Fabz

Nu har jag som sagt inte läst hela tråden, så jag vet inte om du prövat någon läkemedelsbehandling. Men det finns behandlingar som är verksamma för Tinnitus. Man vet att det är att samma system som hanterar ångest och stress i kroppen är inblandat i Tinnitussjukdomen. Det finns därför ofta anledning att pröva mediciner ur gruppen antideprissiva läkemedel för att behandla Tinnitus. Inte för att man tror att du är deprimerad - utan läkemedel ur denna grupp används ofta till andra saker än bara depression (tex smärta). Det är en stor grupp med läkemedel, omfattande över 1000 st. Ibland kan man behöva testa några olika innan man hittar rätt. Ibland behöver man hitta en kombination mellan några olika. Kontentan av vad jag skriver är att det finns hjälp att få. Ibland är det bara svårt att komma rätt i vårdapparaten. Om du inte vill söka akut inom psykiatrin kan du alltid skicka en egenremiss där du beskriver (precis som du gör ovan) dina besvär. Skicka till din närmaste psykiatriska öppenvård. De är skyldiga att bedöma din remiss precis som en vanlig läkarremiss, och om de bedömer att de kan hjälpa dig ska de ta emot dig inom tiden för vårdgarantin (3 månader). Ge inte upp. Det finns hjälp att få.

Mer än du nog vill tro. Man har ju inte en chans att få igenom ett nytt läkemedel om man inte kan tydligt visa att det är bättre än det som redan finns på marknaden. Och den bevisföringen görs ju genom vetenskapliga studier. Även inom psykologin har man blivit väldigt mycket bättre på att få metoder vetenskapligt grundade. Det är ju anledningen till KBT:s uppsving - stat och landsting vill ju veta att de lägger pengar på något som verkligen fungerar. En del saker är dock svåra att forska på. Tex för att det kan vara oetiskt att göra blindade studier och således neka hälften av patienterna en behandling som man använt i många år och kan anta fungerar. Eller tex för att behandlingsmetoden i sig ibland innebär att behandlaren (tex psykologen) själv vet vilken behandling som ges, vilket omedvetet kan påverka resultatet. Men detta är problem som man ställs inför inom hela det medicinska området: det är till exempel svårt att göra en blindad studie på skillnaden mellan att operera en person och inte göra det. Personen som inte opererades kommer ju tex inte genomgått sövning, och har inget ärr efteråt osv.

Körspåren bussar jag alltid till en multibandare inställd på ganska brett spektrum. Det gör att körspåren uppfattas som "en enhet". På leadspåret brukar jag nöja mig med enbandskompression med deesser. Men det varierar lite med vilken produktion jag gör.

Att köra med Asio4All-drivrutiner när du DJ:ar är absolut inte att rekommendera. Om du ska ta betalt för gigg duger egentligen inte ens ett billigt ljudkort pga stabiliteten, buffer underuns (som resulterar i klick och skrap) mm. Det kanske funkar när du är hemma och lirar någon timme, men tänk på att det ska hålla 4-8 timmar i sträck. Och börjar det strula så är det du som står där med byxorna nere. Traktorkontrollen som tipsas om ovan kan jag rekommendera, även om den kostar några kronor är den värd alla pinalerna.

Vi har faktiskt gjort flera gigg genom Logic och en liten Mac Mini när det begav sig för många år sedan. Fungerade utmärkt. Dock är ju problemet att det uppstår en liten tystnad när inget ljud går genom ljudkortet när du byter projekt i Logic (dvs när du byter låt). Och jag kanske inte hade kört det om jag var ljudtekniker åt Madonna om vi säger så.

Jag råkar som vissa kanske redan vet, vara läkare. Jag har inte hunnit läsa alla svar i tråden, men jag vill säga att det finns bra hjälp för Tinnitus och liknande sjukdomar. Även om det inte kanske kommer bli helt 100% bra finns det behandlingar som kan lindra. Det finns både samtalsbaserade KBT-metoder och läkemedel som kan vara verksamma för dig. Därutöver behöver du snarast hjälp för dina dödstankar. Självmord är tyvärr inte helt ovanligt vid tinnitus men är ju aldrig en lösning. Du behöver omgående söka hjälp via din vårdcentral och om du inte är nöjd med den du har - byt. Om du känner dig orolig för dina dödstankar bör du söka akut på en psykiatrisk akutmottagning.

Det där får du gärna utveckla. Så vitt jag vet är det ju väldigt olagligt i Sverige att ta emot mutor. Vilka läkemedel som ska förskrivas är ganska noga kontrollerat av en central läkemedelskommité som mest går efter prislistan.

Det hävdar jag inte heller. Men man måste sätta saker i sitt sammanhang. Jämfört med alternativen är det väldigt milda och få biverkningar. Och depression är som sagt en potentiellt dödlig sjukdom som i vissa fall måste behandlas akut.

Tack för att du delade med dig av din historia. Den berörde mig verkligen, och säkert andra med. Din historia visar också hur oerhört många som påverkas av psykisk sjukdom, inte bara den sjuke själv - utan i allra högsta grad dess vänner och anhöriga. Att döma av din beskrivning lider din vän gissningsvis av någon form av Schizofren sjukdom, troligtvis Paranoid Schizofreni som debuterar senare i livet än de andra formerna. Schizofreni är en ganska vanlig sjukdom: ungefär 1% av befolkning drabbas. Det är en kronisk sjukdom där man sakta blir sämre och sämre, men man kan behandla och i viss mån bromsa sjukdomens gång med hjälp av mediciner. Sjukdomen innebär ett oerhört lidande för patienten, främst i form av stark ångest. Självmord blir ibland den yttersta konsikvensen. Så är det. Dagens modernare mediciner är ganska effektiva mot vissa symptom, och man tror också att de kan bromsa Schizofrenisjukdomen. De har väldigt mycket färre biverkningar än tidigare, men är fortfarande relativt "tunga" och påverkar så klart den sjuke. ECT har i regel ingen plats i behandlingen av Schizofreni. Eftersom kardinalsymptom vad gäller de schizofrena sjukdomarna är störd verklighetsuppfattning, ofta med bristande sjukdomsinsikt, hamnar man ofta i svårigheter där patienten inte tar medicineringen - och med tiden utvecklas ofta, som i ditt fall med din vän, misstänksamhet mot vården och medicinerna. I mitt yrke i sjukvården måste man därför ha ett väldigt pragmatiskt och diplomatiskt förhållningssätt när det gäller dessa patienter. Det är hela tiden en balansgång där individen måste få bestämma själv över sitt liv och sin behandling, samtidigt som vi har ett ansvar att skydda individen från att begå självmord eller skada sig. Viktigt att påpeka är också att patienter med Schizofreni sällan är våldsamma mot andra (om nu någon skulle tro det). Nu pratar du nog mer om bipolära sjukdomar (förr kallat "manodepressivitet"), som skiljer sig mycket från Schizofreni. Folk i denna sjukdomsgrupp är ofta väldigt välfungerande i övrigt, och har inte alls samma dystra prognos som Schizofreni. Rätt medicinerad kan man ofta leva som vanligt med bipolär sjukdom. Alla mediciner och behandlingar har biverkningar. Även samtalsterapi har biverkningar. Rena råd till patienter har biverkningar (folk kan missuppfatta råd osv). Utmaningen för läkaren är att tillsammans med patienten ta ställning till om boten är värre än soten. Jämfört med alternativen har ECT slående få biverkningar. Minnesstörningar är faktiskt nästan det enda som egentligen är nämnvärt. Problemet är att depression som sådant också kan ge minnesstörningar, så det är svårt att särskilja vad som är vad i studier. Om man jobbar i psykiatrin kan man få intrycket av att ECT är ganska vanligt, för det sker ju på daglig basis, men jämför man med samhället i stort är det väldigt få som får behandlingen. På något sätt är det just detta med att man skickar in ström i hjärnan som jag tror sätter myror i huvudet på folk. Den spontana reaktionen är ju "det kan ju inte vara bra med ström i hjärnan". Många tänker kanske på Gökboet. Jag har varit med och gett massor av ECT-behandlingar, och det finns ingen som helst dramatik i behandlingen. Patienten är sövd och det hela är klart på några minuter. Efter några behandlingar brukar även de mest djupa depressioner vända - oftast mycket snabbare och effektivare än med något annat antidepressivt läkemedel. Jag brukar förklara ECT för patienter som en "lokalbehandling för hjärnan", dvs man påverkar bara ett enda organ istället för att påverka hela kroppen som man ju gör med antidepressiva läkemedel. Det man möjligen kan kritisera är att man prövat ECT på fel patientgrupper (som tex Schizofreni), och här finns det inte något bra vetenskapligt underlag. För närvarande råder lite oenighet om de exakta indikationerna för ECT, vi får hoppas att man kommer fram till tydligare riktlinjer inom kort. Men faktum är att de flesta patienter är väldigt nöjda, och det händer då och då att patienter kommer in och önskar ECT-behanling, som de "ju fick sist". Och jag kan ärligt säga att om jag kom in och var djupt depremerad hade de fått ge mig ECT anytime. För det man måste komma ihåg är att djupa depressioner är sjukdomar med hög dödlighet. Inte bara på grund av suicidrisken, utan en person som är mycket djupt deprimerad varken äter eller dricker och har ofta svåra sömnstörningar, vilket gör att man helt enkelt dör om man lämnar tillståndet obehandlat.

Nja! Ungefär 50% av befolkningen får någon gång under livet en klinisk depression. Så de flesta är troligen vanligt folk som fått depression, vilket ju oftast inte är kroniskt. Däremot är det oftast inte dessa patienter som tar mest resurser i sjukvården, vilket gör att man som personal inom sjukvården oftare nog ser de kroniska patienterna. Sant, sant. Det finns mycket stolligheter man har hållit på med. Åderlåtning någon? Detta väcker så klart frågan om vad det är för dumheter vi gör i vår tid? Jag har några högoddsare på lager, kan jag säga. Men trots allt vill jag ändå tro att vi med allt mer evidensbaserad (vetenskapligt grundad) medicin ändå har bättre chanser än våra föregångare. Men man bör ha ett stort mått ödmjukhet i den här branschen, om man säger så. Instämmer till 100%. Resultaten inom psykiatrin är svårare att ta på för gemene man. Intressant nog får jag tom ibland höra från läkarkollegor att "de är ju hopplöst" och "de blir ju aldrig bättre ändå" när patienter aktuella inom psykiatrin kommer på tals. Något som ju är långt ifrån sanningen. Jämför man med somatiska sjukdomar har man ju faktiskt snarare ovanligt goda resultat. För övrigt: Det är inte klokt hur många vettiga kommentarer som kommer fram här, måste jag säga. Verkligen över min förväntan! (men det kanske bara säger mer om mina fördomar i och för sig...)

Ungefär så tror jag också. Det är ingen hemlighet inom läkarkåren att det går trender i diagnoser. Men det gäller alla diagnoser, inte bara psykiatriska. Trenderna är en följd av att det pågår en ständig diskussion inom läkarvetenskapen om vad som är vad och vilken behandling som egentligen är bäst. Det är så vetenskap fungerar och rör sig framåt - genom att ständigt ifrågasätta och pröva gamla sanningar. Utbrändhet är ett bra exempel på en "trenddiagnos" (och som också togs upp under min läkarutbildning). Men vad menar ni med rökfobi? Det är i alla fall inte en diagnos jag någonsin hört talas om.

Psykiska sjukdomar är ju precis som alla andra sjukdomar inte isolerade företeelser, utan de finns alltid i ett samhälleigt sammanhang. Sammhällets syn på saker och ting blir dock extra påtaglig när det gäller psykiska sjukdomar eftersom psykisk sjukdom är relativ till funktionskriteriet (dvs att det inte räknas som en psykisk sjukdom om inte du eller andra i din närhet lider av ditt tillstånds konsikvenser, läs mer om i mitt tidigare inlägg). Och eftersom konsekvenserna beror på normer och acceptansnivå i samhället kommer detta i sin tur påverka vad som anses som sjukligt eller ej. Eller, enkelt sagt: Om samhället inte accepterar att du är udda - riskerar du att må dåligt, vilket möjliggör diagnos. Jag har inga belägg för det, men min spontana känsla är att vår acceptans för vissa typer av avvikande beteende är lägre idag än i, låt säga, fattigsverige. En person som upplevdes som lite udda förr, kan därför nu klassas som psykiskt sjuk. Samtidigt innebär en diagnos inte nödvändigtvis negativa konsekvenser. Med en satt diagnos får man också ökade möjligheter att hjälpa patienten med insatser i form av vård och stöd, samtalsterapi, särskilda hjälpmedel och mediciner. Den stora massan av "ökad psykisk sjuklighet" tror man främst beror på att man tidigare underdiagnosticerade depressioner. Dessutom blir vår befolkning allt äldre (delvis tack vare mina kollegor), vilket medför fler depressioner eftersom just depression är ett symptom på demens som ju i viss mån ingår i åldrandet som sådant.

Det är tråkigt att du uttalar dig så kategoriskt om saker och ting. Särskilt eftersom du inte ens bemödar dig motivera dig. Om du kanske själv har egna erfarenheter av psykiatrin, hade det varit intressant att få höra ditt perspektiv. Att bara lyfta fram floskler om att "psykiatrin dövar och söver" hjälper ju ingen. Jag tycker faktiskt att alla som deltar i den offentliga debatten har ett ansvar att hålla sig till sakliga argument. Och genom att bara racka ned på folk som faktiskt viger stor del av sina liv åt att hjälpa sina medmänniskor, är du ju inte bara ojuste: Det riskerar också resultera i att personer som kunde få hjälp av psykiatrin kanske inte söker i tid eller inte alls. Vilket i sin förlängning riskerar leda till onödigt lidande för såväl patienter som anhöriga.

Jag är ingen reklampelare för någon eller något (annat än möjligen mig själv då, förstås!). I psykiatrin försöker man hjälpa folk som ofta mår väldigt, väldigt dåligt - och vi har ganska bra belägg för att vi gör nytta. Tyvärr har folk jag möter ofta en negativ och påtagligt gammaldags inställning till psykiatri. Oftast på grund av okunskap, ganska sällan på grund av egna negativa erfarenheter. Av någon märklig anledning verkar det dock vara upp till var och en att "tycka" lite vad de vill om psykiatri. Att det finns folk som forskat i 200-250 år inom ämnet spelar tydligen mindre roll. Jag hör aldrig lekmän uttala sig lika kritiskt om hur man egentligen borde utföra en hjärtoperation! Därmed inte sagt att det finns jättestora problem inom psykiatrin idag. Saken är bara den att den offentliga diskussionen ofta fokuserar på fel problem. Diskussionen om piller kontra samtalsterapi (ofta upptagen i media) är ett exempel: Den diskussionen är vi "way passed by now" i psykiatrin, varenda läkare vet att det effektivaste är kombinationen mellan de båda, och att det skiljer från fall till fall. Psykiatrin har av tradition varit en sluten värld för gemene man. Jag ser det som en viktig uppgift av oss läkare att förklara för allmänheten hur vi arbetar och varför vi gör vad vi gör. Slumpen gjorde att detta blev ett forum för det. För psykiatriska sjukdomar är helt vanliga sjukdomar, bara att de drabbar organet hjärnan istället för tex organet hjärta. Inget att skämmas för. Inget att vara rädd för.

Som producent ja, men som dj - nej. Om du skall spela som DJ behöver du garanterat ett ljudkort med åtminstånde 4 utgångar. Anledningen är att du måste ha 2 utgångar för ljud ut till publiken, och 2 utgångar (=stereo) i dina lurar för att kunna förlyssna och mixa låtar. För att bli bra som DJ behöver du ett enkelt ljudkort som klarar lägre latency än vad det inbyggda kortet i regel klarar. Annars kommer låten starta en liten stund efter du tryckt på play/cue - vilket riskerar göra att du spelar otight. Om du dessutom tar betalt för dina spelningar, duger inte det inbyggda kortet eftersom det riskerar bli hack i låtar, eller att programmet kraschar.

Så är det säkert! Men nu var det ju inte de goda avsikterna jag ifrågasatte utan snarare resultatet... (det är ju trots allt fråga om icke legitimerade utövare).

Tror det finns en gratis version av Virtual DJ för pc att börja med också. Men ska du lira på allvar så småningom behöver du så småningom en kontroller och ett riktigt ljudkort. Finns ganska enkla billiga att köpa. Annars börjar det ju lacka mot jul, så Tomten (mamma?) kanske kan vara extra snäll i år?

Don't get me started on religionens inverkan på vårt psyke. ☺️ Även om många präster säkert är välmenande människor och samtalsmetodik säkert ingår i deras grundutbildning, kan jag som läkare aldrig egentligen rekommendera samtalskontakt med en präst. Själv anser jag att religion är skadlig för de flesta av oss (men detta är bara min högst privata uppfattning). Jag har till exempel träffat patienter som fått PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) efter att ha försökt gå ur religiösa samfund. Och det finns studier som tex visar att religiösa patienter har svårare att acceptera att de är döende och mår sämre än icke-troende personer som ligger inför döden. Att livskriser är en naturlig del av livet är i psykiatrisk mening helt korrekt! En kris som utlöses av att tex livspartnern dör skall normalt inte behandlas med antidepressiva läkemedel. Det riskerar att störa sorgeprocessen. Men de flesta inser nog att en person som däremot sörjer sin avlidne partner i över 10 år, inte är normalt. Det finns alltså gränser för hur länge man bör sörja innan det börjar bli sjukligt, och därmed kan behandlas med läkemedel. Det finns säkert läkare skriver ut tablettbehandling för depressiva besvär tidigt i en sorgeprocess. Men då har de sannolikt gjort fel.

1) Köp en Macbbok, ny eller begagnad. Ladda ned Virtual DJ gratis från App Store. 2) Köp massor av bra musik. Byt gärna musik lagligt med vänner (vilket är tillåtet om man bara byter i ett led) 3) Öva, öva, öva. Tänk på att musikvalet är det viktigaste - hur du mixar har mindre betydelse om du är nybörjare. 4) Börja spela på dina polares fester. Det kan vara hemmafest eller farsans 50-årskalas. Men spela aldrig gratis - om så gaget är 50 spänn och en öl. Var noga med att ditt "dj-namn" syns i alla festutskick, flyers och dyl. Spela aldrig piratkopierad musik. Ta aldrig emot svarta pengar. Det hjälper om du har taktkänsla och spelar något instrument. Så småningom, när du börjat bli varm i kläderna kan du köpa dyrare saker och jobba i mer avancerade program som tex Traktor. Så blev jag en seriös dj som faktiskt idag drar in flera hundra tusen om året på vad som eg var en hobby från början.

Tror du missförstod mig nu. Psykiska sjukdomar är potentiellt dödliga sjukdomar. Det finns som sagt ett tidsmässigt samband där det är 30% färre självmord efter införande av de moderna antidepressiva medicinerna. I medicinska sammanhang anses detta som väldigt bra siffror. Det talar starkt för att vi gör nytta med medicineringen. Man hör ibland folk uttala sig om att vi skriver ut för mycket antidepressiva läkemedel. Tittar man på siffrorna ser man att det inte är sant. Möjligen är det fel personer som får medicinerna, för det kan man inte se i statistiken - men totalt sett ligger förskrivningen precis som förväntat. Det är till och med så att vi förmodligen inte behandlar tillräckligt många - många depressioner missas av stressade läkare. Och det finns tyvärr många läkare som sätter in antidepressiva mediciner på indikationen depression utan att ens ha övervägt KBT-terapi som ju är förstahandsbehandling för lätta depressioner. Att hänvisa till en artikel i Aftonbladet imponerar tyvärr inte på mig. Det är ett välkänt faktum att journalister inte kan tolka medicinska studier, och nästan alltid hamnar i trubbel när de ska skriva om medicinska frågor. Dessutom: Vem uttalade sig? Vad hade hen för titel? Länk till artikeln? Nu känns det lite som att jag har blivit sjukvårdens försvarare här. Det är inte mitt syfte, men jag måste ju få reda ut en del myter och missförstånd som dykt upp här. Det är inte så att det inte finns missförhållanden i sjukvården, men just detta är helt enkelt en icke-fråga.

Ah, då missförstod jag dig! Självmord betraktas (precis som du skriver) inom psykiatrin i regel inte som en egen psykisk sjukdom, utan i stället som ett resultat av någon psykiatrisk sjuklighet. Exempel kan vara depression, bipolär sjukdom eller schizofreni. Möjligheten att förebygga självmord blir därför beroende på den bakomliggande sjukdomen, där några av dem är ganska enkla att behandla, och endast några enstaka är svårare. Så det är inte alls så svårt att förebygga självmord egentligen, och det finns oerhört mycket man kan göra! Visste du tex att självmordsfrekvensen i världen gått ned med runt 30% sedan introduktionen av de moderna antidepressiva läkemedlen (SSRI-läkemedel)?

Nej, det gör det inte. Det är nämligen så listigt att alla psykiska sjukdomar omfattas av det så kallade funktionskriteriet - som innebär att för att ha en psykisk sjukdom måste det drabba dig eller omgivande personer negativt. Eftersom detta gäller även ADHD, kan du inte sätta diagnos på någon som fungerar väl i vardagen. Annars har man fått en felaktig diagnos. Tex uppfyller jag själv de flesta vilkoren för ADHD, men eftersom jag lyckats ta mig igenom både skola och läkarutbildning utan större problem kan man omöjligen sätta en ADHD-diagnos på mig. Jag har nämligen lärt mig kompensera för det jag saknar i arbetsminne och koncentrationsförmåga på olika sätt. Viktigt att komma ihåg är att förstahandsbehandlingen för ADHD/Damp inte är tablettbehandling utan psykologiska metoder för att lära sig hantera situationen, förmodligen samma typ av insatser som jag lyckats finurla fram själv. Oj, oj. Du skulle bli förvånad om du visste hur mycket vi vet om psykiska sjukdomar! Precis som påpekas ovan har så klart alla processer i hjärnan biologiska förklaringar, det är ju bara det att vi inte har hittat dem ännu. Men med moderna avbildnignstekniker som som tex PET-CT har man kommit väldigt långt att beskriva olika psykiska sjukdomar. Ännu så länge har vi inte kommit så långt att vi kan diagnosticera en psykisk sjukdom med hjälp av tex ett blodprov, men det är på gång - åtminstånde som stöd i diagnossättningen. För mig som läkare handlar alla diagnoser om glidande skalor och gråzoner. Precis som tex blodtryck och längd fördelar sig enligt normalfördelning, gör förmodligen många andra saker det också. Att en 45-årig patient tex har med sig sin mamma till ett vanligt rutinläkarbesök ligger ju utanför mallen - men det är inte tillräckligt för att ställa någon diagnos i sig, och det kan ju finnas massa omständigheter som förklarar saken. Men det utgör en ögonbrynshöjare, och tillsammans med flera andra omständigheter kan det leda en läkare på rätt väg - precis som med blodproverna eller blodtrycket.

Helt riktigt! Men multipla personligheter är mycket ovanligt, och ifrågasatt om det ens finns faktiskt. Det är en lång rad väldigt olika sjukdomar som radas upp, vissa finns det specifika och väldigt effektiva behandlingar för, medan andra är mer svårbehandlade. Men det är sällan hopplöst! Tex ångestsjukdomarna, där tex panikångest ingår (som är mycket vanligt) - här är KBT synnerligen effektivt, runt 80-90% blir helt bra efter 10 sessioner. Siffror som de som håller på med tex hjärtsjukdomar bör vara avundsjuka på.

Tack för alla fina (och ärliga) observationer! Intressant, det du nämner om att det händer när du inte ägnat hjärnan åt musik på ett tag. Detsamma tror jag gäller mig, då jag tex är på långresa och inte har tillgång till piano verkar hjärnan vara musiklaiskt understimulerad och skapar små melodier av sig självt... Och mobiltelefonen har jag också full med mer eller mindre obegripliga visslingar, inmumlingar eller trallor. Ja, precis! För mig blir det lite som ett soundtrack till min egen vardag! Haha, riktigt så gott om tid har jag inte, även om det är en kul idé! Dessutom riskerar det nog att bli lite kvacksalveri över det hela då man ju inte på ett seriöst sätt kan ställa diagnoser eller behandla folk utan att ens ha träffats. Ja, det där låter helt klart lite illavarslande! Det är ju generellt känt att folk är som mest kreativa runt 20-30-årsåldern, och det finns ju gott om kända exempel på detta. Kanske beror det på att hjärnan blir sämre och sämre på att bilda nya kopplingar mellan hjärnceller med åren? Eller kanske beror det på att vi blir mer stabila i vår personlighet med åren, och oftast mår bättre vilket leder till mindre ångest och mindre kreativitet? Vem vet. Bäst att se till att jobba på de där hittarna nu, i vilket fall! Jag bör först parantetiskt nämna att Aftonbladet är en av de sämsta källorna man kan plocka när det gäller medicinsk journalistik. Samma blaska ger oss tex varje år ett antal rusningar till akutmottagningar och vårdcentraler då man på månadsbasis skriver artiklar av typen "XXX är dold sjukdom". Tråkigt, med tanke på att man sprider felaktig information, oroar patienter i onödan och skapar onödiga kostnader för samhället på detta sätt. Att företag vill tjäna pengar är ju knappast en nyhet. Och att läkemedelsindustrin inte är ett undantag är en verklighet vi alla som jobbar med sjukvård har att förhålla oss till. Som läkare har man alltid ett skeptiskt förhållningssätt till nya mediciner. Ibland kan jag till och med tycka synd om läkemedelsrepresentanter som kommer för att föreläsa om en ny medicin på klinikerna, de blir ofta väldigt hård ansatta av kritiska frågor - och om de inte kan försvara sig med fakta är de rökta. Samtidigt hade vi aldrig fått den rad av fantastiska läkemedel vi idag har utan företagen, så förhållandet mellan läkemedelsindustrin och läkarkåren kan väl bäst beskrivas som hatkärlek. Sen är det inte helt upp till enskilda läkare att bestämma vilka mediciner som ska ges - det bestäms av statliga organisationer som tex SBU (en statlig myndighet med uppgift att kritiskt granska hälso- och sjukvårdens metoder och utvärdera metodernas nytta, risker och kostnader). Om jag förstår dig rätt tänker du att sjukdomar bara är sådant man har en begränsad tid? Det är inte så man i sjukvården definierar begreppet sjukdom. Tvärt om är några av våra vanligaste somatiska sjukdomar kroniska: Diabetes, hjärtsvikt, allergier, reumatism, mfl. Att diagnoser alltid är en gråzon stämmer dock. Allt handlar om nyanser och sammanhang, och det är ju precis därför man behöver lång utbildning och erfarenhet för att ägna sig åt det.

Jag skulle säga att du har både rätt och fel här. Saken är ju den att i princip alla psykiska sjukdomar består i normala funktioner i hjärnan som över eller underuttrycks. Med det synsättet skulle man säga att en psykiskt frisk person är en person som har alla psykiska sjukdomar - fast i så liten grad, att de så att säga balanserar upp varann. Och det är ju det som är så intressant med psykisk sjukdom - att det sjuka säger så mycket om hur även det friska fungerar! Ett exempel: Jag har en förmåga att då och då få upp små melodisnuttar i huvudet. Jag har ingen aning om var de kommer ifrån, eller hur de hamnade där - de tycks liksom bara dyka upp från ingenstans. Likaså händer det att jag drömmer hela musikstycken. Detta skulle i psykiatrisk kontext kunna tolkas som en hallucination, och i kombination med flera andra symptom skulle det mycket väl kunna vara sjukligt. Som ensamt symptom anses det dock vara helt inom ramen för vad som är friskt. Jag är säkert inte ensam om det här - därför vore det väldigt intressant att höra hur vanligt det är bland musiker. Är det är fler på forumet som har denna egenskap? * Poppar det upp hela melodislingor i era huvuden också? * När, hur och var händer det? Händer det tex när du sovit bra/dåligt, eller när du har ångest/mår bra eller bara en helt vanlig dag? Har ni fler intressanta observationer att dela med er av, så vill jag gärna höra!