Med risk för att verka jobbig och för att ingen kommer fatta mig så ska jag i alla fall bemöta dina argument.
Det här låter extremt provocerande när man inte är van vid konceptet, men: Det finns inget "korrekt" eller "inkorrekt" när det gäller språk. Läs den meningen igen. För att förstå det måste man först inse vad som är syftet med språket. Syftet med språket är att kommunicera, att få fram ett budskap till andra människor. Man kan då säga att "jag nu äta äppel" lyckas dåligt jämfört med syftet, eftersom det är svårare att direkt förstå jämfört med det normala "nu äter jag ett äpple"; men till exempel "jag såg han på tv" lyckas precis lika bra som "jag såg honom på tv" med att få fram budskapet, och alltså är båda likvärdiga.
Det som definierar vad som är "korrekt" eller "inkorrekt" (om man nu måste använda sån terminologi) är hur folk pratar. Så har det varit i alla tider. Ingen svensk säger "jag nu äta äppel" och tycker att det är normal grammatisk svenska, alltså är det inte det. Men massor av folk säger "jag såg han på tv", och alltså är det grammatisk svenska, i alla fall för de talarna som använder sig av den konstruktionen och inte tycker att det låter konstigt. Precis som "jag såg honom på tv".
Människor talade med varann utan tanken på ett skriftspråk i tiotusentals år. Det finns ju inget bevarat, så vi kan ju inte veta hur de tänkte, men troligtvis hade de ingen tanke på att språk kunde vara korrekt eller inkorrekt. Om man pratar på ett sätt som gör att den man pratar med förstår en utan problem så har man ju lyckats med sitt syfte, att kommunicera. Det de flesta gör är att man blandar ihop den skriftspråkliga normen med "korrekt svenska". Den skriftspråkliga normen säger att man inte skriver "jag såg han på tv" i formellare sammanhang. Det betyder inte att det är fel att säga så, det betyder bara att om man skriver (eller i vissa sammanhang säger) så i sammanhang där det inte passar, exempelvis på en jobbintervju på nåt snofsigt ställe, så framstår man annorlunda än om man följer normen, vilket kan innebära nackdelar för en. Det är inte fel att säga så, det kan möjligtvis vara dåligt i vissa sammanhang.
Om man tänker på saken är det ju helt absurt att jag skulle på nåt sätt "göra fel" när jag säger "jag såg han på tv". I mina öron, och för den delen nästan hela Sveriges, så låter det fullständigt grammatiskt (tänk bort allt du har fått lära dig i skolan om att det är fel, det är irrelevant), och massvis med folk uttrycker sig så dagligen. Skulle det då vara "inkorrekt"? Språket styrs inte av nån auktoritet eller kommitté, utan hur språket är bestäms av hur de som talar det använder det. Det finns en standardnorm som man artificiellt har fastslagit, men syftet med den är inte att diktera hur folk ska uttrycka sig, utan bara att rekommendera hur man använder språket i situationer där det krävs en viss nivå av formalitet. Det erkänner även de som folk ser som den auktoriteten som "styr över språket". Om man slår upp SAOL så står det uttryckligen "Svenska Akademiens ordlista över svenska språket [...] är till sin natur en samling rekommendationer. [...] Rekommendationerna har sin grund i språkets strukturella egenskaper och i språkanvändningen." (min emfas).
Det är en snabbt dragen slutsats. Viktigast i vilket sammanhang då? Viktigast inom forskning om gamla kulturer, ja, det kan jag gå med på, men knappast viktigast rent generellt.
Stopp ett tag nu, det är det talade språket som är grunden för det skrivna språket. Talspråket levde och frodades helt utan nåt behov av ett skriftspråk i tiotusentals år. Syftet med skriften är bara att överföra talade ord till ett annat medium; på papper, på en datorskärm, etc; det är fortfarande samma språk i botten, ett språk som i grunden är talat. Utan ett talspråk skulle inte ett skriftspråk kunna existera, men ett talspråk klarar sig alldeles utmärkt utan ett skriftspråk. Av alla jordens runt sex tusen språk som finns idag är det bara en liten bråkdel som har ett skriftspråk, resten klarar sig fint ändå.
Men som du säger, när man har ett skriftspråk som används av ett helt land på miljontals människor som talar olika dialekter uppkommer ett behov av standardisering, för att underlätta förståelsen. Men gissa vad som ligger som grund till standardspråket? Jo, det talade språket, närmare bestämt de dialekter som hade högst prestige vid den tiden man skapade standarden.
Det är det talade språket som är språket, skriften är ett sätt att representera språket i en annan form. Eftersom skriften är olik talet i sin form så har den vissa fördelar gentemot talet, men även många nackdelar. En uppenbar fördel är att ett skrivet ord finns kvar för alltid (om man låter det stå kvar), medan ett talat ord försvinner så fort man uttalat det sista ljudet i det. Men med talet har man en helt annan uttryckningsförmåga som skriften omöjligen kan matcha.
Att se skriften som det som talet utgår ifrån istället för tvärtom är fullständigt bakvänt. För att låna en metafor från Fredrik Lindströms inte helt felfria men läsvärda bok "Världens dåligaste språk" är det som att se tecknad film som modell för verkligheten. I tecknad film finns det vissa uppenbara fördelar -- hästar kan flyga och klättra i träd, människor kan springa fortare än tåg -- men det är fortfarande fullständigt uppåt väggarna att se det som det grundläggande och verkligheten som nåt avvikande. En verklig mus är inte inkorrekt för att den inte ser ut som Musse Pigg, och hur mycket man en tjatar på den kommer den inte bli mer lik. På samma sätt är det inte inkorrekt att säga "jag såg han på tv" för att det inte är så man skriver det.
Det är ganska irrelevant; SAOL beskriver och ger tips utifrån hur folk använder språket, varken mer eller mindre. Visst skulle de kunna ta in chattspråk också, men då har också syftet med boken förändrats. Men oavsett så är vad som står i SAOL fullständigt irrelevant för vad som är "korrekt" eller "inkorrekt" svenska. Korrekt är så som folk pratar, inkorrekt är så som folk inte pratar.
Det tog mig nog uppemot en timme att skriva det här, så lägg gärna fem minuter på att läsa det för min skull. 😊
