Jump to content

  • Myles Kennedy – En gigantisk röst greppar gitarren igen

    
Mellan turnéer och inspelningar med Slash och Alter Bridge släpper nu sångaren Myles Kennedy sitt andra album The Ides of March. Studio fick en pratstund om karriärbygge, sångteknik, gitarrer och naturligtvis också den nya plattan.

    Urban Kindhult

    1067899830_MylesKennedy_mainpromo2021_creditChuckBrueckmann_1800.jpg.268c4f8191125904f0f9812d78edb21e.jpg

    Man kan inte annat än beundra Myles Richard Bass som han egentligen heter för den fantastiska resa han har gjort. Den är Inte helt olik storyn i filmen Rock Star, där han faktiskt också medverkar i den avslutande sekvensen. Han har arbetat sig fram från en position som kämpande småstadsmusiker till de verkligt stora scenerna, med de verkligt stora banden och det på helt egna meriter. Detta med hårt arbete och naturligtvis en enorm och utvecklingsbar talang. 


    Du har efter många år som sångare återvänt alltmer till gitarren och släpper nu din andra soloplatta. Vad jag förstår började du som jazz/fusion-gitarrist med en tämligen gedigen bakgrund. Var det en naturlig utveckling? 
    – Ja, jag saknade verkligen att spela och jag startade faktiskt som gitarrist, sologitarrist till och med. Jag kände att det nu var dags att göra en platta som i större utsträckning speglade min kärlek till gitarren. Det var med gitarren allt började. Jag gick igenom många faser i mina sena tonår, när jag studerade musik och egentligen inte höll på med något annat än musik på olika sätt. Jag pluggade musikteori, jazz och mer kommersiell musik och på så vis kom jag att upptäcka musiker som Pat Metheny, Mike Stern, John Coltrane och Miles Davis. Så jag var nog lite av en jazzfusion-nörd ett tag. Och jag undervisade också en hel del och så där höll jag på ganska länge för att liksom finansiera mitt musikaliska liv. Jag var en kämpande musiker som så många andra. Jag spelade gigs på kvällarna, undervisade på dagarna och gjorde sessions på helgerna. Jag var även då en mycket upptagen man. Men då sjöng jag faktiskt inte så mycket.

    Var det ett dilemma, vilken väg du skulle välja mellan den mer harmoniskt komplexa jazzen och det kommersiella spåret?
    – Jag var ju tvungen att på något sätt bli en kommersiell musiker om jag skulle leva på det här. Du vet, när jag gick i skolan fanns de kommersiella snubbarna och det fanns de som studerade jazz och det var nästan som det var en rivalitet mellan dem. Men jag var den som gillade att hänga med bägge dessa läger och uppskattade dem lika mycket. Så jag försökte absorbera så mycket jag kunde från jazzmusikerna och lärde mig Mixolydiska, Frygiska och Lydiska modal och försökte inkorporera det i det jag gjorde. Men jag hade samtidigt en djup kärlek för rock och pop och ville på något sätt göra bägge. Inte minst för att jag kunde få jazzgig för att överleva. Jag spelade i ett fusionsband och jag spelade i en militärorkester. Var det bara musik så gjorde jag det. Var det country så gjorde jag det. Och spolar man fram bandet 30 år så blev jag istället känd som rocksångare och låtskrivare. Men ärligt talat så skulle jag göra vad som helst som involverar 12 toner i någon form.

    Och hela tiden bär du runt på den här fantastiska rösten utan att egentligen använda den på riktigt. När slog det dig att det kanske var den som var nyckeln till framgång?
    – Självklart är jag tacksam att den fanns där, men jag tog det inte alls seriöst till en början. Jag förutsatte nog att alla kunde sjunga och jag sjöng inte mer än i duschen. Jag ville spela gitarr och jag var alldeles för blyg och kände alldeles för mycket ångest då det för mig var sångaren som var showbiz och i centrum av allas uppmärksamhet. Jag kände inte att jag var kablad på det viset och var mycket hellre en fluga på väggen vid den tiden. Jag ville helst hänga med trummisen och när det var dags för mitt solo kunde jag kliva fram, för att sedan snabbt smita tillbaka till trummisen igen. Det där förändrades sakta när jag började skriva låtar och bodde i en mindre stad där det helt enkelt inte fanns så många sångare. Så jag tänkte, ok, jag antar att jag måste lära mig det där. Och här är vi nu.

    Är du självlärd och som vissa människor bara ”hade det”, eller var du tvungen att utveckla din röst och kanske ta hjälp av en coach?
    – Jag var tvungen att utveckla den. Jag menar, det fanns en naturlig kapabilitet från början och jag sjöng mycket till mina Stevie Wonder-band och du vet, Led Zeppelin och allt sånt. Men, för att kunna behålla det fick jag jobba. Så efter att ha hållit på i fem år fick jag mitt första skivkontrakt och då sa min manager att jag nog skulle komma att turnera mycket och jag gjorde bäst i att lära mig lite teknik för att inte blåsa rösten ute på turné. Ett av de viktigaste inslagen på min musikaliska resa var när jag träffade en man i Los Angeles vid namn Ron Anderson. Han undervisar faktiskt fortfarande och har jobbat med de allra flesta av de större namnen. När jag tog min första lektion sa han att men den här tekniken kommer din röst att hålla i årtionden. Och helt sant så tillskriver jag honom det faktum att min röst fortfarande håller så bra.

    – Jag har inga speciella trick som att dricka te eller annat. Det gör inte så mycket nytta för mig. Nyckeln är för mig att leva hälsosamt, för jag får lätt halsinfektioner om jag slarvar. En annan viktig grej är att inte kämpa med rösten och inte anstränga den utan istället förlita sig på teknik. Ansträngning är uthållighetens största fiende och för mig handlar det mycket om att kontrollera andningen och det sätt jag använder det är med en gammal operateknik. I början var det svåraste för mig att komma ihåg allting samtidigt som jag skulle minnas texter och spela gitarr. 
       
    Hur lång tid skulle du säga att det tog dig att utvecklas till där du är idag?
    – Det handlar bara om repetition och som man säger; det är 10 000 timmarsregeln som gäller. När du väl repar in något och utövar det i en livesituation om och om igen, så blir det ofrånkomligen mer naturligt och till slut så tänker du inte på det. För mig handlar det om hur jag håller vad som kallas den mjuka gommen. Tänk dig att du gäspar och lyfter den bakre delen av din strupe, det är där min röst blir högre, det är där som det öppnas upp ett utrymme. Jag försöker använda det samtidigt som jag stödjer min diafragma. Det handlar bara om din andning och inte om att trycka på eller spänna sig. Om jag gör något sådant då är det Game Over för mig och det låser sig. Det handlar om att vara avslappnad och låta luften göra det som luften gör. Det tog mig ungefär femton år att få det på plats utan att tänka på det, så det var inget jag lärde mig över en weekend direkt.

    Du har en ny platta ute som heter The Ides of March. Vad ligger bakom den titeln?
    
– Titeln kommer från Shakespeares verk Julius Ceasar och handlar om tingens ovisshet. Det ligger lite av varning i begreppet. När jag skrev låtarna fanns det så mycket ovisshet i vart världen var på väg. Det handlar lite om att vara medveten om de mörka möjligheterna vilket i sin essens är vad plattans narrativ behandlar.
     
    Det är en ganska öppen produktion med högt i tak och mera högljudda gitarrer denna gång. Det skiljer sig en del från första soloplattan Year of the Tiger’s mer akustiska anslag.  
    – Det var ett medvetet beslut att skilja sig från mitt utforskande av den akustiska sidan på den förra plattan. Jag ville göra en skiva som var mer gitarrorienterad vad gäller att ha en ljudpalett som passade sig att improvisera över med sologitarren. Det var viktigt och riktigt roligt. Det stod klart för mig hur mycket jag saknade att spela solo, vilket jag i och för sig gör en del med Alter Bridge. Men det här var mer blues och mer av det jag gör när jag spelar själv hemma efter gamla bluesplattor.

    Låt oss prata om lite om ditt workflow. Har du alltid ett syfte när du sätter dig med gitarren? Gör du alltid låtar?
    – Det huvudsakliga syftet är att göra mig själv lycklig och jag skulle säkert kunna tillbringa mer tid med att lära mig nya saker. Jag har numera en bra vokabulär med idéer och licks som jag kan improvisera över, men när jag skriver så måste jag stänga av och fylla på källan med nya saker och det är en helt annan sak för mig. Det är då jag hittar nya riff och nya ackordföljder och melodier. Daniel Lanois, som jag verkligen älskar, talar om sitt ”riff orphanage” där hemlösa idéer hamnar. Jag har ett liknande för låtar och det är fint att kunna luta sig tillbaka mot ett sådant ibland.

    – Det finns två låtar på The Ides of March som jag hämtade därifrån. Love Rain Down är den ena och Wanderlust Begins är den andra. Många av mina uppslag kommer till mig i drömmar, ofta som melodier. Vanligen spelar jag snabbt in dem med telefonen och sedan tar jag uppslaget vidare till Logic. Sedan tar det olika lång tid. Titelspåret, en av mina verkliga favoritidéer på plattan, tog ungefär sex månader att färdigställa. Med låten Moonshot ville jag testa hur snabbt jag kunde göra något färdigt från scratch och det tog ungefär en dag. Processen handlar för mig mycket om perspektiv. Man kommer på ett parti, en melodi, ett riff och sedan tar jag ett steg tillbaka och lyssnar på det från lyssnarens perspektiv. Då märker jag vad som håller och tar bort det som inte håller och klipper in en ny idé och börjar om och bygger på så vis klart låten. 

    Det går ju inte att avsluta en intervju med dig utan att prata lite gitarr. Vad använde du denna gång för inspelningen?
    – Jag är fortfarande en hängiven användare av PRS som jag har jobbat med i många år. De är verkligen familj för mig. Annars var det mycket vintage denna gång vilket passade det uttryck jag siktade på. Jag använde vad jag trodde var en 1952 Telecaster, men som visade sig vara ett hopplock av delar. Som tur var betalade jag inte priset för en 1952 Telecaster. Men det är fortfarande en fantastisk gitarr. Det finns en gammal Gibson 335:a över hela plattan. Ett fantastiskt instrument. Jag använde en 1954 Fender Lap Steel. Här finns också en Martin 000-21 från 1945 och en Gibson J-45 från 1944, så det finns definitvt en vintage vibe över hela produktionen. Men faktum är att jag inte bryr mig så mycket om pris eller status på instrument. Det viktiga är att instrumentet ger mig något, att det informerar mig och inspirerar mig, oavsett hur originellt det är. Annars fungerar det inte som verktyg för mig.


    User Feedback

    Recommended Comments

    There are no comments to display.



    Create an account or sign in to comment

    You need to be a member in order to leave a comment

    Create an account

    Sign up for a new account in our community. It's easy!

    Register a new account

    Sign in

    Already have an account? Sign in here.

    Sign In Now

  • Studio nb_2_2.jpg

×
×
  • Create New...