wonderboy

rush är inte mitt favoritband. Jag nämnde att jag har hört ett par texter av dem på sistone som berörde mig och att musiken underströk det som texten handlade om, till skillnad från t ex Dylan. Jag älskar musik. Jag älskar musik även när texten är kass. Denna musik kan ge mig en lika stor och t o m större njutning än en bra låt med en kanonbra text. En bra melodi/ låt talar till Dig oavsett om den framförs av en sångare eller saxofon. En bra text ovanpå detta kan göra det ännu bättre. Detta är dock relativt sällsynt. Jag har inget jag kan/ vill uttrycka i en sångtext. Jag får utlopp för allt jag vill berätta i och med musiken jag gör.

Precis! Jag har flera gånger varit med om att en enskild musiker kommer upp med en basgång, trumtakt etc som ändrar inriktningen på hela komposititonen. När upphör något att vara en arrangemangsidé och istället blir en del av komponerandet? Blir den kreative musikern i detta fall, i Er mening, upphöjd till upphovsman? Hur skulle Du göra? Skulle Du låta honom/ henne stå med som kompositör? Varför / varför inte? Var går gränserna? Basisten som slänger ihop texter bara för att ingen annan vill och egentligen inte kan göra något annat än att rimma baby, maybe? Är det så självklart att han skall stå med?

Jag håller i mångt och mycket med Dig. Jag menar dock att idag görs musik på helt andra sätt än för 30 år sedan, säkert på gott och ont. Den gamla schablonen av en man framför flygeln med notpappret i ena handen och textpappret i den andra år ju inte riktigt i överensstämmelse med verkligheten idag, om ens då. Idag kan en låtidé börja med en trumloop. Det groovet kan sätta tonen för resten av låtskapandet. I P1 för ett par veckor sedan diskuterades låttexter förr och nu av ett antal kulturpersonligheter från olika fält och olika åldrar. Man var rörande överens om att kvaliteten generellt hade sjunkit, trots lysande undantag. Historieberättande och budskap var satta på undantag, menade man. Att skriva genretypiskt var en boja som hindrar nya, autentiska texter att komma fram. Man kom också fram till att det sångaren sjunger nu för tiden mer var att betrakta som ett instrument (rösten) som "spelar" olika ljud som låter rätt i den musikstil som låten genremässigt hör hemma.

Nej då, jag missade inget! Dock missar Ni min poäng. Om man tittar i kontraktspapper, formulär på nätet (t ex STIM) och gammal hävd så är det så att textförfattaren föreslås få lika stor del av kakan som musikskaparen. Fri fördelning finns, javisst! Frågan är om det praktiseras tillräckligt. Jag gör ju ett, något tillspetsat, debattinlägg där jag hävdar att textförfattarens "upphöjelse", bl a avseende ersättning och erkännande, många gånger står helt fel i proportion till hur viktigt det är för den totala kompositionen. Det finns bra texter. Det finns flera exempel på hur låtskrivande börjar med text - då tycker även jag att textförfattaren skall ha rätt till ersättning enligt givna normer. Jag hävdar dock att i mycket av dagens musik finns andra beståndsdelar, viktiga för kompositionen, som inte har rätt till ersättning enligt samma principer utan man är utelämnad till upphovsmännens goda vilja att dela med sig. Det är nya tider. Den som bidrager med att ha skapat ett sjujädrans svängigt rytmpaket är MER bidragande till en låts verkshöjd än den som som skrivit "Baby, love me all night long, come and sing a silly song".

Kan någon svara på detta? Jag menar också att många texter skrivs på ett liknande sätt, mer utifrån soundet som ett visst ord ger än innebörden och att många texter uppenbarligen är gjorda utan närmare eftertanke än att sångaren skall ha något att sjunga. Jag menar alltså att många texter fyller en "ljudfunktion" mer än att de vill berätta något.

Nej. Detta är en mycket större fråga än så. På vilket sätt bidrar en genomsnittlig text mer till verkshöjden än andra, musikaliska insatser? I de flesta fall då jag hälsat på i studios där en musiker håller på att spela in så vet de flesta i studion inget om texten - har ännu inte ens hört den. I andra sammanhang där jag träffar grupper o artister, alltifrån okända till lite mer etablerade, hämvisas så gott som alltid till textförfattaren om jag undrar något över texterna. Jag hävdar att i majoriteten av alla låtar har inte ens de andra musikerna i den aktuella gruppen en susning om vad texten handlar om. Däremot har alla mycket att säga om det musikaliska. Handen på hjärtat, hur ofta diskuterar Ni textinnehåll och hur det bör påverka/ förhöja musiken med Er grupp/ Era kunder i studion? Jämför detta med hur Ni diskuterar/ ändrar de musikaliska insatserna, både i replokal och i studio.

Då ser Du fel. Jag är inte överarbetad (längre), inte musiklärare och anser icke att momsen bör sänkas och framförallt inte på dill. Däremot anser jag att det inte skall vara självklart att man skall kallas upphovsman med den rätt till ersättning det innebär bara för att man bestämmer vad en sångare skall sjunga för text. Den/ de som bestämmer vad resten av musikanterna skall spela och hur brukar inte lönas enligt denna ersättningsprincip. Alltså skall icke heller textförfattaren ersättas enligt denna princip. Fråga: Vid sk "ordlös sång", t ex jojk, joddling etc - kallas det för text? Får den som kommit på ljuden ersättning såsom varandes textförfattare?

Jag gör för det mesta låten helt och hållet i huvudet. Jag har, med åren, lärt mig att inte börja ta ut den på gitarr eller framför datorn då jag märkt att, så fort jag gör det, så riskerar grundidén med låten att blekna bort. Innan jag sätter mig med gitarr eller dator är melodi, ackordsföljd, låtstruktur inkl ev solon, grundkomp på alla instrument klara - minst. Ofta kan till och med trumkompet vara klart ner på detaljnivå, basgång klar etc. Olika stadier finns men grundidén är klar. Ändras då inte låten efter hand som jag jobbar fram den med hjälp av det jag har idatorn? Jo, det kan gott hända. Skillnaden är dock att om den grundläggande låtidén är klar så sker förändringrna utifrån att jag vet vad jag är ute efter. Är låten inte riktigt klar upplever jag att allt det roliga som finns i datorn riskerar att dra iväg låten åt fel håll. Jag har många exempel på detta. Vad värre är - jag hittar aldrig tillbaka till grundidén igen. Sen jobbar jag fram låtens olika delar i datorn. Här kan jag arbeta hursomhelst. Ibland börjar jag med refräng, ibland i den ordning sakerna skall dyka upp. Ibland kommer trummorna först, ibland kan det vara gitarr, synth eller bas. Jag jobbar fram en demo. Jag anser mig vara färdig när jag kan svara "ja" på frågan: "Kommer gruppmedlemmarna att kunna uppfatta vad jag är ute efter?" Då får varje medlem låten att lyssna på. En tid senare träffas vi i replokalen och jag försöker ge lite mer bakgrund till låten och vart jag skulle vilja nå och de andra för fram sina åsikter. Sen vidtager en jobbig men oftast rolig process där vi under ett antal rep jobbar fram låten. I vissa låtar ändras mycket och det tar lång tid att bli färdig, i andra går det på ett par - tre rep. Sen brukar vi fortsätta repa låten under minst ett par - tre månader och vi spelar in lite enkelt i lokalen så att alla kan lyssna hemma och ge förslag på ändringar. Sen spelar vi in alla instument utom sång till ett click eller trumloop i det tempo vi bestämt. Sen träffas jag o trummisen och spelar in trummorna. Sen fortskrider inspelningen på olika sätt och detta sker över lång tid. När trummisen är färdig inspelad får basisten en inspelning på dessa att öva till så att han vet exakt hur trummorna låter/ spelar. Som Ni förstår tar allt detta lång tid. Det passar oss ur en massa perspektiv. Vi vill vrida o vända, vi har familjer, heltidsjobb, hus och en massa som skall funka utanför musiken också. Sen tror jag på att ta många pauser. Både korta pauser när man skapar men också längre där låten "glöms bort" ett tag. När man tar upp låten igen hör man ofta rätt tydligt vad som bör göras.

Nu menar jag inte texter från Rush fantasyperiod. I ett antal år nu skriver Neil i olika teman på flera av skivorna. På en skiva skrev han kring temat "Ödet" ur olika spekter, på en annan kring temat "Beståndsdelar". Att skriva så att det "passar genren" kan ju vara något som begränsar en som låtskapare, textförfattare och genren i sin helhet. Jag menar att en låttext värd sitt namn tar sitt ursprung ur en persons behov av att uttrycka något - en åsikt, känsla, ett behov av att beskriva ett skeende eller berättelse. Jag hör ofta låtar där jag blir känslomässigt berörd av musiken utan att för en sekund beröras av texten. Jag berörs av musiken inkl groovet, sången, arret, soundet etc men alla vet att oftas kokar man ihop en text som skall handla om drakar o demoner, snygga tjejer, min älskling har lämnat mig etc bara för att det "ingår i genren".

Till viss del har Du rätt. Det finns onekligen en och annan text som kan fungera så. Dock hävdar jag att det oftare är musiken i kombination med sångmelodin, sångarens röst och inlevelse som påverkar folk i gemen. Det finns ju undersökningar gjorda på det här. Texten brukar hamna hyfsat långt ner i listan på vad folk tycker är viktigt. Inte lika långt ner som trumsolo men heller inte lika högt upp som t ex melodi, sångröst, genre etc. Jag menar alltså att ofta lyder formeln så här: Musik 1 + melodi (inkl röst) 1 = mer än 2.

Ja, men då menar jag att Lars, som kommit på trumspelet, är lika mycket låtskapare som textförfattaren. Jag menar inte framförande utan valet av hur man, som musiker, väljer att närma sig en låt. Kalla det gärna arr om Du vill men håll med om att det kan börja gå över i komponerande i vissa lägen. Jag menar alltså inte att det är alldeles givet att en trummis som via sitt sätt att lägga upp spelet påverkar låten automatiskt skall upphöjas till medkompositör. Jag menar att samma sak ofta gäller för texten. Du och jag vet att många "kladdar ner" en text för att ha något att sjunga. Ofta vet ingen utom möjligen textförfattaren vad texten handlar om. Gränserna är flytande. Jag menar att en trummis angreppssätt i en låt kan vara mer avgörande för låten än en låttext och att det därför inte automatiskt borde vara så att textförfattaren står som upphovsman.

Ja, och Joachime får stå som exempel på hur flera nu börjar tänka i de banor jag menar. Visst har vridit till det lite här och där i syfte att provocera/ reta/ mana till eftertanke. Ni får dock hålla med om att det finns gott om texter som inte håller för att läsas upp för sig själva. Jag menar absolut att det påfallande ofta görs texter som inte bidrager till verkshöjden. De är "ett nödvändigt ont för att sångaren skall ha något att sjunga". Till viss del kan jag hålla med Joachime ang hans resonemang om basgångar. Dock har jag själv varit med om otaliga gånger då basgången inte funkar och andra gånger då basgången lyfter låten eller t o m gör att man tänker om kring hela låten/ arret etc. Det är här jag menar att många av Er i tråden trampar fel, trots att Ni är musiker! Vi vet ju alla hur dramatiskt en låt kan förändras beroende på vilka musiker, vilken genre, vilken arrangör, vilka instrument som vi väljer. Ändå känns det som att flera av Er resonerar som att musiken låter som den låter - punkt. För att förtydliga: Om Metallica hade gjort en cover på U2:s "Pride", hur hade den låtit och varför? Om vi hade bytt ut John Bonham mot Stewart Copeland vid inspelningen av "Whole Lotta Love"? Jag menar att detta får långtgående konsekvenser för hela låten, betydligt mer än om vi hade bytt ut texten. Förstår Ni nu? Jag kan minnas fel ang detaljerna i detta nu men berättar ändå: För många år sedan gick Lasse Holm ut i tidningarna och berättade om hur upprörd han blivit när Melodifestivaljuryn hade valt ut den av hans låtar han ansåg var sämst till att komma med i festivalen. Han menade på att av alla de låtar han skickade in det året så var den absolut sämst och att han egentligen inte tänkt skicka in den. Nu hade den kommit med och goda råd var dyra. Vad skulle han ta sig till? Han ringde Rutger Gunnarsson, legendarisk basist, arrangör mm. Denne fick uppdraget "Rädda vad som räddas kan!" och fick fria händer att göra vad han ville för att hyfsa till låten. Rutger ändrade på det mesta och lät ett blåsarr bilda stommen för arrangemanget. Jag tror låten var "Dag efter dag". Lasse sade att han knappt kände igen låten. Jag har aldrig hört den ursprungliga inspelningen men tvivlar inte. Nu handlade detta om något extremt och om ett arrangörsuppdrag men det går att överföra på enskilda musiker. En enskild musiker gör en otrolig skillnad för en låt. Jag är övertygad om att det spelar mindre roll för de flesta om man hade bytt ut hela texten till "Enter Sandman" och låtit den heta t ex "Enter Night" och låtit den handla om att rocka hela natten än om vi hade bytt ut Lars Ulrich mot trummisen i Lasse Stefanz.

Så Du menar att komponera eller improvisera ett gitarrsolo inte har något att göra med att komponera? Mycket underligt påstående!

Jag kan också njuta av musik med sådant textinnehåll, pga musiken. Texten kan man ju då totalt strunta i att lyssna till. Det blir ju mer sångmelodin som blir det intressanta snarare än vad texten handlar om, eller hur? Jag menar att det inte är någon skillnad på att fundera ut vad för ord man skall sjunga och på det andra musiker som spelar på låten har att göra för att kunna leverera sin insats. Det skiljer sig dock väsentligt avseende möjligheterna till ersättning.

Här kommer en åsikt jag har väntat på: Musiken är inget värd utan texten. Tycker man det så är man musikerskadad. Om man däremot inte kan lyssna på musik om inte texterna tilltalar en så är det ingen (utom jag) som hävdar att man är "textskadad/ egentligen inte så intresserad av musik". Så Du menar att gitarristen som lägger ner sin själ och blottar den för oss i ett gitarrsolo ska nöja sig med det han får (en spottstyver även om låten blir känd) medans den som kokat soppa på "Love, baby, don´t leave me" och annan stapelvara skall ha rätt till ersättning som ingen annan av de inblandade musikerna har? Jag lyssnar en del på radio, P1. Där sägs en hel del vettigt. Där läses en hel del vettiga texter. Härligt befriat från musik! Jag vet en del om hur "gemene man" uppfattar musik. Det är en av anledningarna till denna tråd.

Jag har lyssnat på en väldigt massa bra låtar. 99% av dem har en blajtext. Många låtskrivare medger ju också att de dänger till med lite hjärta o smärta för att "det är så det ska vara".

Du kan vara lugn. Det finns en massa låtskrivare som inte tjänar en krona på sitt skrivande.

Visst skall man då ha ersättning. Glöm bara inte att man kan tjäna pengar på sina böcker. Sen kan låtskrivare betala någon slags summa för rätten att använda texten i sin låt. Ibland funkar inte saker pga att rättighetsinnehavaren inte vill ge sitt tillstånd. Då är jag övertygad om att låten ges ut ändå men med en annan text.

"Inskränkt" är ju fel uppfattat. Varför skall t ex sångaren ha betalt för att han kommer på vad han skall sjunga för ord på annat sätt än t ex trummisen som funderar ut hur trummorna skall spelas? Om det är någon annan, t ex utanför gruppen, som skriver ner ord som skall sjungas så kan man väl betala en slant för det på samma sätt som när man lånar in annan kompetens som hjälper en med musicerandet? Sen om Din fru och andra som gillar texter: Det är ju det jag menar, de är ju intresserade av texter, budskap etc mer än av musik. Jag misstänker att många av dessa personer inte är överdrivet intresserade av t ex instrumentala partier eller instrumentalmusik. För mig är en instrumentallåt lika intressant som en låt med sång i. En av Cornelis mest älskade låtar, "Turistens klagan", innehåller en refräng som går "Rajjdadidadidajdaj.......".

Nej, kanske det men hade Du ändå inte kunnat tillstå att musiken var bra?

Ja, men då känns det som om Du menar att musiken inte kan vara bra i sig? Jag menar ju att musiken kan vara hur bra som helst ändå. Om jag sedan inte väljer att lyssna på den av andra anledningar (likt de Du nämnde) så kan jag också förstå det. Men skulle Du inte då tycka: "Oj, vad bra musik - synd på texten/budskapet"?

Se till att verksanmäla detta till STIM. Med rätt musik till kan Du tjäna multum!

Är inte text en sak och musik en helt annan? Menar Du att Du köper en skiva och lyssnar på den med samma behållning om texterna är fantastiska men musiken kass? Jag har flera skivor där musiken är fantastisk med där texterna är undermåliga - fantastisk musik! Jag har själv berörts när jag läst ett par Dylan-texter, dock har jag ännu inte köpt en Dylanskiva trots att jag tvingats genomlyssna ett antal av kollegor som tycker att jag "inte sett ljuset".

Jo, Du har nog rätt i mycket där. Jag upplever att det finns en massa folk som påstår sig tycka om musik men som egentligen tycker om texter och sångröster. Om man tycker att texter är viktigast så känns det en smula underligt. Jag fastnar för musiken för musikens egen skull. Jag skulle kunna gilla musik men ogilla budskapet i texten - musiken är fortfarande bra även om det skulle visa sig att texten propagerar för något jag är helt emot.

Tror Du att det är så Pling gjort?