En tanke jag har angående uppmätta kurvor kontra lyssnarens upplevelse. Det var Gilbert som satte mig på spåret. Vad ligger till grund för en frekvensresponskurva? Jo, en signalgenerator med sinusvåg, ett slutsteg, en kalibrerad referensmikrofon och ett mätprogram av typen LabView. Vad säger detta oss? Ett sinussvep utan några som helst övertoner bör en högtalare klara ganska bra. Men vad händer när högtalaren skall återge en distad gitarr, en virveltrumma eller en sångröst? Tittar man på en sådan komplex ljudsignal i ett oscilloskop eller fösöker göra en Fourieranalys inser man ganska snabbt att häri ligger utmaningen att återge rätt. Här kommer saker som funktionsprincip, materialval, magnettyp, upphängning etc. in i matchen.
Ställer man då två olika tänkta monitorer brevid varandra som vi antar har exakt samma frekvensreponskurva och gör en A/B lyssning förvånar det mig inte ett dugg att de upplevs olika. Lägg därtill rummets egenskaper så finns det ingen "rätt" monitor för alla lägen.
Anledningen t ex till att jag valde ADAM A7 var på grund av detaljrikedomen i återgivningen. Den är svår att mäta upp och visa på en kurva.
//KG