Jump to content
  • Så återskapar du Beatles sound, del 3/3

    Beatles, och personerna bakom dem, förändrade musikproduktionen i grunden. Olle Niklasson berättar om vilka instrument de använde och hur du kan återskapa bandets sound i ditt musikprogram.

    Olle Niklasson

    edp5008-001-MF_1800.jpg.6de1ee54015890ca6ed2221fb75c883a.jpg

    En revolution i studion. Instrumenten 1966-1970

    Medlemmarna i Beatles använde en rad olika instrument genom åren. Här är urvalet under slutet av 60-talet.

    John Lennon
    Sedan också John Lennon skaffat en Epiphone E230TD Casino 1966 blev det hans huvudsakliga instrument jämte Sonic Blue-stratan. Hans första sunburst Gibson J160-E byttes mot en likadan blond och fick efter Sgt Pepper sällskap av en Martin D-28. Lennon ägde också en Guild Starfire XII, men om den någonsin spelades in är osäkert. Vad som däremot är väldokumenterat är att han spelar slide på en Höfner 5140 Hawaiian Standard lap steel på For you blue.

    D-28_l_red_.jpg.8f1ad617f5fd54e1e6a7745ce41a353e.jpgTvå Martin D28, mellanbrodern i Martins slagskeppsflotta, följde på Lennons och Harrisons Gibson J160.

    George Harrison
    Harrisons förstaval under åren 1966-70 var Sonic Blue-stratan, som senare psykadelikalackades. 1966 skaffade han också sin första Gibson, en SG, och två år senare fick han av Eric Clapton en Les Paul Gold Top som lackats mörkröd. Vid sidan av dessa använde han även en Epiphone Casino och senare också hans present från Fender, rosewood-Telecastern, en av två tillverkade. Harrisons akustiska gitarr under sent 60-tal var en Gibson J-200.

    edp5008-007-MF_1800.jpg.d7ff27e4cc1d75520ffdb526392a05b0.jpgThe Beatles 1970, en kvartett i motvind: John, Ringo, Paul och George.

    Paul McCartney
    En ny vänsterbas tar plats bredvid McCartneys Rickenbacker 4001S efter 1968, en Fender Jazzbass ’66, men den gamla Höfnern togs också ut ur garderoben då och då. På gitarravdelningen kan man vid sidan av Epiphone Casinon också höra en Fender Esquire på bland annat Helter Skelter, och i likhet med Lennon skaffade även Paul McCartney en Martin D-28 men använde också sin Epiphone Texan FT-79 parallellt.

    Epiphone_texan_1966_cons_full_1jpg_red.jpg.cce56281e4caf45eaf514010c4abf088.jpgMcCartney, som alltid hade ett öga på plånboken, spelade länge på en Epiphone Texan.

    Ringo Starr
    Under Beatles andra halvlek spelade Ringo Starr på flera Ludwig Black Oyster, varav två permanentboende i Abbey Road-studion. Det sista året ersattes dessa dock av ett Ludwig Maple-set i klarlack med dubbla hängpukor.

    Trots att Vox AC30 med nytillskott som Vox Conqueror, 430 och 730 förekom efter 1966 gick Beatles mer och mer över till Fender under den senare delen av karriären, där Twin Reverb, Deluxe, Showman och Bassman till slut helt dominerade under 1969-70.

    fender-65-twin-reverb_1800.jpg.5488e67108755868f97f436502e25e39.jpgMot slutet använde Beatles nästan bara Fender-förstärkare. Här en Twin Reverb blackface.

    1787585988_Blattstreck.thumb.png.d2a32aad8c0237eda00c04e93fcfea9e.png
    Så återskapar du Beatles sound

    Så här får du till Abbey Road-soundet i din egen datorstudio.

    Stråkarret på I am the walrus
    George Martins stråkarr är värda ett eget kapitel i Beatles-historien och var vid mitten av 60-talet helt banbrytande. Före Martin var stråkar mer eller mindre liktydigt med romantiska stråkskogar och vill man höra skillnad på stråkarr ur Beatles-katalogen kan man jämföra George Martins stråkar på Eleanor Rigby med Mike Leanders på She’s leaving home.

    Leanders arrangemang är korrekt och konventionellt snyggt men just därför också i en helt annan division än Martins okonventionella sätt att använda stråkfamiljen.

    Det George Martin framför allt gjorde var att han använde färre stämmor – många gånger skrev han unisont i oktaver – och lade hellre krutet på spännande rytmik än intrikata ackord, vilket gjorde att hans arr fick en helt egen tydlighet och blev effektivare på ett nytt och modernt sätt. Han lät sig också influeras av musik som inte var rotad i västerländsk romantisk tradition utan tog in element från såväl indisk musik som Bernard Herrmans musik till Hitchcocks filmer.

    Till detta ska också läggas att soundet var helt nytt. Geoff Emerick närmickade stråkarna för att komma bort från det klassiska idealet och fick därmed fram en mer aggressiv ton som stod upp mot distade gitarrer och komprimerade trummor.

    Introt till I am the walrus är tvåstämmigt som mest, skrivet för åtta fioler och fem celli, och börjar i några unisont indiskinfluerade sjösjukeglissandon som sedan går över i ett fristående, rytmiskt pump i understämman innan versen kommer igång med bara celli i kompet och vars första fras slutar i en imitation av sångens tvåtons-ambulansmelodi.

    2012857376_Iamthewalrus-Hyperdrawpitchbend_red.jpg.56877b5b93612b77c29f07619a33f2c1.jpgDet är enklare att rita in I am the walrus pitch bend-kurvor än att spela dem.

    När man väljer ljud tar man fram sina mest nyhartsade stråkar ur lådan. Jag använde en blandning av Logics EXS24  (idag Sampler) och Garagebandstråkar. För att ha kontroll på alla glissandon är det sedan bättre att rita in pitch bend-värdena än att försöka göra det med ett hjul. Det är rätt stora svep så förmodligen måste du ställa in ett större pitch bend-värde än vad som är standardinställningen på samplern – använder du flera samplare är det praktiskt att ha motsvarande värden på båda. EXS24 har två halvtoner på sina stråksamplingar, det ändrade jag till åtta, och när pitcharna var klara satte jag dynamiken för hand genom att justera anslagshastigheten (velocity).

    Samplingarna blir ganska skarpa med velocityn på max här och var, men vill man ytterligare dra på i högmidden sätter man en Vox-typ-förstärkare från Guitar Amp i Bus 1 och en kompressor i Bus 2. Eftersom det är en sektion är det praktiskt att ha det som ska balanseras mot en bakgrund samlat på så få reglar som möjligt.

    fabfour_red_.jpg.afb5af9ac7023a309f64b8a31e8fc440.jpgEast West Fab Four är en sampler med ljud inspirerade av The Beatles inspelningar, där man har bemödat sig om att spela in ljuden med samma typ av instrument och samma typ av inspelningsutrustning som fanns på Abbey Road under perioden. Upplägget är mjukvarusamplerlikt men lite begränsat, på både gott och ont. Vill man ha trummorna från Strawberry Fields är det exakt vad man får, men den höga ambitionen bakom samplingarna gör att de inte lämpar sig särskilt bra att skruva i, och med ett smalt urval av grundljud blir också användningsområdet därefter: begränsat.

    341337819_Iamthewalrus-Velocity-dynamik.png.6c17489da3f15de66b0a18cfe3c96d0e.pngDynamiken för en av stråkstämmorna i I am the walrus.

    Gitarrsolot på I’m only sleeping
    Geoff Emerick berättar i sin självbiografi Here, there and everywhere om George Harrisons baklängessolo på I’m only sleeping: ”I sina bästa stunder hade George problem med att spela ett solo rakt igenom framlänges så det var med bävan vi bänkade oss för vad som skulle komma att bli en oändligt lång dags lyssnande på samma åtta takter spelade baklänges om och om igen.”

    Förutom att solot inte var åtta takter utan fem förstår man Emericks kommentar när man lyssnar på solot rättvänt för det låter inte klokt och är dessutom taffligt spelat så till den grad att det är nästan omöjligt att kopiera trots att det rent tekniskt är på Gubben Noak-nivå.

    Ett baklängessolo kan man göra på två sätt, antingen gör man det enkelt för sig och spelar som vanligt och så vänder man på bandet eller ljudfilen. Det andra sättet är att man funderar ut ett solo som man tycker låter bra framlänges och sedan lär man sig det solot baklänges och spelar in det och vänder sedan på filen.

    Till I’m only sleeping valde George Harrison att gå den långa vägen genom att tänka ut två solon som skulle gå parallellt. Det var det här som tog sex timmar i Abbey Roads Studio 2. Men det är inte slut på problemen där. En takt som består av åttondelar kommer att låta som planerat men en takt som bara har en lång helnot spelad på ettan i takten kommer att hamna på fyran när ljudfilen vänts och måste alltså flyttas på för hand – att förebygga det genom att sätta den på fyran går av förklarliga skäl inte – så bara för att man konstruerat ett snyggt solo och lärt sig det baklänges är bara halva jobbet gjort.

    Att vända på filen är det enkla: dubbelklicka på ljudfilen och välj Reverse i Sample Editor, så räknar Logic ut resten.

    I Harrisons fall undrar man hur mycket av solot som egentligen var konstruerat före och hur mycket som blev en historia konstruerad för eftervärlden. Vänd på solot själva får ni se. Jag har bifogat min version, framlän-ges och baklänges.

    Elgitarren var en japansk Fender Tele ’52 genom ett TC Electronic Konnekt 24D och den akustiska gitarren en Levin WR34 inspelad med en SPB1.

    1522641529_Imonlysleeping-Reverse_red.jpg.c7a48cdb0d1c6c859cd6f030ab0fffdd.jpgFör baklängessolot på I’m only sleeping vänder man ljudfilen i Logics Sample Editor.

    Under produktionen av Abbey Road undvek The Beatles praktiskt taget allt vad studiotrick hette – när alla andra hakat på var man återigen först, fast nu med att strunta i allt – men ett undantag gjordes på Ringo Starrs begäran. Han ville att Geoff Emerick skulle åstadkomma en undervattenskänsla i körerna under gitarrsolot.

    Emerick löste det genom att skicka en pulsvåg från George Harrisons nyinköpta Moog III in i den Fairchild-limiter körerna gick genom och fick ut ett wobblande ljud. Det var säkert första gången i historien den kombinationen användes. För att förgylla tillfället ytterligare gjorde man ett panoreringssvep under mixen, från vänster till höger och tillbaka igen, möjliggjort av studion nya mixerbord, TG12345, som hade steglösa pottar.

    För att göra detta i datorn behövs en puls, till exempel från Logics Ultrabeat. Skapa en 16-delspattern med vilket ljud som helst i Ultrabeats sequencer och ställ sedan upplösningen (resolution) till 1/24 för att förvandla de raka 16-delarna till trioler. Skicka signalen till Bus 1 och sätt denna i No output – det är signalen vi vill ha, inte ljudet. Ta sedan fram ett körljud i din sampler, eller ännu hellre, sjung på riktigt, och sätt en kompressor i körkanalen. Sätt kompressorn i sidechain-läge och mata in signalen från Bus 1. För att sedan få kompressorn att låta som Beatles-körerna, sätt en kort attack, release och threshold och maxa ration. Nu beter sig kompressorn som en limiter med hjärtflimmer. Avsluta med att fila på inställningarna för att hitta rätt balans i ljudet, och automatisera till slut ett panoreringssvep över åtta takter.

    1866398175_BeatlesOctopussgarden-Sidechain-kor_red.jpg.748ec8f560a8937a42f810d725d46099.jpgKören på Octopus’s garden med en kompressor i side chain-läge triggad av ett Ultrabeat-ljud plus ett automatiserat pan-svep höger-vänster. (Kompressorn i bild är från Apple Logic 9).

    1787585988_Blattstreck.thumb.png.d2a32aad8c0237eda00c04e93fcfea9e.pngDe bästa böckerna om Beatles

    Som både hemstudioägare och mer eller mindre seriösa musiker väljer vi förstås Beatlesböcker på lite andra grundvalar än de typiska musikjournalisterna. Vi gillar biografier som berättar om tidsandan, låtskrivarprocessen och musikerlivet men vi slutar inte där utan toppar med fackböcker om instrument, mickplacering, effekter och mixerbord. Här är vår lista över Beatlesböckerna du inte får missa.

    Biografier

    The Beatles
    Hunter Davies
    Den här klassikern är en perfekt inkörsport för att skissa upp historien om The Beatles – från The Quarrymen-tiden till bråken under inspelningen av sista plattan. Lagom tjock, vilket betyder över 400 sidor, välskriven och med schyssta bilder. ”The Beatles” funkar fint som lärobok i Beatles-grundkursen.

    The Beatles Anthology
    ”By The Beatles”
    Både boken och dvd-boxen är obligatoriska för dig som vill dyka lite djupare i Beatles-träsket. Se den som ett komplement till eller en fortsättning på Hunter Davies bok. Den inbundna versionen kostar en slant men paperback-versionen är inte så dyr i England.

    Låtskriveri, analys

    The songwriting secrets of the Beatles
    Dominic Pedler
    Gillar du musikteori mer än the fab four själva gjorde är den här boken något för dig. Här hittar du en djuplodande analys av musiken och låtskrivarhantverket och det tar plats.

    bok1_red.jpg.f32af3b0b547093552faf14f104f5315.jpgThe songwriting secrets of the Beatles.

    Revolution in the head
    Ian MacDonald
    Här hittar du mer eller mindre spännande information om varenda låt Beatles gjorde och spelade in – med bakgrund och sammanhang från en som dykt djupare i Beatlesträsket än de flesta.

    Inspelningsteknik och produktion

    Recording the Beatles
    Kevin Ryan och Brian Kehew
    Bibeln, eller kanske rättare sagt Svenska Akademiens Ordlista, när det gäller Beatles inspelningsteknik – och i förbifarten Abbey Road-studion under 60-talet – är utan tvekan den här altarstenen till bok. Massor av bilder tryckta med andakt. Älskar du REDD-mixrar, Studer J37:or, Neumann U47:or och annat tekniskt är den ett dyrt måste.

    Here, There and Everywhere (My life recording the music of the Beatles)
    Geoff Emerick
    Vår egen Beatlesfavorit nummer ett är faktiskt den här boken, som skrivits av bandets favoritljudtekniker under de gyllene åren mellan Revolver och The white album, då han hoppade av men kom tillbaka till näst sista plattan, Abbey Road. Här berättar en av tidernas mest legendariska mixerbordsryttare om experimenterandet i studion och om friktionen i bandet. Inte minst kul är den tokige ”Magic” Alex som lurade i Lennon att han kunde bygga en 72-kanalsstudio med osynliga ljudväggar som var så mycket bättre än Abbey Road ... ja, det blev ju inte riktigt så, förstås, och Emerick fick städa upp efter magikern när Applestudion behövde byggas om till något fungerande.

    here_there_red.jpg.7a58d3a1856c56edbb621ff24ed35eff.jpgHere, There and Everywhere.

    All You Need Is Ears
    George Martin
    Din Beatlesbokhylla kommer aldrig att bli komplett utan den här boken. Här berättar George Martin det hela ur sin synvinkel, och det står både på och mellan raderna att han tycker att han borde fått mer ”cred”. Boken bjuder på en hel del godbitar om den aningen stela byråkratin på EMI under den tiden också. Som sagt, ett måste.

    45-7_red.jpg.6b3e58b6e14972565430040600c27266.jpgAll You Need Is Ears.

    Abbey Road to Ziggy Stardust
    Ken Scott
    Den ljudtekniker som fick hoppa in och fylla Geoff Emericks skor när han hoppade av var Ken Scott. Den här boken innehåller kanske inte så mycket som vi skulle önska om Beatles (men väl en hel del om Bowie), men gillar du att läsa om inspelningsteknik är den förstås också väl värd att köpa eller låna på bliblioteket.

    1787585988_Blattstreck.thumb.png.d2a32aad8c0237eda00c04e93fcfea9e.png

    I serien

    Artikeln publicerades ursprungligen 2013-09-03. Uppdaterad 2021-05-19.


    User Feedback

    Recommended Comments

    There are no comments to display.



    Create an account or sign in to comment

    You need to be a member in order to leave a comment

    Create an account

    Sign up for a new account in our community. It's easy!

    Register a new account

    Sign in

    Already have an account? Sign in here.

    Sign In Now

  • Studio nb_2_2.jpg

×
×
  • Create New...