Nu ska jag förklara enkelt min syn på modern inspelning.
Ju fler man har desto större blir man. Ju större man blir desto mindre kan man skapa.
Läs det igen.
För att skapa musik måste man skapa båda det lilla och det stora. En människa som har satsat allt på det stora (det får symbolisera dyr dator, digitalteknik, och massvis med pluggar), kan inte på något sätt gå in processen att skapa musik med enbart ett instrument, en röst och ett papper.
Alltså blir det stora, ett handikapp om man inte kan ta bort allt det, och använda sig av den lilla processen för att fylla ut det stora.
Det är oftast så här duos jobbar, folk som sålt miljontals plattor. Eller så kan en och samma snubbe båda sakerna (väldigt ovanligt).
-----------------------------------------------
I ett bra band finns det också en shyst blandning mellan dessa två planhalvor.
På den andra sidan den urspårade, och larger than life figuren som inte har en aning om hur en bandspelare fungerar. Och på den andra sidan de lite mer analytiska typerna som kan läsa noter och skruva på mixerbord.
Det är olika delar av människan, galenskap, kaos, versus ordning, och grid.
-------------------------------
Idag är en värld utan riktig enkel anledning att existera. Detta smittar även av sig på musiken. Alltså måste branschen (som artisterna blir en förlängning av) uppfinna olika metoder för att skapa ett mersyfte med deras existens. Detta kan handla om att handla kläder som är coola, sminka sig själva, träna på gym, eller köpa vintage-instrument för dyra pengar för att känna sig lite coolare. Det sistnämnda gjorde jag, men det var för att jag ville känna mig cool. Precis som jag sa. Fast helt ärligt gillade jag halsen på den gitarren också.
Detta tror jag också är kriget inom musikbranschen, det gamla mot det nya. Kaos vs ordning. Ordning vs kaos. Vart finner man sig själv i allt detta? Vad vill man själv stå för, och vad är man när all eq, kompression och reverb är borta?