Tja, vad svarar jag på den frågan? Jadå och inte nu längre.
I slutet av 70-talet och början på 80-talet spelade jag i ett band som hette AHA! (inte norrmännen). Vi var Malmös svar på Noice (från stockholm inte klippan). Bla spelkade vi förband till stockholamrna vilket var en sanslös upplevelse. 2000 småfilckor som bara skrek och svimmade när de trodde vi var Noice.. 🙂
Vi hade en sångare och en trummis som ansågs som söta. Att dessa två var flickmagneter drog med sig att jag också blev behandlad som idol. Bla fick jag skriva autografer på jackor och på alla tänkbara kroppsdelar med spritpenna. Annat som det drog med sig är i dag presskriberat och lämpar sig inte för familjeforum som detta.
För några veckor sedan hade en kille i mina söners klass kalas (8 år). Det firades ute på landet så att vi föräldrar stannade kvar och drack kaffe tillsammans. Då var det en riktigt snyck kvinna som sa att hon trodde sig känna igen mig. Jag tänkte attdet kanske var genom jobbet. Men inte det.
Efter ett tags tänkade kom vi fram till att det var under Aha!-tiden och när minnet sakta återkom verkade det som om vi båda kom ihåg att just vi två hade haft ihop det någon gång. Ujujuj, inte riktigt vad man sitter och diskuterar med fruar och män närvarande. 😄
Numer är det bara mina barn som tror att jag är en idol för att jag gör musik igen. Kanske jag kan locka några nya mammor med min musik idag också....... 😳