Tillåt mig för ett ögonblick att bli lite filosofisk.
Det är ju allmänt politiskt korrekt att man inte ska vara egoist och tänka på sig själv utan hellre tänka på omgivningen och andra människor - det sägs ju att är man schysst mot andra så är andra schyssta mot en själv! Eller?
Men jag vill hävda att egoism många gånger kan vara fantastiskt bra ingrediens när det gäller skapande.
Alla som är minimalt musikintresserade (dvs alla vi här på studioforum) kan ju faktiskt höra på en platta om en artist är mycket egoist (t ex David Byrne, Dylan) eller om han mest tänker på omgivningen (Gunther, Bon Jovi, Brandsta Släckers). Egoisterna bryr sig bara om vad dom själva gillar och kör med egna referenser och skiter i om det säljer. Ytterligheten av en omgivningsdiggare tänker inte alls på vad han själv diggar utan smäller ihop något som han tror andra vill höra.
Och visst hörs det här på en gång? Man kan tillochmed särskilja vissa musiker som lirar för sin egen del eller för andra. Ja, jag tjatar ofta om Mike Portnoy i D.T. och faktiskt var det när jag lyssnade på honom som jag gjorde den här kopplingen - fan han lirar ju inte för att helheten ska kännas bra, utan han lirar så som han tror att omgivningen vill höra en supertrummis!
Nu finns det ju många som är egoister men med en känsla för vad som säljer (Madonna, Prince) och egoister som nästan mot sin vilja säljer, men här kan jag inte komma på ngt bra exempel, för ofta blir effekten att dom genast blir jävligt kommersiella (Kent) eller gör något helknasigt för att dom inte ska sälja längre (Radiohead).
Tillbaka till inledningsmeningen, för egentligen är vi ju ALLA egoister. Man gör något för andra för att man vill bli uppskattad SJÄLV. Eller man gör något för andra för att man SJÄLV ska må bra. Vi är djur. Voff!! Grrrr!