Steve Reich

[kunoapa]

Är det någon där ute som vill tipsa mig om var man ska börja någonstans om man ska börja lyssna på kompositörerna Steve Reich och Philip Glass? Har hört en del men vet inte var det kommer från för skivor. Har ni tips på andra kompositörer i liknande stil (vad kallas den förresten?) så är det välkommet.

[zeblar]

Kanske Harold Budd? Lite mer ambient kanske... men ändå rätt likt.

[Fredrikmo]

OJ! Det finns mycket att säga om detta.

Reich har ett lite lättare hantlag, Glass är tyngre. Reich lyssnade på jazz som ung, Glass spelade skalor. De brukade båda kallas för minimalister eftersom de skrev musik som bestod av rytmiska och melodiska celler som upprepades om och om igen med väldigt små förändringar.

En del hävdar att det var Terry Reilly som hittade på minimalismen

Vill du höra äkta minimalism skall du välja deras verk från 60-talet.

Reich gjorde då bandinspelningar; två bandspelare med samma snutt på båda maskiner (analog sample) som upprepas om och om igen. Bandspelarna har lite olika hastighet så den ena släpar efter efter ett tag. Först låter det bara som en efterklang (reverb) sen som eko (delay) sedan blir det hela fraser som i kanon sedan kakafoni. Sedan gjorde han samma saker (fras och fasförskjutningar) på instrument.

Glass började med elorgelverk som låter mycket suggestivt.

Reichs mest uppskattade verk är nog Music for 18 Musicians från 1976. Det var hans näst sista minimalistiska verk (där det ändå händer rätt mycket, relativt sett -- det blir en hypnotisk ström av mjuka toner och rytmiska pulser. Jag brukar rekommendera detta ver att börja med, och de flesta uppskattar detta verk mest.

60-talsverk av Reich finns på Early Works (Nonesuch/Warrner). Akademiska klassiker av historiskt värde. Få fler än jag lyssnar på dem tror jag, men...

70-talsverken är vackrast. Drumming (bara slagverk i en och en halv timme) finns på Deutsche Grammophon och på Nonesuch recordings. Ovan nämnda Music for 18 Musicians finns i original (ca 60 minuter i ett svep) på ECM New Series, med Ensemble Modern på RCA red seal och i ny, förlängd version (75 minuter) på Nonesuch. Reich är med själv på ECM och Nonesuch-inspelningarna. Octet är också jättefin, finns på ECM. "Six pianos" för flyglar finns på Deutsche Grammophon och på Nonesuch records.

80- 90- och 00-talen: Här har Reich börjat med lite samplers och grejer. Han är nu inte längre minimalist utan gör bara "vad han känner för" utan strikta kompostitionsregler. Different Trains för inspelade röster och stråkkvartett är bra; Electronic Counterpoint för elgitarr (Pat Metheny spelar alla gitarrer här) är också fin men inget viktigt stycke (Nonesuch). City Life, Proverb och andra nyare stycken är överkurs för den som inte är nöjd efter att ha prövat ovanstående.

Glass: 60-tal: Music with Changing Parts >en timme äkta minimalism i ett svep (Nonesuch); "Contrary Motion" etc (Nonesuch)

70-80-tal:Operan Einstein on the Beach med libretto av en autistisk pojke är en milstolpe (CBS/SONY). Köp bara originalet från 70-talet.

Popsångerna med texter av Paul Simon, Laurie Anderson mfl heter "Liquid Days" (Nonesuch) Trist, tycker jag.

Plattan "Glassworks" anses vara en inkörsport till Glass. Lite blandade småstycken. Snyggt men inget himlastormande. Mjuka men lite tjatiga solopianoplattan Solo Piano (Nonesuch). Violinkonserten är jättebra (Deutsche Grammophon).

Problemet med Glass är att han också vänt minimalismen ryggen. Idag är han "maximalist" med fulla symfoniorkestrar som spelar extremt tjatiga grejer och allt låter likadant vare sig det är hans fläskiga symfonier eller hans filmmusik för han gör extremt mycket filmmusik. Kolla in dessa filmer:

The Hours, Kundun, Hamburger Hill, Koyaanisquatsi, Powaaquatsi, Mishima, Candyman, The Thin Blue Line, La Belle et la Bete, 1000 Airplanes (musikal) etc etc etc: han bara kräker ut filmmusik. Allt låter likadant: astrist.

Andra tonsättare i liknande stil:

Terry Reilly,

John Adams (testa stycket Shaker Loops [Philips, Nonesuch] och Violinkonserten (jättefin)

La Monte Young (tips: 5-timmars pianostycket The Well-Tuned Piano)

Lou Harrison

Har du inte fått nog efter detta kan du fortsätta med Harry Partch, sedan Conlon Nancarrow. Återkom om du vill veta mer. 😳

Redigerat 1 mars 2005 av Fredrikmo

[schopin]

En till schysst John Adams-platta är The Chairman Dances...

[Fredrikmo]

En till schysst John Adams-platta är The Chairman Dances...

Mer ball än bra; snarast lite jobbig, tycker jag. Stycket The Chairman Dances är hämtad ur hans opera Nixon in China som handlar om Nixons toppmöte med den Röde Ordföranden på sjuttiotalet. Fräckt libretto. Musiken har sina egna lösningar även om den också känns lite påfrestande när man kommer till sista akten. Jag såg den på scen i London på English National Opera och det var bra men hans opera Death of Klinghoffer är egentligen bättre. Världens bästa filmatiserade opera, för övrigt. Gick på tv för ett par veckor sedan och har en tid funnits på dvd. Regisserad av Penny Woolcock. Sjungen till över 80% live on set. Måste ses! 😉

[Stinkey (oregistrerad)]

Min Adams favorit är "Grand Pianola Music". Att imitera delay med två flyglar är ju skitskoj. Att använda ett delay ansågs inte "seriöst". LOL!

Dom spelade ett Reich-stycke på radion i går, en trippelkvartet som jag inte hann ta namnet på men jag ska ladda ner programet i morgon.

[Egghuvud]

Känns om att man skulle vilja nämna John Cage i detta sammanhanget också. Kanske mer exprimentellt än minimalistiskt, men om man orkar sig igenom några av hans grejor så är de rätt så kul Apartment House 1776 t ex det gränsar till psykosmusik. 😄

Redigerat 4 mars 2005 av Egghuvud

[Fredrikmo]

Känns om att man skulle vilja nämna John Cage i detta sammanhanget också. Kanske mer exprimentellt än minimalistiskt, men om man orkar sig igenom några av hans grejor så är de rätt så kul Apartment House 1776 t ex det gränsar till psykosmusik.  😆

Ja, jisses; nu kommer vi till en av mina husgudar; John Cage, alltså. Men hur tusan skall man börja prata om honom? Ett riktigt bra verk är "Atlas Eclipticalis" för 81 musiker. Det innehar USA-rekordet för antalet konsertbesökare som lämnar konsertsalen vid ett uruppförande. Publikfrånvänt? Nej men man måste vara på samma våglängd som Cage för att uppskatta det. Inspelat på Wergo och kommer snart i ny inspelning på Mode.

Självklart går det heller inte att tala om Cage utan att nämna hans preparerade pianon. Man stoppar radergummin, muttrar, etc bland strängarna för att framhäva pianots percussiva natur. Ofta låter det lite österländskt om pianot då, som gamelan-instrument etc. "Sonater och mellanspel" för preparerat piano är Cages mest inspelade verksvit.i

Det finns också flera preparerade pianon samplade för GigaStudio och andra samplers, bland annat från Best Service, så man behöver inte gå lös på sitt eget piano för att spela preparerat.

À propos psykomusik finns Water Music (en parafras på Händels Water Music, så klart) där vatten droppar ned i en flygel på strängarna så att ett stilla plingande ljuder. Fast där har Cage lämnat musiken och gjort ljudkonst istället men det är kanske om möjligt en ännu mera ädel form av akustiska uttryck, anser jag. Detta förebådar Alvin Luciers ljudkonst och längre än så kan nog människan inte gå i akustiskt gestaltande -- för det krävs nog att vi reinkarnerar som änglar först! 😆

John Adams' Grand Pianola Music, förresten, anspelar ju på självspelande pianon och skall man verkligen krama musten ur sådana instrument skall man kasta ett öra på Conlon Nancarrows verk för självspelande pianon -- out of this world! Vidare bör man inte missa George Antheils Ballet Mechanique från tjugotalet som innehåller sexton självspelande pianon samtidigt, samt två flygplanspropellrar och en siren. Gudomligt (eller motsatsen, som man vill). Finns inspelat! (EMF) 😄

[Fredrikmo]

Min Adams favorit är "Grand Pianola Music". Att imitera delay med två flyglar är ju skitskoj. Att använda ett delay ansågs inte "seriöst". LOL!

Dom spelade ett Reich-stycke på radion i går, en trippelkvartet som jag inte hann ta namnet på men jag ska ladda ner programet i morgon.

Vill man ha elektroniskt delay på piano kan jag rekommendera amerikanaren (bosatt i Danmark) Wayne Siegel: Autumn Resonance. Så finns ju också Andrew Poppys första platta på Trevor Horns bolag ZTT som han släppte när han hade tjänat en massa pengar på Frankie Goes to Hollywood och Propaganda.