Terapi kan va bra om man hittar rätt terapeut. Det handlat väldigt mycket om personkemi tror jag. Jag gick igenom ett antal innan jag träffade en kvinna som jag gick hos ca 25 ggr. Efter det var vi i stort sett överens om varför jag var som jag var, Jag hade i stort sett fått mina egna tankar bekräftade , men hon hjälpte mig att se saker klarare. Om jag sedan skulle kunna förändra saker och ting på djupet så handlade det om något slags livstidsprojekt. Jag valde då att sluta med terapin, med hennes välsignelse, med tanken att tillvaron skulle bli lite enklare med vad jag uppnått på terapin, och det har också stämt.
Nu hör det till saken att jag inte väntade mig något resultat alls av terapin, så det hela blev ändå en positiv överraskning för mig. Jag har förstått att det finns andra som börjar en behandling som väntar sig mirakel.
När det gäller sånt som självkritik och självförtroende, så har det blivit bättre med åren, men jag är ju betydligt äldre än du. Du ska se att det har ordnat sig om en tjugo år eller så.
När det gäller detta med far din vet jag inte vad jag ska säga mer. Ibland måste man ta viktiga beslut som man sedan får leva med. Har du någon att prata med om det hela, utom Längsta då? Din mamma t ex?