En smått instabil kille i sina bästa år söker stabil kvinna att dela allt med. Eller...njaa...
Så var man singel igen efter ett otrevligt uppbrott. Det var då självaste fan.
Fast varför gnäller jag, hon höll ju på att driva mig ännu längre in i vansinnet med sina dramatiska utspel om allt oväsentligt här i livet. Men ändå hugger det lite där hjärtat bor.
Vi träffades i maj efter att ha haft mail och telefonkontakt i ett par månader. Vi tog en lång och trevlig promenad i göteborg, pratade om allt möjligt faktiskt. Jag minns att allt gick så väldans lätt, konversationerna blev aldrig för en sekund tröga med pinsamma tystnader och irriterande rodnader. Vi hade redan innan vi träffats redogjort för vissa av våra demoner, något jag tyckte underlättade faktiskt. Här är jag med ett inte helt så fläckfritt förflutet, kanske kunde hon vara lite mer öppen och förstående efter att själv ha trampat i klaveret både en och tre gånger. Så var det och dejten pågick i 26 timmar med middag och film, frukost och lunch dagen därpå.
Redan efter en vecka blev det ganska så intensivt och hon spenderade mer och mer tid hemma hos mig. Student med sommarlov som hon var så fick hon lov att stiga ur sängen efter sin egna klocka. Jag gick till jobbet och lämnade henne helt enkelt hemma med en nyckel och en uppmaning om att låsa efter sig och slänga nyckeln i brevinkastet ifall hon var att lämna stället, något som hon respekterade. Ibland kunde jag komma hem till en nyduschad flickvän och ett nydiskat kök. En liten sak kan tyckas men den som är van vid att behöva göra rent efter sig själv vet värdet i det. Köket alltså.
Efter ett par månader märker jag det hon undanhöll i mailen. Hon är en ältare. Hennes förflutna ska vädras med hela registret av känslor. Jag själv försöker att vara positiv och ältar inte. Jag slänger aldrig på en dyster låt för att på något vis gå ner i något tillstånd där eventuella knutor kan knytas upp. Nej. Jag sparar inte bilder på allt och alla och ligger och drömmer om hur det skulle kunna vara. Nope, framåt ska vi. Så efter att ha visat denna "karaktär" i allt större utsträckning. Jag tänkte att jag får försöka matcha hennes emotionella utspel med exempel på min fantastiska stoicism. (säger man så, stoicism?) Detta tolkas givetvis fel. Oerhört fel.
Med orden "du bryr dig inte" började så färden nedför den där jävla backen, hal och kletig. Varenda steg man tar för en mot avgrunden. Märk väl att jag tillslut landade på båda fötter i en fenomenal pose med en ryggrad Zenon från Kition skulle avundas. (Trevlig man för övrigt. Check him out) Men nu sitter jag här...och jag hann ta mej fan bli lite bekväm med tanken på "flickvän". En kvinna som man faktiskt kan spendera lite tid med utan att behöva känna sig som ett stört litet miffo med alldeles för mycket musik i huvudet. Och nära på oförmögen till att prata pga alla processer i huvudet som man har så lär det väl dröja innan man får den här chansen till ömsint närhet igen. God damn it.
Behövde skriva av mig lite för den Zenon lever ju inte längre och i dagens moderna samhälle så får ju även män uttrycka sitt inre.
Kanske har du en väninna...som skulle...vilja...eller...njaa. Vi skiter i det.
Fridens