Inom estetisk filosofi talar man om två ingredienser i all typ av estetiskt tilltalande verksamhet, alltså konst. Ordning ("regler") och oordning ("impulser", "kaos") T ex rockstjärnan beethoven kan få infall ibland som trots allt funkar.
Musik är intressant eftersom det är en väldigt matematisk konstform, ungefär som geometrisk abstrakt konst. Det handlar om tonhöjder och takt/tempo och sådant som kan beskrivas med siffror. (Faktiskt så kan ett musikstycke beskrivas som ett underrum i R^3, men det är inte så viktigt)
Just förhållandet mellan det matematiska ("reglerna") och det där andra finner jag väldigt intressant att filosofera kring. T ex så förutsätter ju musik nån form av ordning pga sin matematiska komponent, så man får det på köpet. I annan konst (måleri t ex) måste man lära sig infoga harmoni och ordning för att det skall bli tilltalande. Slumpar man ut noter på ett notblad, kan det fortfarande beskrivas matematiskt på det sätt jag nämnde tidigare. Detta är i och för sig bara tankar som dök upp här, så ta det med väldigt sparsamt med allvar 😉
Sen nämner du att barock-kompositörerna och senare sådana som mozart och beethoven skapat regler för "hur den klassiska musiken skall låta" (på samma sätt som tja Black Sabbath skapade regler för hur metal skall låta).. Och med alla miljontals variationer av musik som existerar, kan man ju lugnt säga att musik är en konstform med stort utrymme för infall och oordning. (Som tur är, hade varit tråkigt annars)
/Per