Jag läste för evigheter sen i någon bok hur någon författare skrev om hur han var ute på lokal med den tidens författargäng, 30-talet, och något i världen hade gått på tok, och hur de drack och diskuterade och blev allt mer håglösa ju längre kvällen gick.
Den ende som var på gott humör var pessimisten, syftande på Nils Ferlin. Han steppade och sjöng och utmanade alla på armbrytning, eftersom han hela tiden hade haft klart för sig att det skulle gå åt helvete.