låter kanske flummigt, men det är verkligen viktigt med en startpunkt på en sampling. LM-2:s virvel har den där perfekta startpunkten.
      Mixa direkt
      Pukorna är klassiska ”synthtrummor” som tillsammans med Simmons kom att definiera hur en synthtrumma ska låta. Både på pukor och congas finns också möjlighet till att stämma om ljuden riktigt rejält. Då varje ljud har sin egen volymregel går det också att göra bra mixar direkt i trummaskinen om du spelar live eller inte spelar in trummorna som ett stereospår. Dessutom är det lätt att hitta balans mellan de olika pukorna. Varje ljud har också en panoreringsregel, så det är enkelt att få till en fin stereobild utan att behöva bläddra i menyer. Hihaten är också en av de svängigaste som går att få tag på. Den har ett eget decayreglage, vilket gör det enkelt att hitta precis rätt ”öppning” av den stängda hihaten. Min favoritinställning är dock kortaste. Som ett litet funky knäpp som tillsammans med cabasan utgör grunden för svänget i många av mina låtar.
      För torrt klapp
      Cymbalerna låter också fantastiska och i en mix väldigt naturtrogna. Det enda ljud jag har invändningar mot är faktiskt klappet. LM-1:ans klapp är bättre. LM-2 låter lite för torrt tycker jag. Det funkar dock ihop med virveln för att få upp peppen i till exempel en refräng. På baksidan av maskinen finns en massa in- och utgångar, bland annat separata ut för varje ljud. Här finns även en del trigg-ingångar för att trigga ljud med pads. Sedan finns även en trigg ut som jag brukar använda för att trigga sequencern i min SH-101. Det är inte så dumt. Bara att koppla ihop så låter det som en klassisk discolåt från 1984. ■

      LinnDrum LM-2
      Tillverkare: Linn
      Modell: LM-2
      Tillverkningsår: 1982-1985
      Antal ljud: 15
      Polyfoni: 12
      Kontroll: Clock In. Det finns numera bra midi-interface för inbyggnad
      Minnen: 56 pattern
      Effekter: Swing, kvantisering (modernt för att vara 1982!)
      Prisläge: 45 000 - 50 000 kr
      Artikeln är tidigare publicerad i Studio 5-2014
    • By Calle Olsson
      Kraftwerk valde Odyssey när de styrde ut på Autobahn. Calle Olsson berättar om syntens historia.
      I början av min karriär som synthnörd var Arp Odyssey en ganska okänd skapelse för mig. Jag visste att den var en konkurrent till Minimoogen, men jag hade aldrig sett en på riktigt och den var extremt ovanlig i de kretsar i Karlstad som jag hängde i.
      Numera vet jag dock att en Odyssey ljudmässigt skiljer sig rätt mycket från Minimoogen. Till och med mellan olika Odyssey-exemplar finns det skillnader – både ljudmässigt och funktionsmässigt. Till exempel hade de första exemplaren inte cv/gate för extern styrning. Det finns en del olika filter och till och med olika vco:er.
      Men instrumentmakarna som byggde dem hade ett mål med varje modell. Det skulle låta Arp och det skulle låta Odyssey. Och det skulle låta bra. Och det gör det. Om du går i tankar att köpa en Odyssey och surfar runt på diverse hemsidor kommer du hitta en massa diskussioner och åsikter hit och dit om huruvida den ena modellen låter bättre än den andra. Filtret är feldesignat på vissa modeller, hävdar några. Ta allt detta med en nypa salt. Alla Odyssey låter bra.
      Odysseyn har två välljudande oscillatorer med mycket stort omfång. Desutom finns inga fasta oktavswitchar på dem (i alla fall inte på min), vilket gör att man kan svepa steglöst över ett stort antal oktaver. Jag tycker det är väldigt bra för att skapa ambientklanger där man inte vill röra sig inom det vanliga tankesättet att man höjer en oktav hit och dit utan man kan dra lite i reglarna tills det låter bra. Det finns även en fine tune, så man är inte helt borta om man vill ställa in ljud där vco:erna ska stämma mot varandra.
      Arp Odyssey förekommer i flera olika versioner, alla lika bra.
      Duofonisk synth
      På varje vco kan du välja mellan sågtand eller fyrkant med variabel pulsbredd. Ganska standard alltså, men tack vare den fantastiska ljudkvaliteten behövs det knappt något mer. Två sned-stämda oscillatorer i oktav brukar räcka.
      Odyssey har också den fantastiska egenskapen att den fungerar som en duofonisk synth. I realiteten betyder det att du kan spela tvåtonersackord på den. Dock har den bara ett filter och vca, men till exempel Kraftwerk använde Odysseyns duofoni för att spela ackorden på Autobahn från 1974. Den stod faktiskt även för de flesta av ljudeffekterna på låten.
      Lfo:n är väldigt enkel och jag blev lite besviken när jag först såg den. Men den är faktiskt suverän. Den har en rate-regel, där du ställer hastigheten på lfo:n – modulatorns vågform väljs sedan på mottageren. Om till exempel vcf ska moduleras av fyrkant så väljer du det på vcf:en, och om du samtidigt vill modulera vco 1 med sinusvåg så väljer du sinus på vco 1. Det kanske låter litet märkligt, men när du väl sitter bakom spakarna är det lätt att förstå. Rate på lfo styr även tempot på s/h.
      De första modellerna av Odyssey var vita med svart text (Whiteface) och enligt ryktet hade dessa ett så kallat diodeladder-filter. Men detta stämmer inte utan i dessa satt ett av Arp egendesignat 12-decibelsfilter, 4023.
      När MKII, (Blackface, svart/guld) släpptes 1974 användes återigen detta filter. Dock sattes Moogfiltret, 4035, in i de Odyssey som tillverkades under 1975. Men eftersom Moog hade patentet på detta så byttes det, efter hot om stämning, ut till ett annat, 4072. Det innehöll dock en designmiss, så det kom alltså ännu ett, 4075, som användes i kommande produkter.
      MKIII är svart/orange och har i stort sett samma design rakt igenom. Men, det är en liten djungel. På filterdelen sitter också mixern där du väljer hur starkt de olika ljudkällorna ska låta samt vilken av vågformerna vco:erna ska ha. Noise, vco 1, vco 2 och ring mod. Här finns även reglar för att modulera filtret.
      Odysseyn har två enveloper att välja mellan och det går även bra att modulera med keyboard tracking och såklart lfo. Odysseyn har alltså två enveloper: en ar (attack, release) och en adsr (attack, decay, sustain, release). De är inte lika snabba som i Minimoogen men låter bra ändå. ■
      Arp Odyssey
      Typ: Duofonisk synthesizer
      Tillverkningsår: 1972-1981
      Polyfoni: 2
      Effekter: Ringmodulator
      Filter: 12/24 dB lågpassf lter beroende på version, högpassfilter
      Klaviatur: 37 tangenter, C-C
      Styrning: cv/gate
      Prisläge: Ca 20 000 - 45 000 kronor beroende på skick (begagnad)
      Artikeln är tidigare publicerad i Studio 3-2014
    • By philip29
      Hej! 
      Jag har en Dynacord Digital Hit Natural bass 20". Problemet är bara att jag hittar ingen info om den på nätet. Har googlat i timmar men inte fått fram något konkret bara några bilder. Nån som sitter på lite info om denna? 
  • Fler artiklar

×
×
  • Create New...

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue.