Du ska inte underskatta känslan av att krypa i lera, vatten, snö eller is. Att få sova alldeles för lite, äta mindre och springa mer. Ständig kritik i början eftersom allt man gör då är fel. Eller alla mysiga sätt att ta folk av daga, med eller utan vapen som man får detaljstudera.
Den mysiga känslan som infinner sig när vuxna (nåja) män gör saker tillsammans, sover svettiga och utmattade på en bädd av gran/tallgrenar och givetvis alltid en sten eller några kottar i ett väldigt stort tält. Eller känna vikten av att vakta en björk, sten eller måhända ett flygplan mitt i ingenstans en kall vinternatt mellan 03-06. Kasta handgranater i ösregn, utöva vapenvård i en snödriva, bada i ett isvak och rosta myror i hjälmen för att sedan äta dem.
Att bli nära nog hatad av befälen, älskad av mattanterna och få nuppa flickorna på markan.
Bara där ett tvärsnitt av allt kul du har missat och då har jag inte ens nämnt VHS-bandet med Fäbodjäntan på ändlös repeat i vakten 24/7, de härliga slagsmålen mot de lokala raggarna i bykrogen eller de heta mötena i någon mörk vrå med de lokala unga kvinnliga förmågorna. In som en pojke, ut som en man. Låter som en klyscha men det ligger något i det.
Då var det inte så kul, inget man blir rik på t ex. Inte pengar i alla fall, men väl erfarenheter. Man lär sig oerhört mycket om sig själv. Man åker in fjunig, osäker och tämligen ung. Man kommer ut vuxen, blästrad och skitsur. Man lär sig vikten av att ta hand om andra, skjuta rakt och tala sanning, och skulle det någonsin bli krig så blir man bland de första som ryker. Ju tidigare man inser det som soldat desto bättre. Sådant fostrar på något sätt...