Ett litet missförstånd har uppstått. För att klargöra: Vid de tre besöken på vårdcentralen i våras (mars, april, maj) så framstod med all önskvärd tydligen att min röst var fruktansvärt paj (orsakat av en infektion), den lät som en slö såg när jag försökte prata. Vid besöket till remitterad specialist i slutet av maj lät min röst relativt bra, nästan normal, men redan 2-3 dagar därefter var den lika försvunnen igen vid återbesök där akut, på sköterskeexpeditionen. Tyvärr var inte personlig tid bokad till läkaren då - det är ju som bekant väntetider till specialister på flera veckor. Så det enda rådet från och till har varit röstvila sedan i mars fram till idag.
Ska bli viktigt att se vad en logoped säger. Det handlar nu i sommar om en rösttrötthet som uppstår efter pratande och/eller torr luft-exponering. Försöker jag då fortsätta prata ändå, så blir jag till slut faktiskt stum. Rösttrötthet (fonasteni) kallas i folkmun ibland för "musarm i svalget", vilket beskriver det fysiska tillståndet ganska väl. En överansträngning av muskler inne i och/eller rumtom struphuvudet brukar man också tala om. Att inte det i regel kan ses vid en undersökning, visste jag inte. Kan förresten en läkare vid en undersökning se om patienten har musarm? Jämförelsen är annars inte så dum. Musarm kan ju uppstå av ensidig belastning, ensidiga rörelser utan tillräcklig vila, slitage helt enkelt. Detsamma kan säkert sägas gälla för rösttrötthet, ett ensidigt kanske alltför forcerat pratande i perioder utan tillräcklig vila.
Det enda som kan förhala detta röst-tillstånd hos mig verkar vara om jag mjukt försöker sjunga istället för att prata, samt har tillräcklig luftfuktighet där jag vistas. Fanns väl en figur på stenålders-tvns tid som kallades eller rentav hette Bertil Boo, och som "alltid" sjöng? 😄
Det du säger om nervositet kan säkert påverka någons röst, men det är inte förklaringen till mina röstproblem. Jag är rätt lugn som person, men samtidigt är det säkert så att även jag kan få extra torra stämband och en sämre röst än jag borde om jag spänner mig i situationer där jag vet att jag måste ta i för att nå ut med min röst. Man motarbetar ju sig själv då. Jag beaktar och tänker på detta. Sedan är det alltid så att forskaren i mig styr vad det än gäller! Jag har den läggningen av naturen. Det enda i tillvaron som faktiskt gör mig oroad är när jag inte vet, vad det än gäller. Det man inte vet har man alltid ont av.
Din mamma behöver inte acceptera sin dåliga röst, däremot kan hon acceptera att hennes röst blivit bättre och kommer att fortsätta bli bättre. Röstapparaten är en komplex apparat (den mest komplexa muskelmaskinen i hela kroppen brukar man säga), men samtidigt så extremt simpel. Med det menar jag att endast en liten ynka brist ger ett större utslag än vad man tror i röst. Om stämläpparna bara är pyttelite isär när de inte ska, att kanske den ena av de två är partiellt paralyserad, så kommer det ge en läckande röst, som både en själv och omgivningen istället kan tycka måste bero på ett jättestort fel och inte på nån enstaka millimeters felställning. På så sätt menar jag att det är simpelt.
Det är väl en hel del man skulle kunna tänka sig att reklamera, när den dagen är inne... 😄
//:debatt