Dom som är naturligt duktiga tröttnar fort, det finns ingen utmaning, alltså heller inget nöje när dom äntligen klarar av att spela det svåra partiet i en låt. Eftersom dom sätter det på andra försöket. En gång fick jag repa i 2 månader för att spela in en låt och den var inte ens bra, men det är den driven som gör det kul för mig, jag kan lära mig nånting nytt varje dag, jag kan sakta men säkert utvecklas varje dag, om jag jämför mitt spelande nu med mitt spelande för ett halvår sen hör jag en skillnad.
Min brorsa däremot är född med nästan perfekt gehör och omänsklig rytm känsla, när han var 13 år var han en av dom bästa trummisarna jag hört. Inte bara lokalt, även jämfört med morgan ågren och tomas hakke, nu är han 25 och han är fortfarande kvar på samma topp 10 lista. problemet är att jag tror han blivit lite sämre, han har inte samma driv längre, tvspel och kvinnor verkar vara roligare än att stå 8 timmar per dag i studion. Jag tror inte han kommer att fortsätta året ut, därför har jag hyrt in en annan trummis som tar över från och med i april.
Punkt 2
Det tog michelangelo 4 år att måla sixtinska kapellet varav långa perioder var när han bråkade med påven, och till och med rymde för att komma undan. Förut accepterade man den plågade konstnären som tog tid på sig att göra ett mästerverk, idag har man högst 3 månader på sig att göra klart skivan, dom flesta som kör på indienivå får knappt en månad i studion. Alla plågade konstnärer med ambitioner tas bort och ersätts av personer som ser på musik på samma sätt som ekonomer ser på siffror.
Ett band som nirvana skulle aldrig bli signade idag, det är för mycket besvär med sådana människor, det har ingen betydelse hur bra låtskrivare dom är.
Men Nirvana var ju aldrig i Studion mer än ett par veckor 😉