Hatar och hatar. Jag hatar väl inte henne som person lika mycket som att jag tvingas befatta mig med henne. Känner inte mer samhörighet med henne än vem som helst jag kan träffa på gatan. Det gäller för övrigt större delen av min släkt, men med henne är det extra irriterande för hon ska 1) hålla på och ta på en, 2) läxa upp en, 3) utstöta äckliga kroppsljud, 4) inte bara referera till skämt man inte har hört (vilket är idiotiskt i sig) utan också stup i kvarten sätta i gång och glappkäfta som en imbecill om ATT hon och någon annan skojade med varann, och 5) blandade övriga defekter.
Du skulle nog ha mindre problem med min familj. Själv har jag aldrig känt mig särskilt nära någon av dem.
Afasi är skönt, då slipper man prata så mycket.