Mojje Cruncher Andersson

Ja det stämmer nog. Såg det vid senare tillfälle att många av de gamla kabutohjälmarna i sig hade inspirerats av japanska myter och legender. Sånna som ofta återges i Japansk Kabuki. Vad ska man säga...? Man är ju inte mer än en demon liksom!! Gällande Sgt. Kabukiman från Troma films så är det helt fantastiskt. Vi lirade på ett gig i Stockholm och arrangören var snabb som attans med att putta in vår pressbild till tidningen Metro. Dom hade en liknande jämförelse där de nästan satte kaffet i halsgropen av förtjusning. Vi fick en 10 x 10 bild, Carola fick en rubrik tror jag! Thanx för tummen Hellpig! Började gasa på det här igår natt. Lite bekymmersamt är det trots allt då det är helt öppet skrivet utan officiell censur som så många band använder sig av. Men jag tror starkt på att det kan vara något av intresse i att göra en sån här tråd. Den som överlever får se. Tack åter igen för ditt inlägg Hellpig!! /Crunch'

Nästan två år gick. Huvudinriktningen var ganska självklar från vår producents sida. Repa mindre och gigga mer. Sagt och gjort, det var vad som gjordes. Vi funderade inte så mycket på varför själva inspelningen inte startades? Tankarna runt detta började ju redan 2004. Åter igen måste jag erkänna..., tack gode skapare för att vi inte började tidigare. Så långt ifrån en skivinspelning av denna kaliber vi var då. Vi hade verkligen ingen aning. Vi blev duktiga på våra scenkaraktärer. Möttes av förstunnade ögon varje gång vi ställde oss på scenen. Vi gjorde en ganska rejäl satsning på att ta fram en promovideo i egen regi. Fantastiskt kul men vilket slit!!! Alla människor som var där, 32 personer inkl. GaphiA, slet häcken av sig för att färdigställa bland det skojigaste man kan göra som band. Sex kameror rullade och bilderna strömmade in. Fullt med ljus och pyro!!! Hela kitet liksom!! Vi arbetade konstant i sex dagar..., stod på scenen i 45 minuter...., sen skulle det rivas oxå. En månad tog det för mig att editera råklippningen och jag kunde inget annat än att le. Så här fortsatte det under två års tid. Hela tiden sattes våra personliga egenskaper på stenhårda utmaningar med en massa faleranden och skrapade knän. Idag så ler man ju åt det, visare men kanske även mer cynisk och en frågeställning om man skulle göra om resan. Så kom då äntligen beskedet. Vår producent Sledge hade hittat ett mixerbord som han ansåg passa till den inspelningen vi skulle göra. Bordet stod nedpackat i Toronto, Canada. ... den svenska studiovärlden fick ytterligare ett mixerbord i den högre kalibern på sin meritlista. NEVE / Capricorn! ...och någonstans där börjar väl den här tråden ta sig sin egentliga inriktning. Lite roligare för nu kommer alla bilder komma upp! Fråga om ni undrar nåt. Det finns en del att ventilera som vi har upplevt och förhoppningsvis kan sprida vidare här på forumet. Var rädd om er kära forumiter! /Cruncharn'

Ha ha ha!!! Kan nog hålla med där. Vi brukar mest skrika och gapa för full hals! Tror dock att det kan vara lite galet att kalla det för corpsepaint!? Snubbar som använder så kallade "dödsmasker" har lite annan inriktning på sin musik. Jag hämtade inspiration fån japanska krigshjälmar även kallat kabuto. Take care.... /Crunch'

I det initierande skedet av vår resa med bandet så kändes i stort sett allt ganska meningslöst. Allt man sa, allt man gjorde, allt man hoppades på var bara fel. Allt detta på grund av att en enda människa påstod sig veta hur det går till på riktigt. Så som man gjorde förr.... Många gånger har jag undrat vad det är som gjort att jag kämpat vidare genom projektet? Vad mina bandkamrater har använt för att hålla modet uppe? De har ju gått igenom samma saker som jag, fast ur ett eget perspektiv. Iband får jag för mig att min naivitet har varit min enda räddning där drömmen om att nå de större höjderna och luftslotten varit betydande faktorer i mina drömmar? Men en sak skapade detta kaos av känslor. Den renodlade min tanke på hur jag ville att bandet GaphiA skulle framträda. Redan vid starten -97 så hade jag en vision om att låta människor bli inspirerade så till den grad att de inte kunde motstå behovet att öppna käften och säga vad de tycker. Detta i de texter jag skrev till musiken. Irritationen över att många människor aldrig får komma till tals för att andra människor kör över dem och glömmer bort att alla måste få komma till tals för att något bra verkligen ska komma fram... och att jag själv blev behandlad på detta sätt av vår producent fick mig till slut att brista och med det inse att det var ju jag som körde över folk! Jag bar ju redan på demoner... Så här i efterhand känns det som att vår producent medvetet försatte mig i dessa situationer för att locka fram kreativiteten som behövdes för att skapa demonerna och världen de agerar ut i. Kanske kommer jag få ett svar på detta efter att skivan är klar? Förtydligande krävs nog här för de som inte vet vad vi sysslar med. GaphiA är ett konceptbaserat metal-band. I sin sättning finns bas, trummor, gitarr samt growl. Det låter argt, hårt men framför allt... ärligt. Vi som lirar gestaltar fyra olika demoniska karaktärer i våra sceniska alteregon. Dessa är VhenoM, CurghA, ZhtonE samt EhmduN. Syftet är enkelt samt vinner ett antal faktorer. Karaktärerna gestaltar de demoner folk bär med sig i vardagen. Vi har dom alla. Så här ser våra ut! Dessutom finns en stor vinning i att sticka ut med sitt band och med det menas inte bara musikaliskt. Man syns för man anses vara galen, knäpp, löjeväckande etc. Även cool, vågad och andra positiva kommentarer flödar i massor runt detta band. Demonerna skulle visas och historien om kampen mellan demoner och halvgudar började. Förbannade, rustade och medvetna är väl sinnesbilden som ska inges när man möter gestalterna... To be continued... /Crunch'

All egoism togs bort ur bandet. Släggas första etapper byggde på detta. Få bandet att umgås med mer intressen utöver musiken. Till historien hör att GaphiA är ett monterat band med människor från massa olika genrer. Etapp två bestod till stor del i att få ihop limmet i musiken samt ifrågasättandet av mig som enda skrivande musiker i bandet. Ni kan ju tänka er själva. Man skriver 200 riff och låtidéer under loppet av ett år. Det enda du får höra är att det är skräp. Jösses vilket kaos det var i skallen då och vad besviken och ledsen jag var under denna tid. Besviken för att jag verkligen kände att det inte fanns en väg ut ur det hela. Ledsen för att jag hela tiden såg de andra i bandet utvecklas i allt större takt, ju mindre jag fick att säga till om. Kluven, förbannad och korkad var väl led orden under detta första år som "skiv"-skapande musiker. Började inse en massa konstigheter jag aldrig tänkt på innan. Insikten om att musik bara blir bättre då fler människor involveras i den, var en nästan religös upplevelse. Som gammal trumslagare under 80 -90 -talet där trummisar ansågs vara omusikaliska och inte kunde skriva musik; i bakfickan på mitt "bra karl reder sig själv" samt, gör jag det själv så blir det som jag vill... Fatta att det var en page turn i mitt liv!! Med insikt långt senare i processen om att jag utvecklats på detta sätt. Så började hoppet om att verkligen klara av det hela, sakta smyga sig tillbaka. Jag kunde känna hur det bubblade av massa konstiga känslor som ville ut, som i sig länkades till de tankar jag hade med min musik samt texterna jag bar i skallen och hur de skulle framföras. Detta låg till grund för demonernas födelse... Hoppas jag inte har chockat för många som läst hittills!? Ställ frågor om ni undrar något. Take care! /Crunchman'

Jupp! Vi kör igång direkt! En fantastisk människa... tillika producent som i den här tråden får gå under namnet "Sledge" alt. "Slägga", medverkade vid masteringen av vårt bands första EP. Denna producerade jag själv och ansåg mig naturligtvis vara världens bästa och ingen kunde slå mig på fingrarna. Anledningen till varför vi ens mastrade denna EP utanför våra egna domäner berodde på en otillräcklig lyssning samt att vår bassist kände en person som kände en person and so on... Väl i masteringen fick jag reda på att jag inte hade ett skit aning om vad jag sysslade med när det kom till inspelning och mixning. Naivt nog så ansåg jag då att hörru mupp från ingen stans. Vem fan är du att döma mig så? Masteringen vart gjord och efter sessionen så kunde "Slägga" och jag själv enas om att det fanns något i GaphiA som "kanske" var värt att bygga på. Till historien hör att bandet GaphiA vid denna mastering session, redan existerat i 7 år med olika medlemmar och på garagebandsnivå samt att jag jobbat med musik professionellt lika länge som tekniker samt att jag skolats vid Ljud och bildskolan i Varberg som musikproducent/tekniker hösten -95. Man skulle kunna säga att jag fick en fantastisk lust att släcka livet på denna producent som inte presenterat mer än ett bra kontrollrum samt en välljudande mastering. Dock insåg jag att denna gubbe hade en del kött på benen i hans sätt att jobba vilket gav mig förtroende för honom, trots sin kaxighet och uttalanden på personligt plan. En mycket öppen kontakt skapades oss emellan och telefonen gick varm. Vi kom fram till att vi skulle ge oss på att spela in en skiva. Reglerna var enkla. Projekttiden är är fem år. Punkt! His way or the highway! -enligt den gamla klyschan. Punkt! GaphiA satte sig ned och funderade. En hel del erfarenhet hade jag trots allt av inspelningar då jag initierades enligt den gamla analoga skolan. Jag visste att det skulle bli jobbigt. Beslutet togs! GaphiA tackade ja till detta något konstiga avtal... ... sedan rämnade marken. Vi fick reda på att vi saknade en bassist, en trummis, en gitarrist (trots att vi var tre gitarrister vid tillfället), samt en person som skulle sköta de vokala alstren. Vi satt som frågetecken! Vad fan menar han? Säger han att vi inte kan spela? Vad fan har vi då gjort de senaste sju åren? Två gitarrister av totalt tre, fick lämna bandet inom ett halvår efter avtalets start... Där började de första stegen mot det som ska komma att bli GaphiAs debut skiva. Året var 2004... /Crunch'

Känns lite märkligt.. Hittade ingen renodlad tråd där man kombinerar analog teknik med digital teknik. Det är dock en inspelning så tråden får väl hamna här antager jag. Jag har ett band. Ett bra band. Fyra personer fördelat på lika många instrument. Alla med en ambition om att göra en skiva. En riktig skiva! Bara det uttalandet kommer många hänga mig för men... I den här tråden ska jag försöka upprätthålla en sorts bilddagbok över de processer bandet går igenom för att nå fram till det slutliga målet. Säkert kommer en del länkar att kastas upp och en hel del vilda debatter om vad som är rätt och fel i alla de tekniker och tankar som kommer nämnas. Jag säger inte att det vi gör är det optimala eller det allra senaste eller det enda sättet att göra en skiva på... Det här är vårat sätt och med allt det innebär. Anledningen till varför jag vill dela med mig av de upplevelser vi genomgår i bandet, beror på att jag mer än en gång kommit fram till att det faktiskt går att "lära gamla hundar att sitta" -och "det finns alltid en större hund"!!! Många gånger har jag trott att jag stått vid kunskapens brant och hållit den största fanan med de klaraste färgerna. Maken till besvikelse när jag insett att jag står kvar på ruta ett för att jag inte låtit mig ta del av andras upplevelser och insikter. En rätt korkad och naiv inställning i många lägen... Tack vare förlusterna i min kamp om kunskap och upplevelser, så har jag alltid fått chansen att uppdatera mig, att lära mig nytt. Denna tråden är till för att visa den denna resa genom beslut och uppoffringar man tvingas göra och fatta... Det började med en producent...... Take care! /Crunchman' Ps. Vi har fantastiskt kul även om rubriken antyder på ett framförande av Klaus Kinski i högform!!! 😉

Många bra svar av rutinerat folk. Det märks. En sak är säker inför ditt uppträdande. Publiken... är där för att uppleva något. I detta fallet dig och vad jag förstått, flera andra akter. Deras inställning till besöket är just bara det. En upplevelse. Med det i hand så är det ganska enkelt att borsta av sig oro från att spela fel eller att snubbla på scenen. Sånt händer! Bara att acceptera. Du är inne på rätt spår tycker jag när du pratar om att ge publiken något. Att kommunicera med dom. Vissa gör det i mellansnacket, andra enbart i texterna de framför. En kombination ger ju det bästa av två världar men ja, publiken vill få kontakt med dig som står på scenen. Ge dom den chansen. Naturligtvis kan jag inte annat än hålla med om att erfarenhet är lösningen på det mesta i dessa aspekter. Men man måste ju skaffa sig erfarenheten oxå. Spegelträning tycker jag personligen är bra. Om du kan föra en dialog med din spegelbild, så kan du garanterat föra en dialog med en publik. Sist tycker jag nog att du är värd en klapp på axeln. Du har ju förtjänat att stå på scenen. Du har övat och slitit hårt. Det är dags att visa vart skåpet ska stå!!! Take care och lycka till!!! /Cruncharn'

Kastar in en notis bara. DVD-formatet....? Videoformatet som är framtaget för att läggas på en DVD heter MPEG-2. De flesta brännarprogram har möjlighet att konvertera dina AVI-filer och kapsla dom tillsammans med audiofiler i en struktur som heter VOB. VOB är ett sätt att hantera dessa paket av ljud och video för att sökning, indexering samt menyer med mera ska förenklas för DVD-läsaren.

Riktigt snygg modell där!!! Rickenbackerbas-horn kombinerat med Ibanez Iceman. Det är ju fan så man blir sugen på att joina äventyret ju!!! Lycka till! Tha' Crunch'

I'll be damned.... Ett clawhead på studios forum!!! Dom erfarenheter du sitter inne med Jocke kommer vara fantastiska möjligheter för många här. Nice to have you in tha' game! Take care! /Cruncharn'

Du kan kolla in den här sajten! En kamrat byggde en sjua från skratch. Hals å hela kitet. Bra dokumentation och beskrivningar på de problem han stötte på. Robbans gitarrbygge!!! Take care! /Cruncharn'

Jag är nog fasen inne på samma grej som de flesta verkar dra åt. Om du ska ut på extern summitbox så är det ju för att tillföra analog distortion och med det, kanske lättare kunna placera mixen. Men det känns som att man måste upp i ganska vettiga prylar för att det ska ge nån skillnad som är värd kostnaden. Klart är ju att om man har ett antal analoga processorer som man vill använda; Kanske sin hembyggda LA-2A eller annan skojig EQ på nån av bussarna, så kommer ju detta naturligtvis färga och skapa ett "eget" sound. Prova medans du håller på med att se bussarna som kompressorbussar. En buss för trumpaketet, en för gitarrpaketet etc. etc. Rent tekniskt hur myckat DA-AD och tillbaka påverkar...? Har jag ingen aning om men det finns en anledning till varför man fortfarande kör ner mastermix på gamla Revox tvåkanalare! Det låter helt enkelt rätt bara. Testa, försök, hitta ett sätt som är kul i stället för att snöa för mycket på ren teknik. Låter det bra så gör det ju det. Take care!!! /Cruncharn'

God jul på er alla forumiter! Hoppas ni får en skön avkoppling och en massa nya gadgets till era studios. Take care all!!! /Cruncharn'

Här har du något som saknas för den lägre prisklassen. PCP INSTRUMENT DISTRO REV 3.0 Hör gärna av dig om du går till steg två i dina planer. Take care! /Cruncher

Vilket tönteri med avarter.... Producenten i sin korrekta benämning är och kommer alltid förbli den person som för skivbolagets/filmbolagets del, säkerställer produktens kvalité och färdigställande. Ofta används en riktig producent som inspirationskälla i ett dött gäng slackande musiker och jag kan garantera att en producent i sitt ess, skulle kunna bidra mängder av öppningar för "proddarna" som sitter hemma bakom dataskärmen på nätterna och dricker jolt-cola. Visst kan man producera själv sin egna musik men få besitter förmågan att så kritiskt kunna analysera sitt egna verk. Snacka om gamla tider.. ha ha ha!!! ...se vad det har blivit för skräp av det med resultatet att vilken skit som helst kommer ut på marknaden. Minns man låtar längre än 10 minuter idag? Tack världen för att vi fick uppleva Phil Spector, Joe Meek och Quincy Jones.

Ja inte fan är det lätt! Fast större muppar har råkat ut för sånt där. Fast det är klart, det kanske kräver lite tid i riktiga studios då..? Där händer ofta mycket konstiga saker. Men visst fan är det fullt möjligt att det är fabricerat. Bra gjort i så fall. Det visar bara att människor är på riktigt... ...något mer än inlägg i ett forum.

Hi hi hi!! Det är ju så att man får skuldkänslor när man ser det.... Stackars sate! Bra klipp mannen. /Crunchman'

Precis! Menad inte motfas. Det låter illa som fan. Och med två identiska spå i motfas.... blir inget ljud kvar. Om du dubbar gitarren så skapas ju en modulerad fasförskjutning i enkel benämning. Det jag ville att Bulldozer skulle göra var att skapa den bandsågskänslan som tofumannen avser. Det är hela syftet. Det ger ett ordentligt urgröpt ljud som kan förändras genom att välja olika tidsskillnader mellan de två identiska spåren. Det är bara att pröva själva. Om Bulldozer vill ha rejält med punch i sin musik så kommer han inte direkt någonstans med att kleta igen det med fyra gitarrdubbar á la Rammstein. Det är matta, inte punch och lämnar sällan plats åt energin i andra instrument. Vi närmar oss ganska fort problem då man inte lär höra varken trumstommar eller lågt mellanregister på basen. Ganska vanligt fel att tro att gitarre blir fetare och kraftigare ju fler man lägger på. Jag gör själv ofta så för att se hur mycket jag får plats med. Prova själva med att lägga gitarr efter gitarr. Ingen som börjar höra ett synthljud till slut? Låt var sak ha sin plats i mix för att ge djup och bredd så kommer ljudet att upplevas som ordentligt fett för att alla frekvenser finns med och får tillräckligt stor plats för att förmedla energi. Blir så trött på sånt här. Testa, prova... låter det rätt så gör det väl det? Vem ska säga annat? Det är som att skruva ljud visuellt. Bulldozer! Om du tycker att det låter ballt med det du gör så är du rätt oavsett vad andra säger. Kör så det ryker och sluta aldrig prova saker. Det dödar din kreativitet. /Cruncharn lägger ner i och med detta...

jag vet ju inte vad du lyssnar på, men jag fattar inte varför du vill lura en nybörjare så? mietek: Vadå lurar? Här luras fan inte. Det är ett välkänt gammalt knep för att rädda ett fel inspelat instrument. Är du helt säker på att du har koll på det här mietek. Vad jag lyssnar på är helt ointressant om jag ska vara ärlig. Jag förmodar att du hänvisar till låtarna som laddats upp och länkats till. Det jag pratar om är bara en teknik som kan hjälpa Bulldozer att gröpa ur gitarrerna. Finns ingen lögn i det! Summan av två identiska ljudspår där den ena är förskjuten tidsmässigt skapar "ett" paket av ljudspår med annan karaktär. Och då menar jag absolut inte spelmässig karaktär. Det är ju en kopia för böfelen! Ett nytt ljud som absolut inte ligger ur fas med resten av instrumenten. Jag hoppas att du vet vad jag pratar om här mietek för det låter verkligen inte som det. Hoppas att jag har fel i min antydan till ditt inlägg. Ljuga för en nybörjare.... bah, befängt! /Cruncharn'

mietek: Blir verkligen ((("gitarrerna"))), som i flera gitarrer ur fas? Ujujujuj....

Tackar för alla svar! (även om det är Crunchers svar som jag quotar.) Cruncher! Hur menar du med urgröpta och ihåliga? Hur fixar jag det? Hur och vilket intrument kan driva på botten? Tack som fan igen! Då ska vi se vad vi kan hitta på... Ett av de mest användbara trick att gröpa ur ett instrument är med fasförskjutning. Gör en kopia på ditt instruments kanal. Alltså, duplicera spåret. Alla sequensers har möjligheten att ´kunna förskjuta det spelande spåret tidsmässigt. Praxis: En gitarrkanal dupliceras till två identiska kopior. Inte "dubbad" nu utan kopior. Låt din orginalkanal vara som den är. Förskjut sedan tiden på det dupliserade spåret med något värde mellan 1 - 6 millisekunder. Lyssna på hur ljudet förändras ganska radikalt. Gör nu likadant med ditt andra, dubbade gitarrspår så att du slutligen har totalt fyra kanaler gitarr. Två förskjutna och två orginal. Egentligen så är detta grunden till en phaser eller flanger förutom det att du inte modulerar tiden som förskjuts utan sätts fast. Pröva detta med gitarrerna. Att stabilisera en bas kan vara lättare sagt än gjort. Jag hoppas att du har ett litet humm om kompressorer annars får du läsa på om det, testa dig fram och sedan återkomma i frågan. mestadels handlar det om hur basen faktiskt spelas, snarare än om ljud för att skapa en fet matta. I förproduktioner brukar jag göra det ytterst enkelt för mig. Lägg en kompressor med hög ratio på basen använd threshold för att precis nudda det låga mellanregistrets energi. Sätt ett så kort releasevärde som möjligt går och styr sedan punchet i basen med attacken. Lång attack ger poppigt, stickigt ljud medans en kort attacktid ger ett instängt ljud som ofta är svår att hantera i en mix. Naturligtvis ska inte gitarrerna ha för mycket dist då det dödar energin i ljudet och låter ärligt talat mindre än en gitarr med fullt register och bra dynamik. Hoppas detta ger dig nåt! Ps. naturligtvis kan du holka ur ett instrument med hjälp av eq men testa detta. Jag tror att du kommer få nytta av det. Lycka till hörru! /Cruncharn' Oj, det var mycket information! Jag satt här och funderade ifall någon skulle svara... men nu förstår jag varför det tog lite tid 🙂 Tackar! Jag ska ge det ett försök! De 2 kopiorna, ska de ligga synkade med varandra eller ska den ena ligga t.ex. 3ms före och sen andra 2 ms efter? samma förskjutning ger samma typ av urgröpning. Med tanke på att ditt gitarrljud är relativt platt (odynamiskt), kanske du ska testa att lägga olika. Börja med ett spår så att du får koll på vad som händer. Tänk oxå på att du kan tidsförskjuta i mindre steg än 1 msek. Till exempel 1.23 msek. Hoppas du får kul för det har räddat många dåligt inspelade gitarrer till exempel. Din är inte dålig, menar inte det utan endast att det är ett fiffigt verktyg att ta till i stället för processorkrävande pluggar. Take care! /Cruncher

Tackar för alla svar! (även om det är Crunchers svar som jag quotar.) Cruncher! Hur menar du med urgröpta och ihåliga? Hur fixar jag det? Hur och vilket intrument kan driva på botten? Tack som fan igen! Då ska vi se vad vi kan hitta på... Ett av de mest användbara trick att gröpa ur ett instrument är med fasförskjutning. Gör en kopia på ditt instruments kanal. Alltså, duplicera spåret. Alla sequensers har möjligheten att ´kunna förskjuta det spelande spåret tidsmässigt. Praxis: En gitarrkanal dupliceras till två identiska kopior. Inte "dubbad" nu utan kopior. Låt din orginalkanal vara som den är. Förskjut sedan tiden på det dupliserade spåret med något värde mellan 1 - 6 millisekunder. Lyssna på hur ljudet förändras ganska radikalt. Gör nu likadant med ditt andra, dubbade gitarrspår så att du slutligen har totalt fyra kanaler gitarr. Två förskjutna och två orginal. Egentligen så är detta grunden till en phaser eller flanger förutom det att du inte modulerar tiden som förskjuts utan sätts fast. Pröva detta med gitarrerna. Att stabilisera en bas kan vara lättare sagt än gjort. Jag hoppas att du har ett litet humm om kompressorer annars får du läsa på om det, testa dig fram och sedan återkomma i frågan. mestadels handlar det om hur basen faktiskt spelas, snarare än om ljud för att skapa en fet matta. I förproduktioner brukar jag göra det ytterst enkelt för mig. Lägg en kompressor med hög ratio på basen använd threshold för att precis nudda det låga mellanregistrets energi. Sätt ett så kort releasevärde som möjligt går och styr sedan punchet i basen med attacken. Lång attack ger poppigt, stickigt ljud medans en kort attacktid ger ett instängt ljud som ofta är svår att hantera i en mix. Naturligtvis ska inte gitarrerna ha för mycket dist då det dödar energin i ljudet och låter ärligt talat mindre än en gitarr med fullt register och bra dynamik. Hoppas detta ger dig nåt! Ps. naturligtvis kan du holka ur ett instrument med hjälp av eq men testa detta. Jag tror att du kommer få nytta av det. Lycka till hörru! /Cruncharn'

Om du lyssnar på din referens. Ta en ordentlig lyssning med lurar för att komma så nära källan som möjligt går. Jämför dina gitarrer med din referens. En jäkla skillnad där. Girtarrerna är mer urgröpta och ihåliga. Basen är mer framträdande i referensen. I din låt uppfattar jag den inte alls. Den känns väldigt mycket 80 heavy metal sound á la Ampeg SVT. Tillåt något annat instrument än gitarren driva på botten så ska du se att du kommer nära. ha det gött!

Hei Magi! Jeg svarer på engelsk, slik at det blir enklere å forstå meg 😳 :: To write good lyrics is the same as being able to tell great stories. With as few words as possible, you need to capture the essence of an atmosphere, a mood, or a feeling. Most all great stories begin with an exciting, mysterious, unusual - in some way interesting start. The first sentences must capture the attention of the listener. This is often done by using "new", interesting or "textured" words - or by describing an interesting setting or interesting people with great imagery and metaphors. As the story progresses, some unexpected twists and turns keeps the listener interested enough to listen all to the end. It's hard to explain how to write a good lyric, so I have tried to analyze one - to show how the writer has used his words to convey images and emotions to us, to maintain an atmosphere and to carry the story forward. --- Tim Mcgraw - Grown men don't cry First verse: 1. I pulled into the shopping center 2. And saw a little boy wrapped around the legs of his mother 3. Like ice cream melting they embraced 4. Years of bad decisions runnin' down her face 5. All mornin' I'd been thinkin' my life's so hard 6. And they wore everything they own, livin' in a car 7. I wanted to tell 'em it would be ok 8. But I got just got in my suburban and I drove away My thoughts on the first verse, sentence by sentence: 1. Setting. The framework for the story - where are we?, what time, place, universe and so on. 2. People. Who is this story about. Don't forget that the observer (singer) is also a character here. 3. Texture, imagery. This sentence really says it all, doesn't it? You can picture two people embracing like they were melting together. The writer is activating our imagination - getting the mind interested.. 4. More texture and imagery. Without saying straight out that "the mother is crying because she's made some wrong choices in her life", the writer is able to transmit both a feeling and an image of hopelessness in the same sentence, still leaving our minds to "solve" the metaphor - making the lyrics more interesting than if the situation was simply explained.. 5. Change of focus to keep the story interesting. Back to the main character (singer) - and his relation to these other characters. 6. More imagery - again, without saying directly that these people are poor. 7 / 8. Moving away from the situation. Changing focus. This enables the listener to be prepared for a new setting, a new sidestory - something new. Also notice that we're not getting really personal with anything here in the first verse. The singer is mostly describing a situation that he is observing, not something he is actively involved in - this lets the listener join in on the observation and attach his/her feelings to the situation - instead of getting attached to the characters (which would be a bad idea, since we dont even know the characters properly yet, and it would be hard to feel anything for them at this point..?) It's interesting to see the songwriters use of "senses" in his choice of words.. SEE, HEAR, SMELL, FEEL, TASTE. (1. First we get the setting. ) 2. Then we SEE the people. 3. And you know the TASTE of icecream (metaphor: sweet embrace?). 4. You know the FEELing of tears on your face. and so on.. [CHORUS HERE] Second verse: 1. Keep having this dream about my old man 2. I'm 10 years old, and he's holding my hand 3. We're talkin' on the front porch watchin' the sun go down 4. But it was just a dream - he was a slave to his job and he couldn't be around 5. So many things I wanna say to him 6. But I just placed a rose on his grave, and I talk to the wind 1. New setting - a little more personal now, since we have gotten a little bit more attached / used to the singer character. 2. FEEL: most people know what it feels like to hold your fathers hand. Observe that we begin with the sense FEEL - which is the closest and most personal one to us all. 3. New senses... HEAR, SEE, - we are moving "away" from our person. HEAR is the third closest sense to us, and SEE is the one furthest apart.. So by describing "talking.. watching the sun go down".. - he is moving our focus away from the FEEL sense, step by step. 4. Now the twist in the story, and the reason for why the writer begun to move us away from the FEEL sense in the previous sentence. We are taken away from the "idyllic" father/son relationship and brought down to earth by the cold hard facts. 5. Back to the HEAR sense ("..say to him.."), moving closer to something more personal again? 6. FEEL. The touch of a rose - thorns = pain, but beautiful to look at.. - perfectly describing the singers "broken" relationship with his father.. And again back to HEAR (talk to the wind), and then to FEEL (the sensation of wind on your skin).. Moving to something more personal again.. The writer is pushing and pulling us back and forth between different senses, causing tension and expectation.. [CHORUS] Third verse: 1. I'm sittin' here with my kids and my wife 2. And everything that I hold dear in my life 3. We say grace and thank the Lord 4. Got so much to be thankful for 5. Then it's up the stairs and off to bed and my little girl says 6. "I haven't had my story yet." 7. And everything weighin' on my mind disappears just like that 8. When she lifts her head off her pillow and says, 9. "I Love You Dad" 1. Even more personal and serious.. Now we feel we know the singer character - and we are introduced to his family. Observe how the words and images get more "simple" and down to earth now. Instead of using clever imagery and "textured" words - the writer is taking the story "down to earth", describing with the most simple and easy words... 2. hold dear in my life (FEEL) 3. say grace (HEAR) 4. Conclusion sentence.. Afterthought.. A little breathing room in the story. We get ready for something new.. 5. New situation / setting / atmosphere.. another little twist in the story, and we are moving away from the tension/seriousness.. 6. Goodvibes are coming back as you picture the little girl asking to hear a bedtime story 😳 7. The good vibes are back indeed! Forgetting about the past and all the worries, focusing on the present. 8. More simple imagery, leading our imagination up to the final payoff sentence. 9. PAYOFF! What could be more good-vibe than this? 😉 As you see, the writer is taking us on an emotional rollercoaster. We begin with observing a sad situation.. Then we are brought to the memories of an even more sad situation (poor relationship with his father).. And then a bit back up to a melancholic and personal situation where we get an afterthought - an "ending" of the sadness. And then back to the happiness of the present. By using clever and unusual images: "And saw a little boy wrapped around the legs of his mother Like ice cream melting they embraced" The writer grabs our attention, and takes our imagination on a journey. And as we progress in the song (story) it gets deeper and more personal - but also more simple and down to earth. So, the beginning seems to be "clever" to catch our attention - and then the story is made more and more simple to make it easy to remember and relate to.. The combination of a lyric that is interesting to listen to, easy to remember, and makes you feel something is what makes this lyric work. And there is the music - that with its mood-setting choices of chords and melody makes it even more interesting and memorable. And makes you feel even more for the words and the story... --- Even though these are my thoughts, I hope you got something out of them. Perhaps you begin to focus on how you build your story - and how you choose to tell it, and try to make it more interesting, memorable and heartbreaking/positive/"feelworthy".. - J. Fantastiskt!!!! Bra jobbat och ett bevis i vad en riktig texförfattare måste kunna. Thanx for the reminder! /Crunchman