Dark Of Light

Du får nog stänga av innan du dimper ner av kåtslag. 😳

PT ☺️

Gott. ☺️

☺️ Låter allt bra skojs!

Pingvinen... Holy feather weight Batman. Funnkeee ☺️

Han ser lätt stressad ut... ☺️

Djupt tragiskt... skumt förresten, varför kan man ju undra. Dessutom är du gud! Fixa!

😆

Ok, ja hårdrock ja... En musikgenré beskriven med en oerhört bred pensel det där. Det finns ju en hel del olika varianter på temat. Visst finns det full spett Motörhead eller melodiskare/dynamiskare Queensryche och en radda till. Men visst är det ofta energifyllt... Taxöron.

Jag tolkar det på mitt vis som att, de som har bra rattar idag inte kommer ha det sedan om ett tag? 😳

Granntösen undrade vilka jag språkade med här. Min förklaring av en svensk svart/vit Clint Eastwood, gud och en man som sitter i en liten trälåde altan gick inte hem alls.... ☺️ ... och ja. "Rent" och "perfekt" ljud dödar själen i musiken. En balansgång som är svår kan jag tänka... Har många gånger sagt att låtar man framfört i replokaler eller gjort enklare demos av, eller rent av live fungerat bättre än de kliniska studio varianterna. Det är visserligen upp till personen som rattar men felrattat dödar svänget helt enkelt... Kvar på hårdrocksspåret, Maiden T ex låter tråkigt och stelt o rent på skiva men live blir det annat. Visserligen blir man säkert påverkad av det visuella spektaklet också. GTPD

Fast vid närmare eftertanke... Var det så mycket djupare "förr"? Pop/rock scenen på 50-60-70-80-90 talen är ju fyllt av ytliga uttryck. Om vi håller oss lite inom changern, jag minns hur Kiss, Maiden, King Diamond blev närmast korsfästa pga påstådd satanism eller tolkade sexuella övertoner. Idag är de så mainstream och ofarliga de kan bli, man tar sina barn på showerna för att visa hur det var när pappa var ung... Musik kan vara ytlig underhållning och kan vara det utan att skämmas... bara en tanke. Ja, jag kan hålla med dig. Det gjorde att jag fastnade smått för några år sedan också. Uttrycket live är dock så annorlunda mot det jag växte upp med och hade som förebilder. Ian Gillan, Bruce Dickinson, Geoff Tate, Rob Halford & David Coverdale för att nämna några husgudar från förr. Det rent sceniska framträdandet från Papa Emeritus är så annorlunda och tillbakadraget i jämförelse med dessa att man än idag nästan vill hoppa upp och sparka liv i snubben. Å andra sidan, det fungerar till den musiken och inget fel i sig. Bara lite ovant att se.

Håller med Neo, som sångare kan jag även tycka att sången är väldigt tillbakalutad och avlägsen i Ghosts fall. Även det rent sceniska framträdandet känns väldans tillbakalutat och laidback. MEN å andra sidan det är ett uttryck det också. Det är väl just en grej med dem det där nästan statiska framträdandet. Men NU blir det duschen och sedan...

Blue Oyster Cult kanske?Ja, det finns något "eget" eller udda i framtoningen. Man tänker också på tidiga Mercyful Fate minus falsett sången då. Det som mindfuckar mest med en är nog att man ser dem med sina hårdrocks sataniska texter och manér, "Kissaktig" sminkning, masker med "hur ser de ut-vilka är dem?" grejen, men med en klart poppigare och mer lätt tillgängliga refränger. De själva säger sig titta bakåt en hel del till -70 tals band. Ja, återigen... Det finns väl inget unikt i uttrycket direkt men de sticker ut ändå på ett speciellt sätt i bruset. De har spelat förband till Iron Maiden m fl + turnérat i USA så hyfsat framgångsrika har de blivit. Nu blir det dusch + grannbesök. KPD!

Näpp, nu en tur till Blir frukt-ansvärt kul.